En onormal söndag

Det händer så sällan att vi har såna här dagar som den igår, så jag måste berätta om den.

Vi hade tänkt bygga ett staket i trädgården, men det snöade och regnade så mycket så vi avblåste projektet – bara det är ju väldigt ovanligt och otypiskt oss.

Sen la jag mig i sängen och läste en bok i säkert två timmar medan Jonathan högg ved (detta var nog det enda normala som hände under dagen – att Jonathan högg ved). Det var helt magiskt! Så skönt, kändes som när jag var barn och hade friheten att ligga och läsa hur länge som helst mitt på blanka dan. Ljuvligt.

På eftermiddagen åkte vi och fikade hos några kompisar i grannbyn. Också helt onormalt! Så gör vi typ aldrig. Men det var väldigt mysigt.

När vi kom hem pysslade vi lite med tvätt och sånt, och Jonathan satte upp en lampa i Ines rum. Alltihop var helt onormalt!

Man skulle kunna tro att Bodils pose nedan också är onormal, men den är tvärtom helt normal.

Lite lite vårkänslor ändå

På förmiddagen spösnöade det, men sen blev det bättre! Det vill säga uppehåll. Solen har vi inte sett. Vi har varit ute större delen av dagen, så skönt!


Vi fällde ett träd i fårhagen (Ja, det var läskigt, efter det vi gjorde mot Agneta, fastän fåren var i andra änden av hagen blev jag ändå helt rädd när trädet föll.) och gjorde ved.

Och Ines kom springande för att vara med, fastän hon har feber, men hon hade tagit alvedon och står inte ut med att inte vara med!

Nu är vi i princip klara med veden för i år, känns fantastiskt skönt. Hatar veden på ett sätt, men älskar ändå att vi gör vår egen värme. Det är en så tillfredsställande känsla att bunkra på det viset, säkra upp sin tillvaro.

Sen fixade vi iordning stängslet runt grishagen – Monika har försökt gräva sig ut (!) här och där – och drog om elen lite. Jag lurade bort Diana och Monika med kattmat medan Jonathan fixade elen vid deras matho.

Vi var ute till halv sex, och det var fortfarande ljust, och en koltrasts vemodiga flöjtande hörde vi, och tranornas hemska tutande, och det kändes som vår.

Fredagen den 15 mars – bra och anus

Bra: Jonathan har kommit hem från en konferens, vi har längtat hela veckan. Han tog sovmorgon när jag lämnade barnen, och sen åt vi frukost tillsammans innan han åkte till jobbet. Mysigt!

Anus: Vaknade redan halv fem imorse av huvudvärk, känner mig frusen och emlig (därav innemössa och ett fejs som ser minst lika gammalt ut som det är).

Bra: Jag har just skrivit klart ett roligt reportage från coola Jenny Bäckströms hem, ska bara skriva några bildtexter så får jag ta helg sen. Otroligt nöjd med att ha jobbat klart på fredagen för en gångs skull! Klassiker annars att jag jobbar på helgkvällar eller tidiga helgmorgnar pga usel planering.

Anus: Det duggregnar och är tre plusgrader idag, riktigt trist geggamojaväder.

Bra: Men det betyder ju att snön smälter och vi ändå närmar oss våren!

Anus: Världen är bra ful just nu. Geggamoja, fjolårsgräs, framsmältande bajskorvar, och i trädgårdslandet har kåltälten blåst sönder och hänger i gröna (mögel?) trasor. Vill städa upp, göra fint, svedjebränna, kratta rent!

Bra: Det är fredag! Jag ska städa, avnjuta en lammbog med salsa verde (den bakas långsamt i ugnen i detta nu) och ett glas rött, ha fredagsmys med de andra och hångla med Jonathan.I helgen ska vi bygga ett bättre stängsel i trädgården och byta ut det fulaste vi någonsin har byggt, och så ska vi förbereda för galten som nog kommer snart! Hurra!

Vad ska ni göra i helgen?

Odlingsåret 2019

Ibland undrar jag om inte den här tiden på odlingsåret är den allra bästa. Vi har börjat förkultivera lite grann, beställa fröpåsar, göra skisser över trädgårdslandet. Fortfarande är allt möjligt, tiden är oändlig, ogräset långt borta och ingenting har torkat bort eller blivit övermoget innan vi hunnit skörda. Fortfarande är bilden av det perfekta odlingsåret som ligger framför oss intakt.

Det här har vi gjort hittills:
Sått chili, kronärtskocka och rosmarin. Blir första året för alla tre! Kronärtskocka växer så vackert och så är det ju otroligt gott. Tror det är ganska platskrävande, men om det är något vi har så är det ju plats. Rosmarin brukar jag köpa på planta, men de blir aldrig sådär stora och buskiga, tänkte se om det går att dra upp själv från frö i år. Jonathan skrattade en hel kväll åt min tolkning av “så glest i fuktig såjord” – jag strösslade ut påsens innehåll helt enkelt, det blev inte så glest kanske, men hur skulle jag annars ha gjort? Fröna var små som vallmofrön, och Jonathan menade att jag borde sått dem ett och ett? Hur som helst, sådden har stått i kylen i två veckor enligt instruktion på påsen, nu står den i fönstret, får se hur det går.
Vi har också hämtat typ 20 pallkragar som bortskänktes vid Jonathans jobb. Vi är inte säkra på hur de ska användas än dock.

Det här vill vi göra i år:
Så smultron! Fattar inte att jag aldrig får till det. Brukar sätta lite fröer här och där, inget har någonsin kommit upp.
Påbörja en spaljering med fruktträd lägs kanten mot vägen nere vid odlingsplatsen. Jonathan har köpt tio grundstammar, och just nu samlar vi ympris från alla vi känner med goda äppelsorter. Ska bli spännande! Mandelmanns äppelodling är inspirationen.
Få igång bärbuskarna. Fattar inte vad vi gör för fel, men varken hallon eller vinbär ger någon vidare skörd. Blåbärstry satte vi för flera år sen, och vi får fortfarande bara någon näve bär på två buskar. Kanske vill de ha mer gödsel, kanske en föryngringsbeskärning? Jag lutar åt att faktiskt köpa några nya exemplar av alla bärbuskar (detta kommer få mothugg, det känner jag på mig, hehe).
Bli bättre på att skörda i tid, frysa in och förädla. Detta säger jag varje år, och varje år blir det kaos till slut ändå.
Prova lite nya grejer, typ brysselkål och kanske jordmandlar? Jag visste inte ens att de fanns förrän de plötsligt dök upp här och där i mina flöden. Det är tydligen ett halvgräs, en kultursort som odlats sedan 1200-talet. Man äter den lilla roten som smakar nötigt. Det vore ju fantastiskt att ha egna “nötter”! Men nu när jag har läst på verkar jordmandeln inte vara så poppis bland odlarna, den smakar inte gott och den är hopplös att rengöra från jord, är återkommande omdömen.

Har någon av er provat? Är jordmandeln värd att odla?


Grisagos

Grisarna är såna njutisar! Igår gav jag dem en stor hög med hö att bädda i huset med (och äta – grisar kan äta hö, bra för magen), men de la sig och gonade in sig direkt i högen och njöt av solen. Jag blir så avundsjuk på deras ohämmade njutande, där ligger de och vräker sig helt ogenerat. Jag känner mig hämmad när jag tittar på grisarna, hur de äter och smaskar som ja, grisar, pruttar och gnuggar in sig i lera. Så härligt!

Kolla på livsnjutaren, hon blundar när jag gnuggar henne på skallen. Monika är så fin och snäll och nyfiken.

Diana däremot, som står och kliar sig mot huset här bakom, är en surpuppa. Henne är vi lite rädda för, hon kan hugga hotfullt efter en, och man vill INTE bli biten av en gris! Det är inte meningen att grisar ska vara sura sådär, enligt griskännare vi pratat med. Vi planerar att skaffa herrsällskap till Monika och slakta Diana snart.

Här använder Jonathan beskedliga Monika som mänsklig (sic) sköld när han kliar Diana som ligger där bakom. Haha!

Det är väldigt kul med grisarna tycker jag. Och gott med griskött. Men Jonathan är inte lika övertygad. Det är jobbigt att de luktar illa ibland (de bajar bara i ett hörn av hagen, men ibland kommer det en pust därifrån), och de bökar ju så in i helvete så jag vet inte vad vi ska använda deras hage till sen, för man kommer inte kunna gå där. Praktiskt om man vill bereda odlingsmark, men det vill ju inte vi. Vi ska göra en hage där de får markbereda för en ny poppelplantering nästa sommar, sen får vi se.

Lamningsförberedelser

I helgen har vi fixat inför lamningen. Baggen Bolten åkte hem idag efter väl utfört arbete. Han är väldigt fin, ska bli så kul att se hur lammen ser ut!

Vi stallar in alla dräktiga tackor när det närmar sig, kanske två dygn före första beräknade lamningen. Tackorna får lamma i gruppen, det blir minst stressande för dem, men när en tacka väl har lammat ställer vi henne i en egen liten box tillsammans med lammen så att de får lugn och ro. Samtidigt kan vi ha koll på att lammen äter ordentligt, att tackan släpper efterbörden och repar sig efter lamningen, och att samspelet funkar som det ska mellan mor och barn. Efter två dygn (med två lamm, ett dygn per lamm gäller) flyttar vi över tackan och lammen till stora stallet. När alla är samlade där är det mitten på april ungefär, bra tillfälle att ta träckprov och eventuellt avmaska. Sen öppnar vi dörrarna och släpper ut fåren på välkomstbetet – en liten hage som vilat i ett helt år och därför nästan säkert är parasitfri. Lammen är extra känsliga för parasiter, så det blir en bra start för dem. Här går de i några veckor, med möjlighet att gå in i stallet när de vill, innan de får flytta till sommarbetet.

Vi flyttade in en rundbalshäck i stallet och byggde en baksida av en gammal dörr, och en liten grind bredvid.

Och så gick vi ett varv i nya välkomstbeteshagen och kollade kvaliteten på stolpen (svårt att veta om de sitter löst när allt är fryst, men man kan ju se om något är ruttet/skadat). Vi kommer att behöva dra om eltrådarna så de hamnar på rätt höjd för lammen, och fixa en del med hörnen, slå ner stolpar som krupit upp och byta ut några stycken.

Svårt att tänka sig att det bara är några veckor kvar tills det är vår och lammen springer runt här! Längtar ihjäl mig nu.

För resten, jag tänkte försöka få till en livesändning från lamningen på Lilla Ekens instagram, vore det kul?

När det regnar på snön den åttonde mars

Då eldar man allt man orkar, gör en second breakfast med te och kexchoklad, gläds åt att chilin växer och att kronärtskockan tittat upp. Och åt att tiden fortsätter gå och varje dag är en dag närmare våren, och närmare patriarkatets fall.

Idag ska jag njuta av att inte behöva åka till Stockholm för första gången på flera dagar, skriva en text om hur odlare kan rädda världen, städa och tvätta, laga middag och ha fredagsmys. Tror jag ska öppna en flaska vin ikväll!

Vad ska ni göra?

Eget garn! Snart verklighet!

Titta vad jag fick i födelsedagspresent av Jonathan – en spinnrock!

Så himla roligt! Jag har ju kardor sedan tidigare, och ull har vi mängder av. Bara att börja göra garn! Och sticka, det är jag ganska bra på.

Vyer som denna kan ju få mig att ge upp innan jag ens börjat förstå hur det funkar. Men turligt nog är ju Jonathan tekninskt lagd, och dessutom har han gått i Waldorfskola, så jag föreställer mig att han har någon slags naturlig, intuitiv kontakt med den här typen av prylar.

Det ingick i presenten att han skulle hjälpa mig att komma igång, och tur är väl det, annars skulle det aldrig hända nåt. Kanske blir det inte förrän i höst vi sätter igång, nu börjar ju snart alla vårbestyr. Men ändå! Till jul är vi självförsörjande på sockor! Fatta vad coolt att bära klädesplagg som man har gjort helt och hållet själv, verkligen från scratch! Hahaaa, vad jag längtar efter det.

Och Bodil mår också bra

Bodil slet ju sönder ledbanden i ena hasen på julafton, och många timmar i mellandagarna och på det nya året tillbringades på djursjukhuset i Uppsala. Bobo var glad för det allra mesta och verkade inte direkt smärtpåverkad –helt i linje med hennes personlighet.

Operationen – en rekonstruktion av ledbandet – gick bra, och hon kommer att bli helt återtälld! Sån lättnad! Semesterkassan rök, men men.

Nu är bandaget borta (vilket härke att packa in varje gång vi skulle gå ut, hindra Bobo från att gnaga på det, åka och få det omlagt och försöka förhindra att hon fick skavsår) och rehabiliteringen är i full gång. Vi har fått en miljon övningar att göra och strikta order att inte gå för fort fram. Bodil själv tycker att hon är bra nu, så det är ju svårt att få henne att tagga ner.

Usch vad oroliga vi var. Ett tag trodde vi att hon skulle bli så nedsatt att hon aldrig kunde springa och leka igen, vilket sopigt liv det hade blivit för henne. Men i sommar kommer hon att vara som vanligt – inshallah!

Hur gick det för Agneta?

Det gick bra för Agneta, hon verkar nu helt återställd tycker jag. Men det gick inte så bra för hennes lamm, sorgligt nog.

Vi slutade ge smärtstillande förra helgen, och efter ett par dagar när det gått ur kroppen och hon fortfarande verkade okej kunde vi andas ut lite – men flytningarna fortsatte, så vi väntade ju bara på att hon skulle kasta.

Och det gjorde hon. I torsdags ringde Jonathan när jag var i Stockholm och jobbade, han hade hittat en blodig klump i djupströbädden. Det kändes så hemskt att det var vårt fel att lammet dog! Visserligen konstigt att det gick flera veckor mellan olyckan och kastningen, men det känns ju väldigt osannolikt att det skulle bero på något annat ändå.

Men sen tänkte jag: det är ju vi människor som är sentimentala och tänker att hennes barn dog. Agneta själv har aldrig lammat innan, hon visste inte vad som hände (även om hon förstås var stressad och det var jobbigt för henne), hon går inte runt och sörjer sitt döda lamm och kommer inte tycka att det är orättvist att de andra tackorna får sina om en månad.

Och efter att hon hade kastat blev hon sig själv, pigg och “med”, helt som vanligt. Så det var ju en lättnad. Nästa år får hon träffa baggen igen.