Blir det några kultingar? Jag blir galen av att inte veta!!!

Jonathan tror inte att Diana är dräktig, och det tror inte Ines heller. Men jag tror! Mest tror jag faktiskt för att jag hoppas – och för att vi ju inte vet! Inte så jättemycket tyder på att hon är dräktig, förutom att hon har större juver än Monika, men hon är ju äldre också. Men! Ingenting tyder på att hon INTE är det!

Monika har till exempel brunstat i alla fall en gång sen de flyttade hit, men det har inte Diana gjort, vad vi har sett. Hon börjar tjocka på sig – men det gör Monika också, och de var ju ganska smala när de kom. Hon är som sagt ganska förbannad. Går man in i grishuset kan man bli bryskt utkörd. Tecken på ett välsignat tillstånd eller trist personlighet?
Det är svårt att få henne att posera som man vill.

Jag fotar henne hundra gånger om dagen för att få till en bra bild att lägga upp i en grisgrupp på facebook för att låta mer erfarna spekulera kring dräktighetens vara eller icke vara. Men jag tycker aldrig hon ser tillräckligt dräktig ut på bilderna, haha.

Fritt fram för er att spekulera nu! Får vi kultingar eller inte? Vi kanske borde ha en tävling! Den första som gissar rätt i kommentarsfältet får ett pris! Kör! (Nej vänta det blir en dålig tävling, då kan ju bara två delta. Haha. Men gissa ändå!)

Leverpastej


Äntligen fick jag tid att göra leverpastej av grisarna vi slaktade. Jag drog mig lite för det för att det verkade så meckigt, men det var inte så svårt. Jonathan fick ett recept av en arbetskompis, här kommer det!

700 g nöt- eller svinlever

400 g benfritt fläskkött av bog

1 gul lök

2 äpplen

10-12 ansjovisfiléer

2 tsk salt

1 tsk vitpeppar

2 krm ingefära

1,5 tsk stött mejram

1,5 dl vetemjöl

2 ägg

2,5 dl mjölk

200 g smör

(Ursäkta för äckliga bilder, det ser faktiskt inte gott ut förrän det är klart.)Koka upp 3 l vatten. Tärna lever och fläsk och lägg i, dra kastrullen åt sidan och låt stå under lock i 15 minuter. Häll av.
Skala och skiva lök och äpplen.
Ansjovis, snyggaste förpackningen jag har sett!
Mal fläsk, lever, anjovis, lök och äpple i en köttkvarn två gånger (eller kör i matberedare). Ställ skålen med det malda i ett stort kärl fyllt med hett vatten, till exempel diskhon. Blanda mjöl och kryddor. Smält smör och hetta upp mjölken. Blanda ner först mjölet och kryddorna, sedan äggen, ett i taget, sedan smöret och mjölken.Stek en provklick för att testa kryddningen, justera efter behag. Häll den snubbiga smeten i formar – jag tog engångsformar av aluminium, men du kan förstås använda porslinsformar eller såna där formar man bakar formbröd i eller vad du vill. Smörj formen (behövdes inte med engångsformarna).

Täck formarna med aluminiumfolie, ställ i en djup form med hett vatten, baka i ugnen på 200 grader i ca 1,5 timme. Ta av folien sista stunden om du vill ha en gräddad yta. Kontrollera att pastejen blivit fast i mitten, då är den klar! Låt svalna i vattenbadet.

Resultatet blev gott, helt klart godkänt, med en mild leversmak ungefär som köpepastej (och vi vill ju ligga så nära änglamarks bredbara som möjligt för att öka chanserna att barnen äter den). När jag gör nästa sats ska jag testa att fräsa löken först så att den blir mildare och sötare, och så tänkte jag ta ett äpple tilll, också för sötman, och byta mjölken mot grädde för att den ska bli krämigare.

På upploppet

Snöblandat regn faller på geggamojan och allt är grått, Bodil tvärvände i dörren och fick bäras ut för en promenad på 150 meter, soptunnan tur och retur.

Jag eldar i kakelugnen och kaminen och försöker starta dagen. Jag har lite jobb kvar, mycket städning, matlagning och klapphandlande. Leverpastej ska gräddas, skinka rimmas, bacon ska rökas, knäck kokas osv, jag måste stänga trädgårdslandet, rädda de sista potatisarna och rensa bort det sista ogräset.

Sen blir det jul! Det blir en lång ledighet för hela familjen, utan stress som det verkar. Det ska bli så skönt!

Köttfest

Nu har vi 75 kilo fantastiskt fint griskött i frysen! I kylen ligger blivande bacon och julskinkor och rimmas, i morse var Jonathan på rökeriet och lämnade in det som ska rökas. Å så fint det känns!

Nu har vi frysen full med gris, nöt (grannens) och lamm, och snart har vi alltså både bacon och rökt skinka till pålägg/kallskuret, och leverpastej. Så det finns absolut ingen anledning att någonsin köpa kött i affären mer. Det känns så BRA.

 

Tuttifruttisynden

Jag städar i princip bara med ättika och såpa. Lite fönsterputs använder jag också. Jag gillar att det är billigt, miljövänligt och såklart effektivt. Och jag älskar doften av såpa. Men.

Ibland måste jag bara ha något med tuttifruttidoft. Då går jag in på Rusta och köper en flaska Ajax, som inte ens är miljömärkt, och går hem och svabbar golven precis som den härliga kvinnan i den tyska alpreklamen som sträcker ut armarna och benen på ett njutningsfullt sätt så att hennes kropp bildar ett X, samtidigt som en massa blommor väller upp från golvet för att illustrera den ljuvliga doften.

Jag vet inte varför jag känner ett så stort behov av den här artificiella doften helt plötsligt, men det är som att jag bara får nog av min egen präktighet och allt reko, naturligt och helylle, och måste ha något mer vulgärt. Haha!

Eller som min kompis dotter så träffäskert uttryckte det en gång i en leksaksaffär:
“Trä och trä och trä – kan man aldrig få någonting av PLAST????”

(Hon fick en barbiedocka.)

Första adveeeent

På dagen fixade vi hos grisarna, och det var grått grått grått förutom i några minuter då solen bröt igenom för att förvåna alla. Sen blev det grått igen. 

Diana bäddar och bäddar, hon blir aldrig helt nöjd, bär in hö till grishuset och flyttar runt det. Hon har också hämtat några ganska stora grenar som hon tyckte verkade mysiga att bädda med. Vi hoppas att hon är dräktig men vet faktiskt inte. Hon har ju gått med galtar länge och grisar brunstar med två veckors mellanrum tror jag – så är hon inte dräktig kanske det är något fel på henne? Men de hade det ju inte så bra heller, kanske slutade hon brunsta av stress eller matbrist.
Hur som helst har hon blivit en riktig surpuppa på senaste tiden, hon försökte bita Leif som var här och slaktade (kanske inte så konstigt, om hon kände på sig att han var grismördare), och har också markerat mot mig och Jonathan när vi varit inne i hennes hus och stört. Kanske är det tecken på att hon är dräktig? Eller så är det ett tecken på att hon är en surpuppa bara.

Monika däremot, som syns här ovanför, hon är en liten solstråle. Kommer alltid och vill bli kliad, grymtar förnöjt och rullar över på rygg så man kan klia magen ordentligt. Igår när Ines och Jonathan var i hagen kom Monika fram till Jonathan, gapade stort och visade en sten som hon hade på tungan. Jonathan tänkte att hon kanske ville att han skulle ta bort stenen, men det vågade han såklart inte, grisar kan bitas hårt! Flera gånger kom hon fram och gapade och visade stenen på tungan, och sen gjorde hon likadant till Ines flera gånger. Till slut spottade hon ut stenen själv och fortsatte böka som vanligt. Knäppis!

Jag och Jonathan stängde av hagen så att fåren får sin andel och sitt stall när de kommer till vinterhagen. Grisarna grottade ner sig i den nybädade stugan, och det såg så mysigt ut!

När det blev mörkt gick vi in och adventsfikade. Ines och jag gick på hundpromenad med pannlampa på lördagskvällen och plockade pynt till staken. Jonathan paxade att tända första ljuset, barnen tyckte att han var barnslig.

Sen bakade vi pepparkakor. Sixten och Jonas bakade bara pokemonfigurer, och Sixten googlade efter bra bilder att ha som förlaga.

Och jag ville bara baka grisar.

Grisaslakten

I dag slaktade vi julegrisarna. Två av de tre smågrisarna, de som visat sig minst tama, slaktades idag. Jag har inte fotat så mycket men jag tror ändå att de flesta av er inte vill se.

Vid nio i morse kom Jonathans arbetskompis som är jägare över för att hjälpa oss. Vi hade stängt in smågrisarna i lilla stallet och tog ut dem en i taget. Bultpistol och så avbloda. Jag var inte med hela tiden, men tyckte ändå inte det kändes så farligt faktiskt. Grisarna var glada och nöjda in i det sista, och så pang bom klart. Det måste ju vara det bästa ändå, även om det såklart är lättare på ett sätt att skicka dem med slaktbilen och få tillbaka dem vacuumförpackade och uppmärkta.

Men jag gillar också att vi gör det själva, vi klarar oss själva. Nu hänger grisarna i ladan i några dagar innan vi styckar dem och rimmar skinkorna. I kylen ligger levrarna som ska bli leverpastej.

PS. Ibland när jag skriver såna här grejer kan jag liksom inte fatta att det är jag som gör det. Att det är JAG som lever det här livet och skriver blogginlägg om grisslakt. Det är märkligt hur livet blir. Absolut inte som man trodde – men BRA.

Bråda dagar

Så mycket nu! Jag jobbar i Stockholm och pendlar i två veckor och har dessutom några frilansjobb som måste levereras som vanligt vid sidan av, och så är det grisslakt till helgen och så det vanliga livet på det med bokklubb (för mig), ridning och cirkusskola (Ines) och schackträning (Sixten). Phu!

Vi får se när jag lyckas blogga igen, men grisslakten behöver ju bevakas i alla fall!

Bilden föreställer en fantastiskt fin julgrupp som är en del av ett jobb jag gör.

Hos grisarna

I dag har det varit soligt och kallt, och vi har byggt en ny höhäck till fåren att ha i vinterhagen. Men först var vi hos grisarna en stund. De är verkligen väldigt trevliga djur, precis som folk säger. Kommer skuttande så fort de ser oss. Den här smågrisen, som vi inte ska slakta, är riktigt gosig och älskar att mysa med oss. De här två – de är helt identiska med svarta huvuden och svarta och rosa kroppar – gosar helst med varandra.
Jag har sett grisarna bråka med varandra och jag har sett dem leka – men idag fick jag bevittna ett så himla fint gos! Den ena grisen nosade och slickade över hela den andra grisens rygg, hals och extra noga bakom örat. Så fint att se! Inget av våra andra djur är såna livsnjutare som grisarna!

Eventet genom gästernas bilder

Jag är helt slut nu, men vilken fin dag det blev! Jag är så glad för alla som kom, för att alla var glada och verkade så nöjda med allt, och att alla var så duktiga på att stöpa ljus! Och att solen sken och rimfrosten gnistrade och det var minusgrader, istället för grått dis och geggamoja. Här är några bilder som mina gäster lagt upp eller skickat till mig – det var himla kul att se mitt hem (och mig!) genom deras bilder! Jag har redan börjat planera nästa event. Tycker vi kör i februari nån gång.