Kvällspromenad med kurragömma

IMG_7286

Det är så grönt och saftigt just nu! Och massor med fina ängsblommor på g, plockar en bukett varje dag.

Ines följer gärna med på hundpromenad och det är så mysigt att gå och småprata med henne. Vi brukar leka kurragömma med Bodil – hon är verkligen duktig på det! Från början gjorde vi så att den som gömde sig ropade på Bodil när hon fick komma och leta, men nu har vi steppat upp gejmet för henne.

IMG_7278

Här sitter hon i skogen och väntar på mitt ”varsågod” som betyder att hon får springa och leta.

Jag platsar Bodil och Ines lubbar iväg. Den här kvällen sprang hon genom en skogsdunge och över två små ängar och klättrade upp i ett träd. Jag räknar till hundra innan jag låter Bodil springa. Och hon tvekade inte en sekund utan sprang raka vägen till trädet och tittade upp! När jag försökte finta henne genom att springa ut ur skogen på ett ställe och sen byta riktning när jag kom ut på ängen följde hon mina fotspår exakt. Undrar om hon går på ljud eller lukt? Hon är väldigt uppmärksam när hon sitter och ”räknar”, lyssnar verkligen efter den som brakar iväg genom skogen även när hon inte kan se den längre. Men hon har ju också ett fenomenalt luktsinne pga är hund. Rolligt är det hur som helst!

Hur går det med fåren?

Jotack, det går bättre faktiskt. Långsamt, men åt rätt håll. Nu springer de inte i panik när vi kommer med godishinken. Vete var grejen! Det var det enda de tyckte var tillräckligt gott för att de ens skulle överväga att komma fram. Nu kommer tre av fem fram och äter ur hinken om man sätter sig på huk och rasslar lockande med vetekornen – men de flyr hals över huvud om man gör en rörelse, tex byter grepp om hinken eller kliar sig i pannan eller något annat vansinnigt. IMG_7300 Här kommer vårt arga får, My. Hon är lite mindre än de andra och verkar ha ett stort behov av att hävda sig. Hon stampar alltid hotfullt i marken så att vi ska fatta att hon är tuffare än hon ser ut. Sen kommer hon ändå fram och nappar åt sig några vetekorn ur hinken, men först måste hon markera genom att stampa.IMG_7307Här är Annika såklart. Hon är den enda som verkar nyfiken på riktigt, inte bara sugen på vete. Igår stod hon länge och nosade på mitt ansikte, på min telefon och mina skor. Hon smakade också lite på mina fingrar. Hon är nog den enda i den här generationen som kommer bli tillgiven på riktigt.

Men vår granne har sagt att lammen säkert blir tama ändå, även om mammorna är skygga. Så till nästa vår borde det lösa sig! Ååå lamm är väl det sötaste djuret ändå.

 

Perspektiv

DSC00585Alltså. Här sitter man och skäms. Livet är orättvist och världen är en röv. Jag går omkring här i mitt otroligt rika, trygga och lyckliga liv med mina friska fina välnärda barn och är missnöjd med att jag måste jobba så mycket och har så lite tid till att bygga trädgårdsland (där jag odlar för mitt höga nöjes skull och inte för överlevnad direkt) och läsa böcker.

Så läser jag det här inlägget hos Underbara Clara och bara – ja just det. Det finns flickor i världen som blir bortrövade när de är 15 år och föder fem barn innan 20.

”När jag ska gå därifrån undrar Dorcas om jag kan ta med mig någon av hennes barn? Om jag kan ge dem en bättre framtid en den som finns där?”

skriver Clara om sitt besök i Kenyas fattigaste provins Turkana.

Så nu ska jag sluta gnälla och börja jobba. Och köpa ett mors dags-paket hos Unicef.

 

Utejobb

Bild 2016-05-23 kl. 10.08Det är egentligen idiotiskt att sitta ute i solen och jobba med datorn, jag ser knappt vad jag gör, och jag ser inte muspekaren alls, så mest sitter jag och irrar runt med fingret över den där lilla plattan utan att haja någonting.

Men alltså. Det är så himla få dagar på ett år då solen skiner, vinden är ljum, fåglarna kvittrar som galningar och luften är fylld av doften av blommande hägg. Jag kan helt enkelt inte sitta inne och ugga då. Ska jobba snabbt så jag kan gå ner och fixa i trädgårdslandet sen.

 

Alla dessa urgulliga djurungar

IMG_7112

Härom dan var vi uppe hos gannen och åt middag. Hon har en massa djur, och nu på våren är det fullt av kattungar, lamm, kycklingar och kalvar. Barnen fick flaskmata lamm och hålla en dygnsgammal kattunge.

hhhOch jag som aldrig sett mig som en djurperson vill plötsligt haaa en liten kattunge för att det är så söööt. Jösses.

Är typ en bonde nu

Hälsningar från årets intensivaste period! Så otroligt mycket att göra. Men det är kul! Och jag känner mig (typ) som en riktig bonde när jag går omkring här på gårn och gräver och tar hand om alla djur. DSC00577 Idag har Jonathan jobbat, och jag har fixat i trädgårdslanden – rensat ogräs, flisat flis till gångarna och sått och planterat ut en massa. Det har varit strålande väder och jag har till och med bränt mig lite på axlarna. Barnen har cyklat och hoppat studsmatta hos grannen och gjort vattenkanaler på grusplanen, hunden har skrotat runt och nosat på grejer och legat och jäst i solen på olika favoritplatser, som jordgubbslandet och halmbädden ovanpå potatisen till exempel.DSC00579 Vi gick en sväng till fåren. De flesta kommer fram och äter lite ur hinken nu, men det räcker med att man flyttar tyngdpunkten från ena foten till den andra för att de ska skena iväg helt panikslagna. Töntar.

(Allt det där svarta är för resten vildsvinsbök! De kan bokstavligen vända upp och ner på en hel åker på en natt.)

DSC00589 Häggen blommar hos oss just nu, och syrenen är på G. Det är så magiskt vackert och allt doftar så gott.

DSC00592Och här sitter jag nu med kvällsmackan och anstränger mig för att använda vardagsrummet mer. Fortfarande är vi knappt här fastän det är nyrenoverat och fint, vi sitter alltid i  köket fast det är jättesunkigt. Konstigt och obegripligt det där hur man bara trivs i vissa rum och inte i andra. Nåväl.

 

 

På det hela taget: halleluja!

Jag och Jonathan är under utredning av socialtjänsten för att bli stödfamilj. Det är verkligen en rigorös utredning – men det var inte det jag skulle skriva om utan att vi under de enskilda djupintervjuerna med varsin socperson fick frågan vilken som var den bästa tiden i livet, och vi båda svarade utan tvekan: NU.

Det är liksom inget snack. Jag har varit mer eller mindre lycklig i mitt liv, haft motgångar såklart men knappast katastrofer, på det hela taget är jag nöjd med det mesta. Och jag har ju inte gått och drömt om att flytta till landet hela livet heller, knappt tänkt tanken fram till för några år sen. Men sen vi flyttade hit har allt liksom fallit på plats. Det känns så rätt, och så är det så spännande att vara i uppstartsfasen i en stor förändring, dra igång en massa spännande projekt och fantisera om hur det kommer att bli/håller på att bli.

Just nu till exempel får jag nästan spänna fast mig vid skrivbordsstolen för att inte gå ut och så i trädgårdslandet som jag rensade igår, utan istället sitta kvar härinne och jobba. Jag gillar verkligen, verkligen mitt jobb, men känner starkt att jag behöver göra något annat. Jobba här hemma på gården, för oss, för framtiden, för att bygga det vi vill ha.

(Okej, nu känner jag att jag behöver balansera det här hallelujainlägget lite. Såklart är det också smärtsamt och jobbigt med förändringar. Såklart är det inte raktigenom enkelt att bryta upp och byta liv. Även om en del jobbiga saker har eliminerats ur våra liv och en massa roligt har tillkommit, så är det ju ändå en del konflikter och besvär, jag har ju gnällt en del om det här. Men på det hela taget: halleluja!)

Fortfarande rookies

Varken jag eller Jonathan har bott i hus innan vi flyttade hit för snart två år sen. Ett och annat har vi snappat upp under den här tiden, men uppenbarligen inte hur man beter sig vid storm. Som bekant var jag ute igår och fösökte täcka marken där trädgårdslandet ska vara med små kartongbitar, samtidigt som det spöregnade och blåste 20 sekundmeter. Jonathan satt inne och sydde.

Ingen av oss plockade in tvätten, fällde ner tvättställningen, fällde ner parasollet, stängde dörrar till uthusen (och Morris hus!) eller samlade ihop lösa föremål som vattenkannor och sånt som kan blåsa bort.

IMG_7023 IMG_7026

Men nästa gång gör vi det.

Smått i hönshuset och storm i trädgårdslandet

Igår kläcktes åtta små kycklingar! Fem gula och tre svarta och så otroligt otroligt söta. Jag hade nästan glömt att Lillsvans låg och ruvade. Hon verkar vara en duktig mamma, har ruvat så fint – största kullen hittills, bara tre ägg som inte kläcktes – och hon verkar ta väl hand om sina små.

Idag har vi kört på med trädgårdslanden. Jonathan har stängslat (för att hålla hönsen borta från godsakerna) och byggt bågar till kållandet, och jag har kört hästskit och flisat. Ines har lärt Bodil kommandot ”hopp”.

DSC00569Jag gick ut igen och jobbade vidare när Jonathan la barnen. Vädret blev sämre och sämre tills det ösregnade och blåste 20 sekundmeter och jag sprang runt som en idiot och jagade små kartongsnuttar som skulle täcka marken under trädgårdslanden. Har lagt ut stenar och spadar och allt möjligt nu för att kartongen ska ligga kvar, men det känns ju högst osäkert ändå.

När jag gick in var jag helt dyngsur och lerig från topp till tå, och så otroligt tacksam över att få kliva in i ett torrt och varmt hus, hälla upp ett glas vin och ta ett bad. Nu sitter jag i köket och hör vinden vina, regnet piska, en fluga som surrar någonstans. Från gästrummet hörs dunkandet från symaskinen och brottsycken av Jonathans babbel om higgspartiklar och möjligheten till ett helt parallellt universum som inte interagerar eller reagerar med vårt eller hur det var. En fin dag!

Mobiltombola

Här är sju helt slumpvis utvalda bilder från min mobil, den nyaste först:IMG_6511 Ines och lillkusin Kalle går till havet. Vi var och hälsade på min syrra i deras nya sommarhus för några veckor sen. Så otroligt kul att de hamnat nära oss, och nära mamma. Det är ingen slump förstås.

Men att vi från början hamnade just här i Roslagen, i Väddö-trakterna, är en slump. Det började med att min pappa såg en annons i tidningen och slog till på att hyra ett torp i Stabby (ca två kilometer från där vi bor idag), det var typ 1987. Han hyrde det i några år, och efter det tog mamma och mormor över i några år. Så när mamma långt senare skulle köpa eget sommarhus började hon leta i samma trakter. Och när vi skulle flytta från stan kändes det naturligt att leta här, där vi kände oss hemma. Jag minns att jag hade ont i magen över att det var så långt från Stockholm, men när jag insåg att det var fem minuter från Älmsta där vi handlat alla somrar så kändes det tryggt och bra.

IMG_6275Jag har svårt att förklara varför jag har tagit den här bilden.Kanske för att jag skulle komma ihåg att det fortfarande är frostrisk i maj?

IMG_6243 Hulken är som en liten hund som lägger sig vid mina fötter när jag sitter på altanen. Men snart är det slut med det, jag ska bygga grindar och stängsla in hela skiten så vi slipper tiggande och bajsande höns som äter upp det vi odlar och sandbadar i salladslådan.

DSC00506 Det här är en work in progress-bild på en stentrappa Jonathan skulle fixa ner till trädgårdslandet. Det ser faktiskt prick likadant ut nu en månad senare, fast med lite mer grönt runtom.IMG_6127 Barnen hjälpte till att måla om i gästrummet. Jag vill verkligen vara en sån förälder som gillar när barnen är med, jag vet att det är bra för dem och att de växer med uppgiften och känner sig behövda. Men jag står inte ut för att de kladdar och gör så fult. De får dra varsin gång med rollern och sen säger jag tack tack och skickar iväg dem.

IMG_6065 Varför tar man en sån här bild? För att man blir glad över att se den första tussilagon sticka upp. Men liksom, vad ska man göra med bilden? Den ligger i mobilen tills man rensar nästa gång. Borde tagit en *mental pic*.DSC00468Den här bilden blev rätt cool ändå. Charlie mitt i en galning/ett gal.