Inställningen till livet och till pepparkakshus

Jag och Jonathan har gjort varsitt pepparkakshus i år. Hans hus föreställer vårt eget hus, fast med glasverandan vi planerar att bygga i framtiden. Mitt hus (som Ines har dekorerat) föreställer vårt hönshus. Som ni ser blev de inte riktigt prick lika fina. Här återger jag fritt ett samtal från igår kväll. Allt han säger stämmer faktiskt, men jag vill gärna framhålla att min inställning till livet kan vara användbar i andra sammanhang!

Jag: Varför ser ditt pepparkakshus ut såhär…

dsc01418

… medan mitt pepparkakshus ser ut såhär:

img_1340

Jonathan: Det handlar delvis om engagemang, du bryr dig inte riktigt medan jag går igång på det. Jag planerar också bättre än vad du gör – jag tänker i förväg hur jag ska hålla de olika delarna för att få en bra vinkel när jag monterar och sånt.

Är det allt?
Nej, det handlar nog om en grundinställning till livet, som också avspeglar sig i pepparkakshusmontering; när jag tänker: ”vad kan gå fel och hur löser jag i så fall det?” så tänker du ”det här blir säkert lätt!”

Har du några knep för att lyckas, förutom inställningen till livet?
Istället för att doppa väggarna i smält socker och sammanfoga dem tar jag en sockerbit och doppar två av sidorna i smält socker. Sen använder jag den som vinkeljärn eller hur man ska säga, jag lägger den i hörnet så att båda väggarna fäster i den. Det blir jättestabilt!

Fönstren gör jag genom att krossa karameller eller halstabletter i en mortel och strö ut pulvret i fönsterhålet före gräddning.

Så fort jag har tagit ut plåten ur ugnen lägger jag mallen ovanpå bitarna och ser om de har svällt i ugnen och behöver skäras till igen för att få rätt passform.

Vinterdrömmen

Går igenom gamla bilder och drömmer om riktig snövinter. Såhär såg det ut i januari när det var 26 minusgrader, och jag och Bobo gick en liten liten promenad:

img_4132

Visst syns det att det är fruktansvärt kallt? Det gjorde ont att andas och jag var rädd att Bodil skulle förfrysa tassarna. Och det kom enormt mycket snö! Helt fantastiskt.

img_4343 img_4344 img_4346

Hela världen krymper ju här ute när det blir så mycket snö – man kan bara gå på de plogade vägarna eller de gångar man skottar upp till komposten, soptunnan, vedboden, hönshuset… Men ändå! Det är så fint! Och så vitt och rent! Och så roligt för barn och hundar. Hoppas det kommer mängder!

Besegrad av seghet

Nu jobbar jag inte i Stockholm längre nästan alls, och dessutom har min arbetsbörda minskat rätt rejält sen i somras. Det är otroligt skönt att slippa gå upp klockan sex och åka kommunalt i rusningstrafik i Stockholm, och det är SÅ SKÖNT att inte alltid ha en stressklump i magen över allt jag inte hann när jag går och lägger mig på kvällen.  Nu ser mina dagar mer ut såhär:

img_1364
Jag går upp med de andra på morgonen (jamen såklart jag går upp, nån måtta får det väl vara) och hjälper dem iväg. Just nu är det tända ljus och tomtegröt framför julkalendern, så mysigt! När de har åkt tar jag ut Bobo på en morgonkiss, sen går jag ett varv och bäddar och plockar i huset, kanske drar jag igång en tvättmaskin. Sen fixar jag frukost, tänder i vedspisen och sätter mig vid skrivbordet. Ibland har jag en intervju inbokad på förmiddagen, i så fall är det ofta enda gången jag pratar med någon (människa alltså, ehe) på hela dagen.

img_1371Idag är det grått och en plusgrad därute, och så snöar det. Jag jobbar under förmiddagen, sen brukar jag ta lunch lagom till lunchekot, som jag lyssnar på i lurarna medan jag går en sväng med Bodil. Vi går i skogen och över fälten, hon rusar som en galning och jag hasar efter. Vi ger hönsen, katten och fåren mat och vatten, och gosar/skrämmer dem lite (tydlig arbetsfördelning här). När vi kommer hem värmer jag gårdagens rester till lunch – ibland kollar jag ett avsnitt av en serie eller rentav sover middag (!) innan jag sätter mig och jobbar igen. Vid fyra ungefär åker jag och handlar och hämtar barnen.

Jonathan kommer hem, och efter middag, läxor osv lägger vi barnen och sjunker ner i soffan och kollar på Aktuellt eller någon serie. Sen går jag och lägger mig och läser lite i en bok innan jag däckar.

img_1373

Jag gillar det här livet väldigt mycket. På riktigt, jag gillar att vara ifred och lufsa runt och sköta mitt. Jag gillar att tända ljus och boa in mig, jag älskar att vara hemma hos mig själv och fixa. Jag vill inte åka till en arbetsplats och vara där mer än hälften av min vakna tid.

MEN. Jag blir ju otroligt seg ändå – särskilt såhär års. Dessa gråa november/decemberdagar är det ibland som att jag aldrig vaknar. Aldrig taggar till. I flera veckor har jag tänkt att jag ska sortera in en stor bokhög som ligger på bordet i vardagsrummet, men det händer liksom inte för att jag är så trött av att sitta upp hela dagen så jag måste ligga ner, ungefär.

Även om man är trött när man jobbar på ett jobb så går man ju hemifrån varje dag, sminkar sig, tar på sig riktiga kläder (det händer att jag har samma kläder i ett dygn, att pyjamas och mjukisbyxor blir ett – borde jag avslöja det här?), pratar med andra människor som förväntar sig svar, såna saker som gör att man måste ta sig samman lite.

Jaja. Aldrig är man nöjd, men egentligen är jag nog det – jag bara önskar mig lite mer självdisciplin.

Och hur mår fåren då?

img_1293 De mår bra tror jag! Nu kommer de galopperande allihop när vi går in i hagen – så som det ska vara! Sirpa och Ripa och Affe är tamast, men även Annika har blivit riktigt kelig och vill gärna bli kliad. Felicia äter ur handen med tvekan, men Lilla My håller sig fortfarande i bakgrunden – kan på sin höjd tänka sig att stoppa ner huvudet i en hink i förbifarten och nappa åt sig något gott.

De har en stor härlig vinterhage, och Jonathan har byggt så fint åt dem inne i stallet. Det ser så mysigt ut när de ligger och slappar därinne och tuggar hö när man kommer.

Vi hoppas att Affe har gjort sitt jobb och att de allihop är dräktiga nu. I så fall blir det lamm i slutet av mars! Ska bli så kul! Fast just nu oroar jag mig lite för att de ska få i sig tillräckligt med käk. De betar fortfarande en del, de har tillgång till hö, och vi försöker sticka till dem en näve kraftfoder varje dag. Men det är ju svårt att fördela rättvist när Affe och Annika nästan fäller en när man kommer med hinken, medan Lilla My inte ens vågar sig fram.

img_1299

God natt trädgårdslandet

img_1313Jonathan är ledig på måndagar, och jag försöker också vara det så att vi kan jobba tillsammans. Igår åt jag frukost på trappen i novembersolen (men inte Jonathan såklart, han hade redan börjat släpa omkring på något).

Sen gjorde vi rent den stora honungsslungan, fixade det sista inne hos fåren och släpade dit en ny höbal, och sen började vi fixa trädgårdslandet för vintern.

img_1319

Vi hade en massa kutterspån och hö som legat på golvet där vi hade fåren förut, och det blir ju både varmt och gott och näringsrikt tänkte vi. Så vi la ut kartonger och markduk i gångarna och vräkte hö över alltihop, både gångar och bäddar. I vår tar vi bort höet som ligger över bäddarna och trampar ner allt i gångarna tänker vi. Jag vill hellre ha flis, men det var så himla jobbigt att flisa…

I helgen städade vi i växthuset, och Jonathan flyttade alla våra vinbärsbuskar från trädgården ner till odlingshagen (vi kan ju inte ha bär i trädgården pga hönsen). Det känns skönt att göra trädgårdslanden redo för vintern och definitivt avsluta säsongen.

img_1321

Det enda som står kvar nu är purpurkålen. Den är så himla snygg! Och god. Den tål ju frost litegranna, men när jag tittar på den genom fönstret just nu ser den faktiskt lite hängig ut. Jag kanske ska skörda den i alla fall och frysa in? Hade tänkt att vi kunde servera den på julbordet.

Nåväl, godnatt då trädgårdslandet, nu blir det en månads jul och sen ska vi börja kolla frökatalogerna och fantisera om nästa odlingsår…

Julen börjar NU

dsc01412Idag är det prick en månad kvar till julafton, och en månad är lagom lång tid att julmysa tycker jag. Istället för att jobba (det får jag göra ikväll) pysslade jag om mina små julrosor lite. (Köpte dem overkligt billigt på Blomsterlandet igår – de kostade 29 kronor styck, brukar inte julrosor kosta över hundringen?) Det visade sig att vi inte hade några krukor som passade, så jag lindade in dem i papper och piffade med lite enekvistar.

dsc01398 dsc01402Jag knöt en snodd av gummiband innan jag lindade pappret runt krukan, så var det bara att trä på den sen!

dsc01407

Sen stack jag ner enekvistar runtom, och dolde gummibandet med ett gammalt luciaband som jag hittade i jullådan. Å så fint!

Från höna till chicken curry – hela historien

Några av våra höns har drabbats av kalkben. Det är en parasit som lägger ägg i fjällen på benen, så att de liksom börjar se ut som kottar, med resta fjäll. Det är inte så behagligt för hönsen, går det långt är det troligen riktigt plågsamt. Så vi bestämde oss för att nacka de tre som var värst däran och behandla de andra.

Jag svingade yxan.

img_1254

Det gick bra, jag har inga problem att göra det faktsitkt. Tror det är för att det går fort, och det är liksom inget snack om att de dör, huvudet är ju av. Däremot att hålla dem och dänga deras huvud i huggkubben så att de svimmar, som man ska göra först, det tycker jag känns hiskeligt. Jag är rädd att göra fel eller för löst och bara göra illa dem. Så det får Jonathan göra. Det hela går fort – vi hämtar de sömndruckna hönorna en i taget från sittpinnen på kvällen, de hinner knappt vakna, och från att de fått slaget i huvudet tills de är döda går det väl tio sekunder sådär.

Hur som helst! Vi har ju nackat höns förr, men då har de varit små eller sjuka och vi har slängt dem efteråt. Men nu var det tre fullvuxna hönor, och vi bestämde oss för att käka upp dem.

De fick hänga upp och ner för att avblodas – men det är inte så mycket blod i en höna verkar det som… Sen skulle de plockas. Vi värmde vatten i en stor hink där vi skållade hönsen, sen plockade vi bort fjädrarna. De satt som berget på vissa ställen, kanske var det ovanligt besvärliga höns, kanske var vattnet för kallt eller varmt, kanske var det för att vi var nybörjare, men det tog sin tid alltså! Kanske en timme per höna.

Efter det skulle hönsen tas ur. (Här har jag tyvärr inga bilder eftersom jag även passat på att skålla min mobil i hinken med vatten, och den låg i risbädd vid den här tiden.) Det var besvärligt, men nästa gång kommer det gå bättre! Nu vet vi vart allt sitter därinne, vilka grepp och snitt som funkar bäst och sånt. Vi tog bort fötterna och hela inkråmet (fan vad det luktade! Kanske ska man inte göra det i köket när jag tänker efter.)

Dagen efter – igår – kokade jag de tre vännerna länge och väl och gjorde chicken curry på dem. Här är mitt recept – förlagan är pappas perfekta chicken curry, men dit når jag aldrig!

dsc01386

+ Lägg en kyckling (eller i det här fallet tre hemslaktade höns vars köttmängd nog motsvarade en köpekyckling) i en stor kastrull. Fyll på med:
+ klyftad lök (jag hade röd hemma, men gul kanske blir bäst)
+ några skalade och delade vitlöksklyftor
+ morot i bitar
+ palsternacka (slängde i det bara för att jag hade det hemma)
+ hönsbuljongtärningar
+ lagerblad
+ vitpepparkorn (inte för många!!!)
+ persilja (helst hela kvistar, min låg redan hackad i frysen)

Häll på vatten och koka under lock tills kycklingen är klar – en timme kanske för köpekyckling, minst två för sega gamla hönor. Skumma av ibland om du orkar.

Ta upp kycklingen, ta av allt kött och lägg åt sidan. Lägg tillbaka kycklingben och skrov i kastrullen och koka vidare så länge du pallar – ju längre desto bättre såklart, men minst en timme i alla fall. Sila noga flera gånger.

Fräs lite smör i botten på en annan kastrull, häll i curry och vad du tycker passar för kryddor. Jag tog lite paprikapulver och gurkmeja också. Låt fräsa en liten stund. Pudra över lite vetemjöl. I med buljongen (jag brukar inte använda all buljong, det blir för mycket).

Krydda som du vill med salt och peppar och pressa i en massa citron. En skvätt grädde. I med kycklingen och låt bli varmt – klart!

Servera med ris, kokt potatis, gröna ärtor och mango chutney.

dsc01389

Det här ser verkligen inget vidare ut. Men det var jättegott, jag lovar!

dsc01393

”Testa den här vinkeln mamma”, föreslog Sixten.

dsc01395

Jonathans food baby.

De arma hönsen

dsc01383

De har det inte så kul i dessa dagar. När snön ligger lämnar de inte ens hönshuset, de sitter i princip dygnet runt på sittpinnarna i mörkret. Ingen värper längre, de bara käkar en massa mat och bajsar enorma mängder bajs. Nu när snön är borta går de gärna ut och de betar fortfarande på gräsmattan – men Jordbruksverket höjde skyddsnivån igår efter att fågelinfluensa påträffats på en dansk gård. Så nu får hönsen bara bara gå i hönsgården, som är en enda stor lerpöl.

Men igår gjorde vi i alla fall fint hos dem – städade ur allt bajs, la nytt strö på golvet och hö i redena (där de tydligen ändå hänger och bajsar även om ingen värper), och så fixade vi belysning i huset, styrd av en timer. Men jag vet inte om det gör nån skillnad, igår kväll när jag var ute och knäppte den här stämningsbilden satt de redan och slaggade fastän lampan var tänd.

Äta djur

img_9911Sen vi började med får och höns får jag ofta frågan av folk i min omgivning hur det är att äta kött från djur som jag har känt. Vissa frågar nyfiket, andra med en tydligt förebrående underton. Svaret är att det känns alldeles utmärkt tack!

img_0579

Jag tycker inte det är fel att döda djur och äta upp dem, förutsatt att det görs med respekt för djuren och naturen. Djuren som bor hos oss har ett så lyckligt liv som djur kan ha, de får gå ute, de får alla sina behov tillgodosedda och alla möjligheter att följa sina naturliga instinkter. Sen hux flux tar deras liv slut, och de har inte ens märkt att det är på G. Inte ens en resa i slaktbil behöver de göra.

Jämför det med att äta en billig hamburgare med kött från en ko som levt på sojaprotein i en djurfabrik, slaktats i industrin och transporterats från andra sidan jorden – det slinker visst ner utan närmare eftertanke.

Då känns det enormt mycket bättre att äta ett djur jag har känt.

img_1174

Äntligen varmt!

dsc01376

Medan jag var i Argentina fick vi vår luft-vattenvärmepump installerad. Vilken lättnad! Nu är temperaturen i hela huset stabila 19 grader. Sån lyx! Vi eldar i kakelugn och vedspis som komplement, för att minska elkostnaderna och för att det är mysigt.

På baksidan av huset, utanpå vardagsrummet, sitter själva pumpen – ett stort fult schabrak. Men vi är ju aldrig på baksidan. I källaren står tanken och lite annat smått och gott som jag inte vet namnet på.

Det låter och brummar en del faktiskt. Utedelen låter så det hörs in i vardagsrummet, men det stör mig inte så mycket. Däremot låter cirkulationspumpen (som ser till att det alltid finns varmvatten i rören) otroligt jobbigt. Vi har stängt av den nu – så det tar någon minut innan det kommer varmvatten i kranarna – och funderar på lösning.

Men bortsett från brummandet: aldrig mera sota vedpannan, aldrig mera släpa vedlass (eller i alla fall mycket mindre lass). Aldrig mera frysa. Känns helt fantastiskt! Hurra!

PS. Har ej sett den första elräkningen ännu.