Det är tråkigt såhär års

Sorry för uselt bloggande, men januari är inte den mest inspirerande månaden. Man är pank, det är kallt, det händer inte så mycket kul – inte ens några vinterpromenader när solen skiner eftersom Bodil inte får röra sig.

Jag hade tänkt visa en bild från varje dag sen sist för att ni skulle förstå hur ointressant livet är, men ja, det faller på sin egen ointressanthet. Bilderna består mest av skärmdumpar på recept att använda som handlingslistor, en sida ur en bok med instruktioner på ett schackdrag som Sixten vill lära sig, såna saker. Bilder på bullar jag ätit och min äckliga tandkräm.

Den festligaste bilden föreställer Bodil i resterna av en gosedjursgris som hon fick igår. Hon älskar verkligen gosedjur, men lyckan blir kortvarig eftersom hon har så vassa tänder.

Snart hoppas jag kunna visa lite home makeover-bilder i alla fall, känner på mig att jag kommer göra något snart.

Hejdå, och förlåt!

(Och förlåt för att inlägget blev så fult, något har hängt sig och jag kan inte flytta på bilderna…)

En grej som faktiskt känns lite syndig…

… är att kolla på tv på morgonen. Jag vet, massor av människor gör det. Men jag är född på 70-talet och tv är något fult och läsa är något fint, därför läser jag DN på morgonen när jag äter frukost. Fast idag när jag hade ställt klockan på sex för att skriva färdigt ett jobb lyxade jag med frukost i tv-soffan efteråt medan solen gick upp därute. Det är inte många minuter mellan bilderna, men vilken skillnad i ljuset!

I vardagsrummet är allt huller om buller eftersom vi flyttat på sofforna så att Bodil inte kan hoppa upp i dem med sitt skadade ben. Det här slumpmässiga stillebenet blev ju riktigt fint!

Tända ljus gäller fortfarande såklart, morgon och kväll! Här ser ni den ena soffan uppställd mot väggen. Med ett snyggt hål i botten. Hade man innekatt skulle den krypa in där och aldrig komma ut.

Och här sprakar det såklart. Vi har räknat fel på veden i år, och kakelugnsveden räcker bara några veckor till. Så det gäller att passa på och njuta.

När jag gjorde frukost gick solen upp bakom magasinet och cykelstallet. Vilken vacker himmel! Fördelen med vintern är att man får uppleva soluppgången. Sällan man ser den på sommaren ju.

Och till frukost: hembakt bröd med gårdens pålägg – ägg, skinka och leverpastej. Nästa år när vi har en ko blir det eget smör och egen ost också. Hehe, skojar. Eller?

Ingen tråkig morgonsoffa, jag kollade på Mandelmanns! Här sätter herr Mandelmann (eller Skrattejöns som Jonas kallar honom) av efter kossorna som var på rymmen. Spännande avsnitt!

När jag gick ut till djuren hade solen gått upp. Elva minus var det, det gnistrade, knarrade och rykte (?). Här skymtar ena grannens häst bakom andra grannens trädgård.

Vårt vackra hus inramat av snö. Älskar det så mycket, men varje gång jag ser det i “helfigur” tänker jag på vilket smycke en glasveranda skulle bli här på framsidan, istället för den fula utbyggnaden med balkong och det anskrämliga (men praktiska) trädäcket.

Och när jag kom in hade jag fått fräknar! Tack för det solen!

Idag ska jag planera lite jobb, baka bröd och fylla i stalljournalen för fåren och grisarna. Och göra semlor! Hög tid!

Lång morgons färd mot jobb

Utöver att jag gärna skjuter upp arbetet så länge som möjligt genom att till exempel hänga tvätt eller blogga, så finns det ju en del som måste hända innan jag kan sätta mig vid skrivbordet. Morgonen idag såg ut såhär:

06.30 Klockan ringer. Jag börjar väcka barn, sätta på kaffe, jaga på barn som ska klä på sig, packa gympapåsar och läxor, borsta håret, bre frukostmackor.

07.00 Det har snöat massor i natt, så jag går ut och börjar skotta, med pannlampa eftersom det fortfarande är kolsvart. Efter ett tag kommer Ines och hjälper till. Vi skottar en gång från huset ner till bilarna, två hjulspår för bilarna ut från uppfarten och en liten vändplan. Det är riktigt mycket nysnö, men den är lätt och pudrig.

07.30 Går upp till huset och hetsar på barn som ska borsta tänder, klä på sig, hitta täckbyxor och komma till bilen.

07.40 Vi rullar. Lite tidigare än vanligt, med tanke på all snö. Det är halt, snö blåser över vägen, folk kör långsamt. Först åker vi åt ena hållet till Jonas skola, sedan åt andra hållet till Sixtens och Ines skola. I vanliga fall skjutsar Jonathan barnen på morgonen när han åker till jobbet, men han är ledig idag (och sover alltså fortfarande när detta utspelar sig).

08.30 Hemma igen. Ger grisarna mat ur en stor hink med matrester vi fått från lunchrestaurangen vid Jonathans jobb. Ger grisarna vatten. Hos tackorna är allt hö översnöat, jag skottar bort och ger dem nytt. Fyller på vatten hos tackorna. Ger tacklammen mer hö, fyller på vatten. Kollar att hönsen har mat och vatten, tar in några ägg. Går en pyttepromenad med Bodil, som är entusiastisk över all snö och bara vill leka, men det får hon inte eftersom hon är nyopererad.

09.00 Tar en kopp kaffe och en macka. Kollar tidningen och bloggar.

Vår livsstil kräver ganska mycket dagligt underhåll eller hur man ska säga, när vi gör planeringar för allt vi ska hinna göra (renoveringar osv) glömmer vi ofta att två timmar per dag försvinner i rent underhåll. Men jag tycker om de där småsysslorna, att gå runt och fixa, det känns inte betungande.

Särskilt inte när det hindrar mig från att sätta igång och jobba.

Men nu, nnnnu börjar jag!

Hejdå.

En vanlig arbetsdag + Bodil är hemma

Vissa dagar kan jag bli avundsjuk på folk som går till kontoret – alltså en plats som bara tillägnas jobb, där man inte har något annat att göra utom att möjligtvis slösurfa bort en kvart här och där. Jag har ju mitt kontor i Norrtälje en dag i veckan, men ibland behöver jag jobba hemma, och eftersom jag är en mästare på prokrastinering tar det låååång tid för mig att nå fram till skrivbordet.

Igår ägnade jag förmiddagen åt att plocka in tvätt, byta lakan, ta hand om djuren, såna saker. Och precis när jag skulle börja skriva en text hörde jag ett förfärat kackel utifrån hönsen – höken var på besök, så jag fick rusa ut och skrämma bort den och stänga in hönsen.

Sen, precis när jag – igen – skulle börja jobba, ringde de turligt nog från Djursjukhuset och sa att Bodil var redo att åka hem! Så jag kastade mig i bilen och körde iväg.

Lilla Bobo har varit väldigt olycklig på sjukhuset, tyckte det var hemskt att sitta i en bur hela dagen och natten, vägrade äta och bara låg och glodde. När jag hämtade henne var hon helt personlighetsförändrad, spak och nästan rädd! Under kvällen var hon likadan, idag har hon i alla fall viftat lite på svansen. Men hon är helt klart traumatiserad av sjukhusvistelsen.

Hur som helst! Om allt går bra med rehabiliteringen kommer hon troligen att bli helt återställd, det var ju fantastiska nyheter och mycket bättre än vi först trodde!

Nu oroar vi oss för Bodil

Edit: Klockan sju på kvällen ringde de, operationen har gått bra och Bodil är vid gott mod!

I morse lämnade jag Bobo på djursjukhuset i Uppsala för operation, och hon struttade glatt och förväntansfullt iväg med sköterskan. Någon gång under dagen kommer hon opereras, och imorgon eller senast i övermorgon får hon komma hem. Grejen är att vi inte vet vilken operation som är möjlig – kirurgen ville ha mandat att steloperera om hon ser när hon öppnat upp att det inte går att rekonstruera de skadade ligamenten. I så fall blir väl Bodil halt och får nedsattt rörlighet? Jag vet inte riktigt vad det innebär att vara stelopererad, mer än att det är bättre än att amputera benet, som är sistahandsalternativet.

Jag brukar inte oroa mig eller älta grejer, tror oftast att det mesta kommer ordna sig till det bästa. Och det trodde jag ända tills Bobo gick iväg med sköterskan – då började jag fantisera om att de ska ringa och säga att hon dött på operationsbordet (vilket det förstås inte finns någon anledning att tro).

Jaja, det här blev ett meningslöst inlägg eftersom jag inte vet än hur det gått, men men. Nu ska jag försöka jobba och inte tänka på Bodil.

PS: Det verkar som att kossor bajsar väldigt mycket och överallt, så man lär ju behöva mocka en hel del. Blev lite mindre sugen när jag läste det.

En kossa ändå…?

Nu har jag kollat på Mandelmanns och blivit sugen på kossor, haha! Nämen så härligt att ha en massa egen mjölk, göra yoghurt, ysta ost, kärna smör… Och kalvar, så otroligt söta ju! Och så eget kött såklart. Enligt Mandelmanns är kor också himla trevliga, lugna och tillgivna (har flera källor på det än ett tv-program).

Vad är jobbigt med kor? Vad vet jag? Man måste mocka när de står inne, man måste mjölka varje dag (väl?) under tiden de ger mjölk. Kalvningen verkar lite läskig för det är så stora krafter, om man måste hjälpa till behöver man liksom slita allt man har.

Gissar att man måste ha två kossor, de gillar väl inte att vara ensamma. Men kanske kan de gå ihop med fåren? Det vore smidigt.

Har någon av er erfarenhet av kor?

Veden. Hatar den.

Jag ska inte klaga, Jonathan har gjort det mesta av veden själv i år eftersom Bobo inte kan vara ensam. Men jag klagar ändå! Ååååh vad tråkigt och jobbigt det är med veden!!!

Idag har vi tagit ner tre björkar, kört hem och kapat upp allt. Jonathan hugger i detta nu.

Det är tråkigt, kallt, blött, slitigt och jobbigt. Men MAN SKA INTE KLAGA, tänk hur de hade det förr. Jag tänker ofta på det. Tycker vi sliter rätt mycket, men det är ju inget i jämförelse.

Vi försöker göra all ved under julledigheten – sen fyller vi på med lite under året när vi tar ner något träd. Vi gör av med kanske tio kubik lång ved till kaminen i hallen och fem-sex kubik kortare ved till kakelugnen i vardagsrummet och vedspisen i mitt abetsrum. Vi stödeldar ju som kompletterande upvärmning vid sidan av värmepumpen. Men det är ingenting mot hur mycket vi gjorde av med i början, när vi körde vedpannan. Fyyy vilket slit – och så skulle den sotas hela tiden. Och eldas!


Nu börjar odlingsåret

Januari är en jäkla skitmånad. Fattar inte hur den kan vara så ohyggligt lång? Det enda som är mysigt är att Ines fyller år – och att det är dags att förså chili! Så fint att få börja odlingsåret redan nu känner jag. Det är faktiskt första året jag odlar chili, vet inte varför det inte blivit av tidigare – kanske för att man kommer på det i mars-april när man försår det andra, och då är det för sent.
I alla fall, i år fick jag två fina frukter av sorten Dorset Naga av min vän Jessica som driver Odlings-tv. I dag la jag fröna i vatten, imorgon sår jag de som sjunkit till botten. I år ska vi tänka om lite angående odlingarna. Vi odlar för storskaligt i onödan, vi får för mycket av sånt vi inte äter så mycket av, och så hinner vi inte ta tillvara allt. I år ruttnade potatisen för att vi inte hann ta upp den.

Så nästa år ska vi tänka mer småskaligt och mer kvalitet! Vi behåller hela odlingsytan som vi har snigelsäkrat med eltråd. Satsar på att göra fint med pallkragar och kanske till och med grusgångar (dröm för mig pga fint, mardröm för Jonathan pga kostar pengar och kräver administration). Vi kanske flyttar in bärbuskarna i odlingsytan? Och så vill vi spaljera några fruktträd, som Mandelmans har gjort.

Ååh, nu är det dags att börja drömma, skissa, fantisera om det kommande odlingsåret ju!

PS. Vill ni veta allt som är värt att veta om chili, kolla in Odlingstv:s chiliskola!

Hos tacklammen

Stormen Alfrida knakade sönder vårt staket lite på baksidan – vi hade använt två granar som staketstolpar, och de svajade i vinden så att staketet lossnade. Tacklammen som går på baksidan av trädgården över vintern höll sig framme som vanligt när vi var där och lagade. En grantopp hade knäckts och fallit in på tomten, till tacklammens stora lycka. De älskar att gnaga på gran!När vi fixat staketet gick vi in till tacklammens stall och gosade lite. Av alla våra djur är tacklammen alltid de gosigaste. Tackorna blir helt förvildade under sommaren när de går på ett stort bete och egentligen inte behöver oss, sen blir de gosiga igen runt lamningen på våren. Men tacklammen är alltid redo för lite kli!
Kolla vad de trängs runt Jonathan! Ibland kräver de att få bli krafsade på olika ställen, och ibland vill de bara stå och luta kinden mot ens kind. Så otroligt mysigt! De är så lena och luktar så gott.

Stormen Alfrida

Vi har klarat oss bra i stormen, men många i omgivningarna har haft strömavbrott och fått sin skog stormfälld.

Vi förberedde oss så bra vi kunde på nyårsdagen genom att plocka in alla lösa föremål, som spadar, vattenkannor och skottkärror.

Och så klättrade jag på en stege ända upp hit, till det lilla gallret uppe i nock på ladan! För Jonathan har hört av en granne att han och förra ägaren desperat kröp omkring på plåttaket en under storm och försökte få plåtarna att ligga kvar, när stormbyarna lyfte dem underifrån, genom gallret. Så jag spände upp ett lakan på insidan, tror att det hjälpte lite grann i alla fall.Sen byggde vi en hög av kuddar och madrasser på vardagsrumsgolvet (sofforna är undanställda för att Bobo inte ska hoppa upp i dem) och låg tillsammans allihop och tittade på SVT:s serie om trettioåriga kriget och hörde hur stormen började ryta därute.På natten dånade det så att barnen inte kunde sova, och på morgonen hade Bodil lyckats få av sig bandaget, så att jag och Jonathan fick åka till Uppsala med henne för omläggning. Längs vägen såg vi flera hundra fallna träd.

Men vi klarade oss bra! Ett staket välte, några nockplåtar på ladan har flaxat upp. Några träd har blåst omkull, de gör vi ved av under vintern.