Jobbiga hallen

Alla hem har väl åtminstone en skräpsamlarplats. Vårt hus har flera – en på golvet i ett hörn i köket (eller på en stol om det råkar stå en där), en i vår garderob vid sovrummet, och egentligen är hela Sixtens och Ines rum en skräpsamlingsplats. Men den största skräphögen av dem alla är:

Jobbiga hallen! Vi har två entréer, det här är den mot baksidan, som också är en tvättstuga. I jobbiga hallen hamnar all möjlig skit som man lägger ifrån sig när man kommer in. Till slut, när högen blivit stor och ohanterlig, ger vi upp och bara fortsätter dumpa skit där utan att ens försöka tänka efter. Men så får jag ett ryck och röjer upp!

Men problemet med såna här skituppsamlingsplatser är ju att grejerna hamnar där av en anledning; de har ingen given plats. Så det slutar ofta såhär; allt ligger på golvet istället:

Jag vill bara slänga allt i en stor sopsäck! Eller egentligen önskar jag mig ett hem där varje sak har en given plats, och alla husets invånare lägger sakerna på sina platser. Tack på förhand!

Hönshuset

Igår städade jag i hönshuset – den absolut äckligaste sysslan på gården. Stanken motsvarar tio bajamajor från Roskilde. Bar gasmask for the occation!

Och Ines hjälpte till som vanligt.

Tidigare bodde hönsen i en ombyggd lekstuga på tomten, men efter att vi installerat värmepumpen byggde Jonathan om pannrummet till hönshus, och det blev så bra! Såhär såg det ut någonstans mitt i, efter att en skrotnisse varit här och lyft ut vår gamla fiende vedpannan:

Vi (ja, Jonathan) rev ut allt och målade väggar och tak. Såhär fint blev det:

Här syns sittpinnarna och nere till vänster en misslyckad frosttålig vattenstation som vi inte använder – vattnet står som synes på en ölback därinne.

Redena och utgången. Redet på golvet i den röda baljan är för korkade latmaskar (dvs maranerna) som inte orkar hoppa upp i de andra redena. Innan de fick redet på golvet värpte de rakt ner på bajsbrädan från sittpinnarna! Jösses alltså.

Den röda filten hänger vi för på kvällarna så att vissa andra puckon inte ska sova (och bajsa) i redena. Fullt sjå med att få dem att fatta var man skiter och var man värper alltså.

Här är redena bakifrån – både uppe och nere öppnar man för att plocka ägg.

Tröttnar aldrig på att gå och hämta äggen! Så fantastiskt lyxigt.

 

Vi “hamlar” ett träd

Vi har en stor alm i hörnet av trädgården som har gått helt bananas, grenarna hänger ut över vägen och är i vägen för större bilar, och in över gräsmattan där de sabbar jättemycket, inget kan växa i dess skugga, inte ens ogräs. Så där har det länge varit en stor jordplätt där hönsen har sandbadat.

Jag ville såga ner trädskrället, men Jonathan tyckte vi skulle hamla det. Det har varit hamlat tidigare, kan man se. Vi har ju ingen aning om hur man ska göra, men tänkte att antingen blir det bra, eller så dödar vi trädet långsamt, och det blir också bra.

Det blev i alla fall mycket ljusare och luftigare i trädgården! Sol till äppelträd och syrener, och möjlighet till en hel gräsmatta igen.

Här är vårt hus uppifrån trädet!

Och fåren fick alla grenar, som de effektivt rensar från knoppar och bark. Känns fint, det är säkert jättenyttigt, de har ju inte så mycket annat än hö att äta nu när snön ligger.

Våren…?

I förra veckan skrev jag det här inägget, men fick inte upp det förrän nu pga bildstrul. Nu är det vinter igen, men härligt ändå att höra någon ropa vår?

Snön har smält undan och solen skiner, idag känns det som vår!

Nejnej, jag vet att det inte är det. Men när jag satt på trappen och glodde på hönsen en stund fick jag ändå ett första pirr. Vinden var mjuk och ljum (jämförelsevis), och några fåglar kvittrade.

Vi har tagit över elva höns av vår kompis Sverker vars hönshus inte höll måttet för vintern. Det är stora lufsiga maraner, helt olika våra.

Bodil tycker också att det är kul eftersom de faktiskt bryr sig om henne och är lite rädda.

Men de är fina och de värper bra! Just nu har vi mer ägg än någonsin. Också en vårkänsla! Längtar till påsk nu.

Bu för vardagen

Egentligen älskar jag vardagen. Men vardagen i januari känns inte kul alls. Det är så grått och kallt och så otroligt långt till vår. Jag vill sitta i en bastu, ligga under ett täcke, kura framför en brasa, dricka vin, äta choklad, se på film, läsa en bok… och skita i allt annat.

En dålig bild, men jag blir så rörd när jag ser barnen komma knotande från skolskjutsen i skymningen, släpande på ryggsäckar och gympapåsar.

Min favorittidning sedan 30 år tillbaka, Kamratposten, har ett stående inslag i varje nummer: Bra och Bu. Jag snor deras koncept och applicerar på min vecka:

Bu för att det ska bli plusgrader och regn, att skjutsa barn till fotboll och tandläkare, att hitta på en ny middag varje dag, att göra mer ved, att gå upp på morgnarna och köra upp trötta barn. Och dessutom bu för att jobba!

Bra för att vi äntligen ska få ljuddämparen på bilen fixad så den slutar låta som ett jetplan, att jag ska på en trevlig jobblunch och en aw med en vän den här veckan, att jag ska börja på ett nytt roligt projekt…

 

Snö!!!

Det har varit en gråmulen dag – men en gråmulen dag med snö är ändå så enormt mycket bättre än en gråmulen dag utan snö! Ines var hemma med magont, vi gick till fåren och tog en skidtur med hunden mitt på dan.

Mitt i vår skidrunda finns en backe upp genom skogen, där vi med olika Papphammarliknande manövrar brukar försöka saxa upp. Det är så jobbigt att klicka i pjäxorna i skidorna, så man tar inte av dem i onödan.

Det ser så brutalt ut med tackornas röda rumpor – färgen är från kritan som satt på baggens mage, så vi visste när de blivit betäckta. Men nästa år tar vi en annan färg än röd…

Nästan alltid rörelseoskärpa på Bodil…

Utom när hon hittat nåt spännande i snön!

Ja gud vad grått och trist det ser ut. Men det var bättre än bilderna visar! Härligt att börja jobba på ett skidspår också (fast det har snöat hela eftermiddagen, så det är väl halvt borta nu).

Stefans stora feta röda

Jag har haft en crush på Stefan Sundström ända sen tonåren, då jag sprang på vänsterdemonstrationer och såg ut såhär:

Den här bilden är så otäck för att min hand ser helt sjuk ut! Men det är min bästis Lindas hand som är inblandad, hon håller om mig på bilden.

Numera är han dessutom en förebild när det gäller självhushållning och idén om ett hållbart liv på landet. Han är en jävligt skön person helt enkelt, en hedersknyffel!
Idag intervjuade jag honom apropå hans tomatbok. Ska ni bara köpa en tomatbok, köp den! Så bra och snygg och inspirerande och full av smarta och roliga tankar.

”Det är både politiskt och existentiellt för mig att framställa mitt eget livsmedel, jag för min egen del vill bli så självständig som det går och inte behöva konsumera så mycket”, sa Stefan till mig och det har han fan rätt i. Att det är politiskt att odla sin egen mat istället för att köpa importerat från ett storföretag.

I tomatboken skriver han:

Jag tycker vi ska rädda innerstan från innanförskapet. Det kommer att komma en dag när det som är inne blir ute. Då måste vi lantisar visa solidaritet med innerstan och inte retas och säga att vi fick rätt. Det har vi inte råd med. 

Word Stefan!

Jag fick också lite tips – till exempel angående de gröna tomaterna vi tar in i slutet på säsongen, som aldrig eftermognar som de ska. De ska ligga mörkt och inte ljust, jag mitt pucko har ställt dem på fönsterblecket för att de ska få maximalt med solljus. Varför tomaterna som vi odlar i avloppsväxthuset (kretsavloppet, som Jonathan fyndigt har döpt det till) smakar nada kunde han inte svara på. Men å andra sidan kanske det inte beror på avloppsväxthuset, för våra tomater från det andra växthuset smakar inte heller mycket.

 

Veden, suuuck

Nytt år, nytt vedsystem. Nä, men nästan så är det. Men nu tror jag att vi har landat i något bra! Det är Jonathan som tänker ut olika smarta lösningar på vardagsproblem – en del blir fiffiga, en del inte. Men det vet man ju inte förrän man har provat! Vedsystemet med träställningar som han uppfann förra året funkar fint för veden som ska till kakelugnen i vardagsrummet, men mindre bra för de långa klabbarna som ska till hallen. Därför: ett nytt system! Såhär oromantisk ser vår trädgård ut den här vintern:

Men i sommar bygger vi en vedbod! Här är veden travad på lastpallar som Jonathan byggt sidor på. Hit går man med sin lilla vedtravarställning och en sån här “slinga”:

Man travar veden i ställningen, lägger slingan om och lyfter!

Och bär in den till hallen, till den nya vedförvaringsplatsen som Jonathan också har byggt:

(Hehe, så mycket som pågår på den här bilden. Hade velat slippa få med stöket i tvättstugan, men det gick inte hur jag än gjorde. När jag bad Jonathan – som alltid ligger på golvet – att flytta sig, drog han istället tröjan över huvudet… Nåväl.)

När den är fylld ser det så snyggt ut! Och den rymmer så mycket ved, räcker säkert i två veckor. Jämfört med de där ställningarna som räckte i fyra dagar.

Nu ska jag ut och göra mer ved…

Äntligen vardag

Vad skönt det har varit den här veckan när alla pyst iväg till jobb och skolor och jag fått vara ifred.

Först måste jag liksom samla mig en dag eller två – städa, göra listor, sitta och glo – innan jag har hamnat i rätt jobbstämning. Har även ätit frukost framför tv:n och myst över dekadensen. (Jag är en äkta sjuttiotalist som tycker det är lite mysbusigt att slå på tv:n före klockan sju på kvällen.)

(Testar kameran i nya mobilen. Tycker bilderna blev väldigt gula?)

Här sitter jag och jobbar:

Älskar mitt jobb! Jag trodde att jag nästan blivit hemmafru (och inte sörjde jag det direkt), men nu har jag istället blivit erbjuden en massa roliga uppdrag under våren! Känner mig helt peppad.

Gullg bild på mig och syrran.

Men kolla, jag har skrivit “årsbokslut” två gånger på min lista! Då går det snabbare att bocka av, perfekt ju!

Nu ska jag samla mig för att ta åtta barn till badhuset och creperian i Norrtälje! Imorgon blir det mer ved. Önskar vi var klara med veden och kunde ägna oss åt roligare saker.

Halshuggning av våldtäktsmän

Män i grupp är – som bekant – inte alltid ett lyckat koncept. I den här gruppen fanns definitivt för många män, närmare bestämt fyra stycken (trodde vi). En av dem är en lite äldre herre som försöker hålla ordning, uppvakta damerna och försvara dem mot yttre hot. Hans närmanden är inte finkänsliga direkt, men det är inte kulturprofilen-klass om man säger så. Mer som Lars Ohly, om liknelsen tillåts.

Nå, hur som helst, de tre yngre männen bildade ett gäng, ett riktigt rövarband. De samarbetade för att gruppvåldta kvinnorna, och de slogs med varandra så att blodet flöt. Under en period fick vi avskilja en individ för att han inte skulle bli ihjälslagen. Dessutom gol de så illa, hemskt falskt – och de hetsade varandra till att gala hela dagarna. Började en så föll de andra snart in, och så var de igång.

Till slut fanns inget annat alternativ än att rensa upp och avlägsna de män som inte kunde uppföra sig. Vi högg huvudet av dem helt enkelt.

Kropparna hängdes för avblodning, och kvar på backen nästa morgon låg de tre huvudena, nu djupfrysta. Kvinnorna ägnade sig åt att picka i dem och kasta runt dem – tanken att de gjorde det med skadeglädje föresvävade mig, men det är nog en mänsklig projicering.

Nu råder i alla fall lugn och harmoni i flocken igen, och tjejerna värper som aldrig förr.

PS. Dagen efter avrättningen klev jag ut på trappen för att höra gentlemannens vackra galande. Till min förfäran svarades han av ett hemskt kraxande – vi hade missat en slyngel! Men han får leva ett tag till. Blir han också gruppvåldtäktsman så hamnar han på huggkubben!