Rimma skinkan

Igår rimmade jag årets julskinka, den kommer från Diana som vi slaktade i somras. Stor och fin och fet! Jag använde det här receptet – samma som förra året, och det blev bra.

Jag rörde ner 1,1 kilo salt och 1,75 deciliter socker i 7 liter vatten i en stor kastrull, och så hade jag i 2,5 teskedar salpeter för att skinkan ska få en fin färg.

Sen tryckte jag ner den frysta skinkan i lagen – tänker att den tinar efterhand. Nu står kastrullen på golvet i källaren där det är kallt. Jag tänkte titta till den och vända den ibland, och göra ny lag om den gamla blivit grumlig.

Dan före dan före dopparedan tar jag skinkan ur lagen och lägger den i vatten istället för att vattna ur en del salt. Sen kokar jag den dagen före julafton och griljerar den på själva julaftons morgon!

Åh, nu längtar jag till julaftons morgon! Hela december är ju en sån underbar upptakt till julafton.

Älska slitet

Idag sa jag till Jonathan att jag gillar slitet i vårt liv så mycket. Inte allt slit, och inte alltid – men jag gillar att vårt liv gör att vi måste gå ut och röra på oss flera gånger om dagen. Det är inte alltid härligt, men oftast ganska trevligt, och det ger alltid en känsla av tillfredsställelse efteråt.

Bild från i morse. Är detta höjden av lathet, att fota genom fönstret fastän lampan reflekteras?

Till exempel ser mina morgnar ut såhär: jag går upp med barnen och Jonathan och assisterar genom att borsta håret på Sixten och jaga på den som behöver jagas på (Sixten). När de andra åker går jag och Bodil en runda till hönsen, tacklammen och tackorna och serverar mat och vatten. Sen går jag till grisarna – Bodil följer helst inte med dit eftersom hon fått en stöt av deras elstängsel en gång och nu börjar darra bara av att höra grisarnas grymtanden. När grisarna fått frukost cyklar jag upp till grannen och mockar hos korna.

Sen när jag kommer hem, då äter jag frukost i lugn och ro och känner att jag redan uträttat något viktigt. Helt oslagbar känsla att sjunka ner med en kopp kaffe och med gott samvete läsa tidingen länge innan jag fortsätter med dagen.

Jag hör ju hur präktigt det här låter, men det är en så skön och konkret tillfredsställelse som inte kan mäta sig med något jag någonsin uträttat bakom ett skrivbord.

Fick spö av ett djur

Så otroligt förödmjukande.

Baggen Ymer har verkat lugn och gosig, men jag VET att man inte ska lita på en bagge (eller något killdjur som har ballarna kvar). Varje gång vi har varit i hagen har han bara kommit fram och ställt sig intill och försiktigt buffat för att få kli. Ändå har vi sagt till varandra hundra gånger att inte lite på honom, påmint varandra om att hålla koll. Och ändå – ÄNDÅ – stod jag med ryggen till och ströade nytt på golvet i stallet – och blev brutalt stångad.

Vilken tackling! Jag var helt oförberedd, hörde honom inte komma in, plötsligt låg jag bara på golvet med en stukad fot och en fet lårkaka. Chockad, förbannad och jäkligt öm. Fortfarande två veckor senare har jag ont i foten, och den är fortfarande lite svullen och lila.

Men okej, det misstaget gör man ju inte om, jag håller mycket noga uppsikt över Ymer när jag är i stallet eller hagen, och är alltid beväpnad med högaffel så jag kan freda mig.

En bubblig vägg

Igår började jag äntligen tapetsera i vardagsrummet, nästan fyra år efter att jag köpte tapeterna! Alltså herregud vad fint det blir, jag är så himla nöjd med tapetvalet. Det bästa är att det känns som att det är gratis eftersom det var så länge sen jag betalade för de svindyra tapeterna, haha.

Väggen mot hallen/smatten under trappen (till vänster på bilden) är en pappspänd timmervägg. Därinne bor möss ibland, och pappspänningen slackar och har flera hål, bland annat efter en fjärrkontrollattack utförd av Ines (riktad mot Sixten, men den träffade väggen…). Den ser helt enkelt förjävlig ut, och den är anledningen till att det tagit så lång tid att komma igång med tapetseringen – jag har helt enkelt inte kunnat bestämma mig för hur jag ska göra med den. Riva allt och sen antingen pappspänna igen eller sätta gipsskivor, spackla och slipa?

Lösningen blev förstås en smidig genväg. Jag lagade hålen genom att klistra pappspänningspapp (eller vad det heter) ovanpå dem, och så spikade jag fast pappen i timmerväggen på några väl valda ställen. Sen tapetserade jag ovanpå. Resultatet blev bubbligt, men tillräckligt fint – man är väl ingen pedant. Som tur är.

Jag gjorde två väggar igår, sen blev det sent och tapetklistret tog slut. Inatt överrumplades jag av en extremt irriterande förkylning, vi får se om jag rycker upp mig och gör klart idag.

Så glad att det här äntligen händer! Det kommer att bli så FINT här till jul! HURRA!

Årets julmys med popupbutik

Helgen före första advent hade vi öppen gård här på Lilla Ekens. Det blev så himla mysigt, och jag är så glad för att det kom så mycket folk! Full rulle hela eftermiddagen.

Man hälsade på djur, grillade korv gjord på gårdens gris i trädgården och fikade inne i Morris hus.

Därinne fanns också vår popup-butik där vi sålde honung, lammskinn, kött och lite annat.

Vi sålde massor! Så kul! Till sommaren hoppas jag att vi kan ha en riktig gårdsbutik i magasinet, men det är ganska mycket att fixa där först. Hur som helst, det här får nu räknas som en tradition med julmys helgen före första advent (förra året hade vi ju ljusstöpning).

Krubban

Jag har länge letat efter en julkrubba, och nu hittade jag en på Pingstkyrkans loppis i Norrtälje – min favoritloppis som jag besöker varje lördag när Ines har cirkusskola. Titta vad fint det blev med lite mossa och en ljusslinga!

Väldigt bördigt i Judéen ändå. Ines styrde upp en stjärna av kartong och guldsprej.

Och det blir svårt för fåren att beta när det är såhär förväxt. Herden får dra vidare.

Ines blev irriterad på att Jesusbarnet var så ljust, så hon målade honom brun med tuschpenna. Sen suddade hon ut det lite, så det bruna la sig i alla vecken. Nu ser han smutsig ut.

Och Sixten råkade dekapitera en av de tre vise männen – han längst till höger i bild – och lagade honom med limpistol och svart lim. Så han fick också en smutsrand.

Förutom stallet, djuren och alla figurerna ingick även den här magnifika palmen gjord av ståltråd som syns i bakgrunden. Älskar sån här kitsch, helt uppriktigt och utan ironi!

Håkan och de hopplösa korna

Varning för ointressant detaljerat inlägg om ko-avel!

För några veckor sen kom tjuren Håkan till byn – han syns längst till vänster i bild här nedan. Tanken var att han skulle betäcka Linda och Melissa som inte är dräktiga. Melissa har något knas med livmodern som gör att hon inte kan semineras, och Linda har inte tagit sig trots en massa försök. Men en man av kött och blod skulle göra susen, tänkte vi!

Nu har båda damerna brunstat, och båda fått en blödning efteråt – det vill säga de har inte blivit dräktiga. Teorin är att Linda är för tjock, och enligt experter behöver hon en tjur som är så långt ifrån henne som möjligt genetiskt för att det ska ta sig (Håkan är fjällnära, som är nära släkt med fjällkon). Melissa låter kanske inte Håkan komma till, hon har en kompicerad relation till mamma Linda där hon fortfarande beter sig som en kalv, och när hon brunstar söker hon sig till mamma och inte till tjuren. Helknäppt! Så för att bryta det bandet och för att Linda ska gå ner i vikt har vi flyttat Linda till en hage intill, där hon får gå på dåligt bete och ransonerat hö. Då tänker vi att Håkan kanske lyckas betäcka Melissa på nästa brunst, och Linda kanske tar sig om vi seminerar med en annan ras.

Så krångligt och omständligt allt detta! Såhär kan man förstås inte hålla på i en stor besättning med någon slags omsättning/vinstförväntan på verksamheten. Då skulle man väl slaktat ut dessa två besvärliga. Men de är väldigt fina djur, med bra gener (enligt grannen då, jag har ju ingen aning), och det vill man väl gärna avla vidare på!

Stay tuned för resultatet, nästa brunst blir runt den 17 december.


Geggamojan

Ursäkta att jag tjatar om den här geggamojan, men det är något helt otroligt vad lerigt det är och har varit hela hösten. Nu är det plusgrader igen, och vi längtar så efter snö, is, tjäle.

Hela trädgårdslandet står under vatten, vitlöken jag satte för några veckor sen kommer ruttna bort, och jag hoppas att grönkålen överlever till jul! Men allra värst är det hos grisarna, eftesom de bökar upp rötter och äter allt som växer så blir det bara jord kvar, inget som binder eller suger upp vätan. Jord + vatten = geggamoja. Det syns inte så bra på bilden, men längst bort där Jonathan står (i sin snygga neongula tröja) är det en pöl stor som en mindre sjö.

Tidigare har vi matat grisarna direkt på backen (men bytt utfodringsplats ofta, vi har flyttat oss längst staketet), vi tänker att det inte är någon fara med tanke på att de bökar och äter mat som växer i jorden hela tiden. Men till slut blev det så lerigt överallt att det inte gick, när vi slängde in äpplen sjönk de i leran och blev nedtrampade av grisarna…

Så vi byggde en liten avsats för maten – där grisarna förstås trängs när vi kommer och så får de allt över sig och äter från varandras ryggar, ungefär. Men jaja. Det går ju inte att uppfostra grisar i bordsskick direkt.

Titta på lilla vännens ben, svarta av lera av att ha vadat fram till matplatsen.

(Hela hagen är inte full av lera, platsen där de har sitt hus ligger högre upp och där är det vanlig mark. Och inne i huset har de torrt hö. Bara så ni vet!)

Vad hände?

Ursäkta! Vi har varit utan internet i nästan tre veckor. Idag kom till slut kabelkillarna och konstaterade att en mus gnagt av kabeln, precis som jag trodde från början. De fixade kabeln, och nu är vi i synk med världen igen, hurra!

Det har varit soligt och kallt i några dagar, vilken enorm lättnad efter den extremt mörka och regniga hösten. Nu går vi och knackar hål på djurens vattenhoar, men det känns ändå otroligt mycket bättre än att vada omkring i lera.

Nu blir det plusgrader igen, bara att bita ihop. Vi gör det viktigaste ute, sen sover vi, läser böcker, äter godis, tittar på tv (från och med idag) och har pyjamas på oss så stor del av dygnet som möjligt. Bara fyra månader till vår. Eller fem.


Helgens slit

Just nu ligger jag i sängen och orkar inte röra mig. Det är nästan för jobbigt för mina arma armar att skriva det här inlägget.

Det har regnat hela helgen och vi har stackat en massa virke och byggt ett tak till det. Om det inte hade varit två plusgrader och hällregn hela helgen, om det hade varit i maj och solen hade skinit och vi hade kunnat ta av oss tjocktröjorna, då hade vi sagt till varandra: “Åh vilken skön utehelg!”. Men nu är det enda vi har sagt typ “Jag orkar inteeee ööööh okej nu GÖR vi det här:” Det är helt enkelt inte ett endaste dugg kul, bara svinjobbigt.

Men nu är allt virke under tak och det känns fantastiskt! Det mesta tillhör faktiskt grannen, men en del är vårt, sågat av vår egen skog som Alfrida fällde förra vintern. Det känns så himla fint att vi nu kan bygga av träd som växt på vår mark.

Annars har jag tagit hand om korna som vanligt, och så har vi tagit hem Monika till stallet, för hon ska åka på slakt i veckan. Kvar i hagen är åtta kultingar (två har vi sålt), och de är så otroligt gulliga. De är jättekeliga och fina fastän vi knappt har varit med dem eftersom det varit så lerigt och hemskt den här hösten. Till våren kommer vi att hänga mer med dem.

Idag fick de i alla fall en säck ull att bädda med i huset. De kastade sig över den, och sen sprang de allihop omkring med små ullmustascher ovanpå trynena.

Vi har också tappat honungen som ni ska få köpa när ni kommer hit och hälsar på.

Okej det här kanske inte är den slutgiltiga etiketten som vi kommer att ha på våra produkter när vi blir kända honungsproducenter, men jag gillar eklövet som Jonathan har ritat, och det blir kul att sätta något på burkarna i alla fall, det har vi inte haft förut.