Fyra år med Bodil

Idag är det fyra år sen Bodil flyttade hem till oss. Första tiden bar vi henne jämt känns det som, hon var i knät eller i famnen hela tiden, och var hon på golvet fick man passa henne hela tiden. Det vara som att ha en bebis, man fick inget gjort om inte Bodil hade sovit, kissat och lekt först.

Varje dag bet hon barnen med sina sylvassa valptänder så att de grät och blödde. Men de älskade henne så mycket!

Det gjorde vi alla. Exakt hur mycket förstod vi när hon slet av ledbanden i bakhasen förra julen och avlivning nämndes som ett alternativ till behandling. Vi gör vad som helst tänkte vi, vi säljer bilen eller skaffar ett extrajobb, bara hon kan opereras och klarar sig.

Att ha en hund i huset är att aldrig känna sig ensam. De gånger hon inte är hemma är det för tyst i huset, även om hon oftast ligger någonstans och slaggar så känner man att hon är här. Hon är en lycklig hund som springer i skogen varje dag, jagar ekorrar och äter bajs, nästan aldrig behöver vara ensam, överöses med gos och lek och sover i barnens sängar varje natt.

Eftersom Bodil har hudproblem – kliar sig som en galning i perioder – så kan vi inte ta valpar på henne, sorgligt nog. Men jag och barnen tycker att det är dags för en till valp nu – vi ska bara övertala Jonathan.

Älskar måndag morgon

Visst, det är mysigt med fredagar – hälla upp ett glas vin och sätta igång med middagen och fundera på vilken film man ska se med barnen och vad man ska hitta på i helgen.

Men allra bästa stunden är ändå måndagmorgonen.

Idag regnar det och jag har tänt ljus i köket. Barnen cyklade just iväg till bussen och jag har satt igång en tvättmaskin, tänt en brasa och satt mig med en kaffe. Älskar att ha hela veckan framför mig, tänk hur mycket jag kommer hinna med! Nu ska jag jobba en stund, gå till djuren och sen sätta igång med fönstren, jag ska måla insidan av Ines fönsterbågar en sista gång och sen slipa, skrapa och måla fönsterkarmen i hennes rum.

Resten av veckan ska jag ägna åt mer fönster, skörd och Ikea, hurra!

Vad ska ni göra?

Kastrering av galtkultingarna

Idag var det dags. Vår vän veterinären Anna kom med sin familj och fikade och knipsade av några gristestiklar. Vi kastrerar grisarna främst för att slippa separera galtar från gyltor när de bir könsmogna, men också för att det finns en liten liten risk att köttet från en galt får galtsmak, det vill säga smakar skitäckligt.

Vi hämtade de fem galtkultingarna från hagen och tog hem dem till ladan – smartast att göra kastreringen utom hörhåll för Monika eftersom grisar skriker som besatta, alltså verkligen SKRIKER, när de är missnöjda. Hörselkåpor på som ni ser. Det behövdes!

Först fick de lokalbedövning och smärtstillande, sen var det dags. Anna la ett litet snitt ovanför (eller blir det nedanför?) pungen, petade fram kulorna och knipsade av dem. Det blev ett litet hål, det kom lite blod, grisarna verkade inte känna någinting. Även om de var hemskt upprörda över hela grejen att bli hanterade.

De låg som små limpor på jäsning och somnade gott en liten stund. Rött streck = bedövad, blå ring = kastrerad.

När det hela var över fick de komma tillbaka till mamma, och alla var hur pigga och glada som helst.

Nu är vi bönder på riktigt tänker jag. Griskastrering är hard core. Känns fint!

Fredag morgon

Jag ligger i sängen och jobbar undan lite mejl och räkningar och sånt. Det är inte så bekvämt, men jag älskar grejen att jobba i sängen – känslan att jag gör som jag vill.

Ines och Jonathan har just åkt iväg, Jonas och Sixten är dödsförkylda och ligger framför varsin skärm. Usch vad vi alla blev sänkta av skolstartsbaciller i år.

I dag ska jag måla tre fönster, städa huset och trädgården och handla och förbereda för helgen, vi har flera gäster på intågande och dessutom ska vi kastrera galtkultingarna.

Det är så mycket jag vill göra! Ta hand om skörden, göra klart fönsterrenoveringen, tapetsera vardagsrummet, möblera om i sovrummet… Rensa i röran… Skriva en bok… Tur att jag knappt har nåt jobb den här hösten, så jag hinner.

Nåväl, trevlig helg på er, vi hörs snart!

Vad gör vi med all squash?

Varje år drunknar vi i squash, och varje år tänker vi att vi ska odla mindre nästa år. I år har vi bara en – EN – planta, och ändå händer det här:

Man vänder ryggen till och en squashjävel sväller till 8,1 kilo!!!! Jösses alltså.

När squashen är späd är det ju inga problem att använda den i sallader eller grilla den eller ha den i grytor och sånt. Men dessa bjässar?

Av dem gör jag squashgrund, inspirerad av Niklas Kämpargårds recept:

På en ugnsplåt lägger jag squasch (utan kärnhus och skal när det är en så här stor jäkel), tomat, lök, vitlök. Jag kluttar på några honungsklickar och ringlar över olja. Saltar och pepprar lite.

Sen får allt det göttiga rostas i ugnen i två timmar på 200 grader.

Sen mixar jag de rostade grönsakerna till en slät smet, som jag sen fryser in i lagom stora portioner och använder som bas till tex köttfärssås eller som pizzasås. Älskar att ha frysen full med halvfärdig mat! Dessutom helt producerad på gården, sånär som på olja och kryddor.

Honungen – vilken nåd

Vi har börjat förbereda för honungsskörden. För några dagar sen satte Jonathan in en bitömmarbotten i en av kuporna – den gör att bina kan krypa ner i kupan från skattlådorna, där honungen finns, men inte ta sig upp igen. När skattlådorna är helt tömda på bin kan man ta hem dem och tömma dem på honung. Men om man låter bitömmarbotten sitta för länge börjar bina lagra honung i den istället, och det hände såklart.

Den honungen var så speciell! Helt pinfärsk och därför supernyttig med mjölksyrebakterier och antiinflammatoriska effekter och allt vad det är. Dessutom hade den väldigt speciell smak, den var syrlig! Kanske har bina flugit på lind? Svårt att veta vilken dragväxt som ger den här smaken, har aldrig känt någt liknande.

Men den var så god! Jag och Ines åt havregrynsgröt med honung och kanel till frukost idag. Vilken nåd, som Underbara Clara säger!

Gullegrisarna en vecka

I lördags fyllde gullegrisarna en vecka. Jag och Jonathan hälsade på och bekantade oss.

De allra första dygnen lämnade vi dem ifred så mycket som möjligt så att de skulle få knyta an till mamma ifred. Allt har funkat bra, hon låter dem dia och kommer om de skriker. Men hon kan altid avledas med mat! Så vi gav henne frukost en bit bort, och gick in till kultingarna medan hon åt.

Och några har redan börjat bli tama, som lilla gyltan Peggy, den enda som har ett namn. Så söt! Hon är den enda som är fläckig. Om man sitter hos dem en stund börjar de klättra på en, särskilt på Jonathan som varit där mest.

De pussade väldigt mycket på mina fötter och ben med sina stunsiga små trynen. Det kittlades och kändes väldigt gulligt!

Sen gick de små trynena på promenad, och behövde dricka vatten.

Sen kom Monika hem igen, och då blev det matdags.

Hemlängtan

Jag tycker så mycket om att vara hemma. Nu har jag jobbat min sista dag i Stockholm, och det känns så skönt att jag ska få vara på gråden nu, har saknat mitt hem och min familj så mycket under de här veckorna.

Förra helgen var jag och Jonathan på en stor fest i Stockholm och sov över och allt. Det var jättekul, verkligen. Och det var så otroligt skönt att komma hem på söndagen och åka till sjön med Sixten och Bodil. Luften var ljum och sensommarmjuk, solljuset silade ner mellan träden och sjön doftade jord. Och det var tyst. Och vi var ensamma.

Jag är så lycklig över att bo här. Tydligen är det här jag hör hemma nu.

Ska aldrig mer åka till Stockholm. Förrän på söndag. Då vi ska gå på Grönan…

Fönsterrenoveringen

Den går så segt. Jag jobbar ju i Stockholm och då blir inget gjort alls. Det som tar mest tid är att skrapa bort den gamla färgen, ta bort kittet och plocka ut fönsterrutorna. Jag tror att jag lagt kanske fyra-fem timmar per fönster bara på att skrapa. Sen är det ju extremt lång torktid på linoljefärg, två dygn har jag kört mellan varje strykning – och så tre strykningar per fönster. Per sida – insidan blir vit och utsidan ska ju målas kromoxidgrön.

Jag kladdar också ganska mycket, hur mycket jag än anstränger mig För att vara noggrann så råkar jag ändå slafsa till det titt som tätt. Inget blir perfekt. Tur att jag började med övervåningen ändå, så syns det inte så mycket utifrån.

Hur som helst, jag är klar med fönstren i sovrummet! Så skönt! Det blev jättefint!

Gulligulligulligull

Alltså kolla här på de tolv små trynena som föddes natten till lördag:

Vi var hos Monika i fredags kväll och märkte att något var på gång. Hon hade bäddat fint med gräs och pinnar inne i huset och vankade oroligt omkring och buffade i bädden. Till slut la hon sig med huvudet under en stog hög med hö och låg och flåsade. Vi lämnade henne ifred.

Gick tillbaka efter fredagsmyset vid tio, ingenting. Gick och la oss. Jonathan vaknade vid fyra på morgonen och gick bort för att titta till henne – och då låg tolv små kultingar där och diade! Eller två var helt nyfödda och låg fortfarande vid Monikas bakdel, så Jonathan lyfte fram dem till varsin spene. Griskultingar är väldigt pigga redan när de föds, nästan så att de kravlar sig ut själva, och börjar genast leta efter en spene. Både lamm och kalvar är vingliga första stunden, men inte kultingar.

De är så otroligt fina! Monika verkar rätt cool med att vi hanterar kultingarna, men vi är försiktiga i början för att inte störa deras anknytning. När Monika äter passar vi på att kika lite närmare på dem och gosa lite lite.

De är väldigt försigkomna fast de är så rysligt små, de travar omkring och undersöker allt och kollar läget utanför huset. Jag längtar tills de är lite större och springer omkring i hela hagen och leker (nu är de i en mindre inhängnad för att inte bli borttappade).

Vi hade inte vågat hoppas på tolv stycken levande, friska och starka. Så skönt! Vi är så lyckliga!