Slitigaste tiden

Vi går fortfarande upp på nätterna eftersom Ullis inte har lammat än. Hon ser sprickfärdig ut – gissar på tre lamm – men kniper envist. Så varje kväll går vi ner det sista vi gör innan vi går och lägger oss, varje natt upp två gånger, varje morgon ner före frukost. Tre gånger om dagen serverar vi kraftfoder till tackorna med lamm som går på välkomstbetet, Ullis och Rut som går kvar i vinterstallet, och separat till de tackor som står i lamningsbox. Hö och vatten till båda ställena, och dessutom till ungtackorna som går på baksidan av trädgården – och hö är ju inte bara att servera, utan det ska släpas fram från logen först. Vatten och mat till hönsen, ta in ägg en gång om dagen. Grisarna får mat och vatten morgon och kväll och hö ibland.

Phu alltså! Detta är den mest intensiva perioden för oss. Så fort lamningen är klar och betet kommit igång så släpper vi ut alla får i sommarhagen. Då går vi dit och tittar till dem och serverar vatten en gång om dagen bara.

Bara veckor kvar! Solen skiner och det är nästan sommarvarmt, och det regnar inte en droppe – precis som förra året vid den här tiden… gulp ändå.

Avslutar med två bilder på Överlevaren, vad fin han är! Som ett litet gosedjur, verkligen pytteliten, men pigg och stark! Älskar honom. Funderar på om vi ska kastrera honom och ha kvar honom som sällskapsbagge, det är praktiskt att ha en sån.

Suddig, men det gulligaste ni har sett, eller hur?

Hopplösa djur

Ibland undrar man ju. Hur klarar sig djur utan människor? Får som inte kan lamma utan assistans från människor, och hönsen då, som inte kan ruva? För någon vecka sen la jag ägg under en höna som länge uttryckt önskan att få ruva – hon låg i redet och tryckte på alla nyvärpta ägg och pickade ilsket efter mig när jag lyfte på henne för att ta äggen. Vi “behöver” egentligen inte fler kycklingar, men hon ville så gärna, så vi tänkte att hon fick försöka. Valde ut några snygga ägg, märkte dem och la dem under hönan.

Efter två dagar var ett av äggen spårlöst försvunnet.

Efter ytterligare två dagar låg det en till höna där och trängdes, de hade delat upp äggen sinsemellan.

Ytterligare två dagar senare låg äggen kalla och övergivna, och de båda hönorna hade flyttat till ett annat rede och låg och tryckte på helt andra ägg. Suck alltså!

Jag pratade med veterinären som var här och förlöste Rut och Bella om det, och hon menade att det berodde på människans avel – i alla fall när det gällde fåren. De ursprungliga lantraserna har mycket färre komplikationer vid lamning, sa hon. Och det känns ju rimligt att det gäller hönsen också, de som värper mest kanske inte är de som ruvar bäst.

Hur som helst! Vi har ju kalkonäggen i kläckaren (apropå att människan lägger sig i) och jag la med några hönsägg också, tre veckor kvar till kläck!

En lång natt i fårstallet

I förrgår var jag i Stockholm och tog ett glas vin med en kompis, när Jonathan ringde och sa att det kom brunt slem ur Rut. Det kändes sådär, så jag åkte hem. När jag kom hade både Rut och Bella värkar, och vi avvaktade några timmar men inget hände. Till slut bestämde vi oss för att kolla efter hur det var fatt med Rut. Jag gick in och fattade ingenting! Kunde absolut inte förstå vad det var för kroppsdelar jag kände, eller det var ett huvud för jag hittade en mun, men sen fick jag inte ihop det och kände rätt snabbt att jag inte kunde lösa det. Vi ringde jourveterinären som kom vid fyratiden på morgonen.

Efter mycket om och med kunde hon dra ut ett dött, lätt missbildat lamm ur Rut. Det hade legat upp och ner, med huvudet och frambenen bakslagna, och när det är dött är det mycket svårare att få ut det eftersom det är helt slappt. Jag hade aldrig fixat det! Efter det döda lammet kom, efter ytterligare en lång stunds rotande därinne, ett litet svart, svagt men levande lamm. Och efter det ett magert litet vitt lamm som andades svagt och dog snabbt. Jag ägnade mig åt att försöka få fart på det svarta lilla lammet och försvara det mot Rut som, precis som förra året, blev helknäpp och sparkade och grävde som en galning på och runt lammet (det är en instinkt för att få upp lammet på fötter, men det ska förstås inte vara våldsamt), och på mig så jag blev helt mörbultad, samtidigt som veterinären tog en titt på Bella som haft värkar länge utan att det hände något.

Stackars Bella! Hon är så liten, jag tänker fortfarande på henne som ett lamm, kanske för att hon är född här på gården, men det är hon förstås inte. Men hon har en liten kropp, och hennes mage var inte så stor, så vi tänkte att hon nog bara skulle få ett lamm. När veterinären gick in – och Bella var så trång att hon först inte fick in handen – kände hon en klöv, och när hon tog om den med handen drogs den tillbaka in! Hon gick vidare och kände huvudet av ett jättelamm därinne! Veterinären drog, Jonathan höll i Bella, som skrek och brölade, stackarn alltså! Det var hemskt, men till slut fick de med gemensamma krafter ut JÄTTELAMMET som veterinären döpte till Goliat. Hon var svart och superpigg och såg ut som ett tvåveckors lamm. Helt groteskt, som en lillasyster till Bella. Och efter Goliat tog veterinären ut TVÅ lamm till, fina och friska och pigga. Herregud!!! Lilla Bella. Men alla lammen var pigga och Bella var så duktig med dem.

Jag fick stanna i stallet i flera timmar innan Rut lugnat ner sig såpass att jag kunde lämna henne ensam med lilla Överlevaren. Han är pytteliten! Väldigt svag, kunde inte dia, inte stå eller gå. Så vi har flaskmatat honom och gåtränat. Nu känns han stabil, kan ta några kliv och söker efter spenen. Så vi hoppas det ska lösa sig. Jag älskar honom eftersom jag har suttit så mycket med honom, så nu måste han klara sig!

Vilken pärs alltså, fyyy. Det har varit ett så konstigt lamningsår! Så många fellägen, och fyra av sex tackor har fött trillingar! Vi har aldrig haft trillingar förut.

Nu är det bara Ullis kvar som inte har lammat, håller tummarna för att allt går komplikationsfrtt för henne. Av kroppshyddan att döma väntar hon också trillingar.

Och nej, Rut kommer inte bli betäckt igen. Hon har fått sina två chanser, hon är en knasig mamma och hon har dessutom fått missbildade lamm två år i rad.

Drivbänk – ett lagom stort projekt

Det här är ett projekt i min smak: man hittar några saker, sätter ihop dem, det tar en timme, det blir fint. En liten drivbänk! Den här pallkragen har vi tidigare haft nykläckta kycklingar i, får se vad vi ska hitta på istället når kalkonerna kläcks…

I alla fall! Jag fyllde den med jord från komposten.

Eller jord och jord, som ni ser ligger där både kycklingben (?) och påsklämmor i plast…

På med ett fönster, klart! Å så fint. Här har jag sått timjan, persilja, dill, rädisor och koriander. Senare ska jag plantera ut oregano och rosmarin. I kruka blir det mynta och lavendel. Längtar till sommaren då varje matlagning börjar med en tur till örtagården med saxen! Så underbart lyxigt!

Bästa sortens dag

Mina favoritdagar är när jag och Jonathan är lediga tillsammans och jobbar på gården. Igår var vi det, och då fixade vi hos fåren. Vi gjorde en lammkammare där lammen kan gå in och hänga lite utan vuxna. Där har de eget hö, vatten och lammpellets. Och så fick vi svar på träckproverna – inga parasiter! Det betyder att vi kunde släppa ut lammen och deras mammor på välkomstbete direkt! Vi skyndade oss att bygga färdigt hagen och öppna till stallet.

Lille Kadabra tar emot gos.

Filijokus med sitt unibrow, sprallig och nyfiken!

Doris med Hokus, Pokus och Filijokus.

De olika syskongrupperna lärde känna varandra igår, men blev snabbt vänner. Det här är Hokus, Kadabra och så Pokus eller Filijokus i bakgrunden.

Nässelpesto

Sixten plockade en liter späda fina nässlor härom dagen. Det är ju jättenyttigt och allt, men ingen i vår familj gillar nässelsoppa. Så jag gjorde nässelpesto!

När nässlorna är färska luktar de syrligt som svartvinbärsblad, ljuvligt! Jag rensade nässlorna och tog bort de grövsta stjälkarna.

Sen förvällde jag dem – ner i kokande lättsaltat vatten en minut eller två.

I mixern slängde jag ner: solrosfrön, nässlor, vitlök (tog två klyftor men borde tagit en), parmesanost, pressad citron, salt (lite, eftersom parmesanen är salt) och svartpeppar. Mixade och hällde samtidigt i olja.Jag gillar kallpressad rapsolja för att den smakar lite nötigt.

Blandade med pasata, tomater, stekta halloumikuber och lite extra parmesan. Mmm!

Gratis middag, tänkte jag skriva, men: middag med en gratis ingrediens!

Abra, Kadraba, Alakazam!

Den här känslan alltså, den är oslagbar (okej, ännu bättre när man har fött sina egna barn, men annars)! Jag sitter nyduschad i köket med en kopp te, tvättmaskinen går med blodiga slemmiga handdukar.

I natt födde Rudolf utan problem tre fina bagglamm, Abra, Kadabra och Alakazam. Men de var svaga, Alakazam kunde inte stå och Kadabra hade ingen sugreflex. Vi mjölkade råmjölk från Rudolf och gav dem på flaska (Kadabra fick vi sonda först). Tycker fortfarande de är lite vingliga och skumma, men alla är varma och torra och har magarna fulla med mjölk, och Rudolf pysslar om dem så fint.

När jag klev ut från stallet hade solen gått upp, och den värmde! Jag skjutsade barnen till bussen, tog en dusch och gjorde lite frukost. Nu sitter jag här och gottar mig åt att alla mår bra, för stunden i alla fall. Bella började stånka och bronka precis när jag skulle gå, så jag får väl gå ner och titta till henne. Men först ska jag sova en stund. Hej!

Pausat

Allt är på paus. Våren, lamningen, livet. Sen den 29 mars är jag uppe på nätterna och glor på tackorna, ingen lammar och jag vacklar runt som en zombie på dagarna helt i onödan. Har planerat så att jag har extra lite jobb de här veckorna, men snart måste jag börja jobba igen, fastän bara en tacka har lammat.

Den där baggselen med krita som märker tackorna när de blivit betäckta, det är ju bara humbug. Doris lammade flera dagar innan hon skulle enligt märkningen, och Bella som skulle lammat absolut senast 8/4 har fortfarande inte lammat.

Dessutom äter jag av vår nödmat (som vi skaffat för naturkatastrof eller zombieinvasion), burkravioli, för att jag inte orkar åka handla.

Livet är en röv, vädret är en röv, alla tackor utom Doris är också rövar.

I april, efter våren

I natt har jag gått upp varannan timme och tittat till tackorna, men ingen mer har lammat. Halv sex lämnade jag över bevakningen till Jonathan.

Hokus, Pokus och Filijokus är så otroligt pigga och fina, och Doris mår bra hon också. Funderar på att truga på dem en flaska lammnäring idag för att de ska vänja sig vid flaskan, kanske behöver de stödmatas längre fram, och då är det bra att de är vana vid den.

Det har snöat i natt och det blåser i trädtopparna så att Bodil blev rädd på morgonpromenaden. Men det är så det är i april. Efter våren kommer vintern. Jag är inte förvånad, besviken eler uppgiven. Det är bara att göra brasa, tända ljus, koka kaffe och vänta ut.

Jag har tänkt att jag ska ordna med försådden idag – plantera om rosmarinen kanske, så lite brysselkål, smultron och solrosor.

Sen ska jag styra upp lite jobbgrejer och som vanligt städa och tvätta. Jag förstår inte hur familjer med två heltidsarbetande föräldrar (eller en!!!) klarar sin vardag!

Jag tänker på alla som måste iväg till jobbet i det vidriga vädret, prestera och bli bedömda, uppföra sig och hantera andra människor. Idag känns det så skönt att stanna i huset, baka bröd och fixa med lammen, höra vinden dåna och elden spraka.

Och vänta på att våren ska komma tillbaka.

Trillingar inatt

Här ser ni en trött men nöjd fårbonde som tar morgonkaffet mitt på förmiddan. Inatt började äntligen lamningen, men vilken dramatisk start det blev! Jonathan var nere klockan tre och ringde mig och sa att Doris fått ett vitt bagglamm, och att nästa var på väg. Jag väckte Ines och familjens vän Sanna som sov över, de var lovade att få vara med, så gick vi ner.

Lilla bagglammet Hokus som redan var född, så fin! Vit krusig päls och en liten svart prick på ena benet. Han var pigg och redan uppe och diade.

Andra lammet syntes på väg ut, men det hände inget fast Doris krystade som tusan. Jag kände efter och hittade bara ett ben under nosen. Det duger inte! Snabbt tvätta av, på med handskar och glidmedel och köra in armen. Jag fick trycka tillbaka lammet hela vägen in i livmodern och leta rätt på det andra frambenet. Det var faen inte lätt att veta vilka ben som var vilka, jag kände nämligen ytterligare ett lamm därinne. Men jag fick tag i rätt framben, och tacklammet Pokus kom ut!

Men även trean låg fel, hon kom med bara huvudet först och två bakslagna framben. Vi hann knappt ladda om förrän hela huvudet var ute, men det gick att trycka in och börja om, och sen kom även Filijokus ut levande och pigg. Hon är en exakt kopia av Pokus, så de får båda representeras av bilden ovan (sorry för usla bilder, det var rörigt och mörkt).

Vilket härke det var att reda ut det där! Jag har aldrig behövt rätta till fellägen förut, det var så svårt att känna vad som var vad, och så är det så trångt! Och så synd om Doris som blev fasthållen och bråkad med. Varje gång hon krystade fick jag pausa och hålla emot för att lammet inte skulle komma ut fel igen. Men allt gick som sagt bra! Så skönt!

Doris är en så duktig mamma, tar hand om alla tre, slickar, ger di och pratar med dem. Nu får de stå i lamningsboxen och bonda ordentligt i några dygn, och vi ska hålla koll så att alla tre lammen växer ordentligt och ingen hamnar på efterkälken. Det är inte alla tackor som klarar trillingar. Men gotlandsfåren är fantastiska!

Avslutar med en bild på Doris från härom dagen. Inte konstigt att det var tre därinne!