Sånt som stockholmare tror att man kan leva på

Jag brukar ofta säga att jag skulle vilja leva av det vi kan göra på vår gård. Men vill jag verkligen det? Sanningen är att det krävs enormt mycket jobb. Jag vill mest gå runt och klappa får, plocka svamp och blogga, ungefär. Och det är väl det jag gör – och det tjänar jag exakt inga pengar alls på, så därför måste jag också jobba med annat.

Folk (som inte själva bor på landet) vill ofta ge tips på saker de tycker att vi borde kunna leva på (och missförstå mig inte nu, det här är inte ett gnäll – jag hade kunnat säga exakt samma saker för fyra år sen):

IMG_6084

Ullen i trädgårdsgången, förevigad tillsammans med komihåglappen för vitlöken jag satte.

+ Ni kan väl sälja ullen från fåren!
De flesta av våra får är ju av en köttras, så deras ull är helt värdelös faktiskt. Just nu täcker vi gångarna i trädgårdslanden med den. Gotlandsfåren har mycket finare päls, vet inte om man kan sälja ullen, men definitivt fårskinnen! Hur som helst, i år kommer fåren inbringa några tusenlappar, kanske sammanlagt 3000 gissar jag, för kött och skinn. Det är de första pengarna vi tjänar på fåren, och det är en bråkdel av alla pengar vi har lagt på utrustning, klippning, veterinärkostnader och foder sen vi skaffade dem. För att inte tala om all arbetstid vi lagt! På sikt kommer fåren nog kunna gå med vinst (även om vi skulle behöva runt 300 tackor för att kunna försörja oss som fårbönder och det kommer nog inte hända), men än så länge får vi se dem som en hobby – det vill säga något man lägger pengar på för att det är kul.

DSC01900

+ Ni kan väl ha en gårdsbutik och sälja grönsaker!
Vi odlar ganska mycket ändå, men absolut inte så att det blir något överskott. Vi vill ju bli så självförsörjande som möjligt här på gården, så vi fryser in och lägger på burk för att ha under vintern. Men visst, under tre-fyra vckor på sommaren skulle vi kunna sälja massor av squash! Det enda vi alltid får för mycket av. Det skulle ge några hundralappar.

IMG_5111

+ Du har ju din loppis!
Ja, och det är jättekul! Den inbringar några hundringar – fast ibland bara några tior – varje gång jag har den öppen, och det är bara under sommarveckorna. Jag har låga priser för jag tycker det är kul med högre omsättning, men en loppis kan man verkligen inte tjäna pengar på. Om jag var lite mer om mig och kring mig och samlade på mig fina grejer och sålde på Tradera skulle jag nog kunna tjäna lite deg i och för sig!

DSC01884

+ Ni kan väl sälja honung på Bondens marknad!
Ja, det är faktiskt en bra idé. Det kräver inte så mycket att ha bin, och honung har högt kilopris. Men i år fick vi inte så mycket honung, vi behåller ju en del och ger bort en del i present, så säg att vi säljer hälften, då får vi in ungefär 2000 spänn. Det är nog lite mindre än vad vi har lagt på utrustning och biodlarkurs (och allt himla socker som vi matar bina med inför vintern!). Men jo, på sikt kan man nog tjäna in en halvtid på biodlingen ungefär! Men det är Jonathan som sköter bina för det mesta, så i rättvisans namn borde i så fall han få gå ner i arbetstid och njuta av gårdslivet.

Det är ju inte så att det här är dåliga idéer egentligen, bara att allt måste skalas upp så enormt för att ge någon avkastning, det är det folk inte ser. Dessutom är vi fortfarande i uppstartsfasen, det vill säga investeringsfasen, i alla dessa projekt. Så lååångt kvar. Men man kan ju fortfarande fantisera!

Jag vill aldrig mera sitta vid ett skrivbord

Innan jag börjar måste jag lägga in några brasklappar: faktiskt har jag ett väldigt, väldigt roligt jobb – sällan gör jag något som jag inte är genuint intresserad av. Och jag inser att det är barnsligt och bortskämt att känna såhär. Men, here it goes:

IMG_3960

Jag vill verkligen inte jobba mer. 

Inte så att jag vill lägga mig i soffan och kolla på tv. Jag vill använda min kropp till att odla saker och bygga saker och föda upp saker. Jag vill att jag och Jonathan ska jobba sida vid sida här på gården med saker som känns viktiga och meningsfulla för oss. Jag vill vara i naturen varje dag, jag vill producera all mat som vi ska äta och tillverka allt som vi behöver (nästan). Jag vill ha tid att vara med min familj, finnas tillgänglig för mina barn, prata med dem och verkligen hinna lyssna.

Igår när vi var ute och stängslade fårens sommarhage, och barnen och hunden var med, och jag skruvade i isolatorer i stängselstolpar, då kände jag att det bara inte skulle gå att sätta sig vid skrivbordet igen (den tanken kommer ofta när jag skruvar isolatorer av någon anledning. Det är väl tillräckligt kravlös syssla för att inte ge ångest, samtidigt som det ger ett tillfredsställande väl synligt resutlat).

Förr fnyste jag alltid när folk sa saker som ”jag skulle aldrig kunna sitta vid ett skrivbord hela dagarna”. Tänkte att de helt enkelt var lite korkade. Men nu förstår jag vad de menar! Tillfredsställelsen när vi är klara med veden för hela året eller har stängslat klart en hage och kan släppa på fåren, den är så enormt mycket större och skönare än tillfredsställelsen att lämna en färdigskriven artikel.

Det är liksom inte riktigt okej att känna såhär. Jag är uppfostrad med att man ska vilja arbeta, att det är viktigt att bidra, att det ger en känsla av meningsfullhet och delaktighet, av att vara behövd och höra till. Min mamma är inte en karriärist direkt, men hon har lärt oss att jobbet är något kul, inte ett nödvändigt ont.

Men jag vill bara slippa, jag vill vara ifred. Jag vill bygga upp vårt eget lilla liv härute, oberoende av allt annat. Odla vår egen mat, föda upp får som ger kött och ull (jösses, snart går jag klädd i hemstickat växtfärgat från topp till tå), ordna egen el…

Jag har inget samhällsomstörtande politiskt budskap. Även om jag generellt tror att folk skulle må bättre av att jobba mindre, så är jag inte egentligen motståndare till samhällsmodellen att folk förvärvsarbetar, betalar skatt och har gemensam välfärd.

Bara det att jag själv inte vill jobba mer tack.

Meeen nu ska jag fortsätta skrivbordsjobba så kanske jag hinner ut för att stängsla färdigt i hagen i eftermiddag.

 

Besegrad av seghet

Nu jobbar jag inte i Stockholm längre nästan alls, och dessutom har min arbetsbörda minskat rätt rejält sen i somras. Det är otroligt skönt att slippa gå upp klockan sex och åka kommunalt i rusningstrafik i Stockholm, och det är SÅ SKÖNT att inte alltid ha en stressklump i magen över allt jag inte hann när jag går och lägger mig på kvällen.  Nu ser mina dagar mer ut såhär:

img_1364
Jag går upp med de andra på morgonen (jamen såklart jag går upp, nån måtta får det väl vara) och hjälper dem iväg. Just nu är det tända ljus och tomtegröt framför julkalendern, så mysigt! När de har åkt tar jag ut Bobo på en morgonkiss, sen går jag ett varv och bäddar och plockar i huset, kanske drar jag igång en tvättmaskin. Sen fixar jag frukost, tänder i vedspisen och sätter mig vid skrivbordet. Ibland har jag en intervju inbokad på förmiddagen, i så fall är det ofta enda gången jag pratar med någon (människa alltså, ehe) på hela dagen.

img_1371Idag är det grått och en plusgrad därute, och så snöar det. Jag jobbar under förmiddagen, sen brukar jag ta lunch lagom till lunchekot, som jag lyssnar på i lurarna medan jag går en sväng med Bodil. Vi går i skogen och över fälten, hon rusar som en galning och jag hasar efter. Vi ger hönsen, katten och fåren mat och vatten, och gosar/skrämmer dem lite (tydlig arbetsfördelning här). När vi kommer hem värmer jag gårdagens rester till lunch – ibland kollar jag ett avsnitt av en serie eller rentav sover middag (!) innan jag sätter mig och jobbar igen. Vid fyra ungefär åker jag och handlar och hämtar barnen.

Jonathan kommer hem, och efter middag, läxor osv lägger vi barnen och sjunker ner i soffan och kollar på Aktuellt eller någon serie. Sen går jag och lägger mig och läser lite i en bok innan jag däckar.

img_1373

Jag gillar det här livet väldigt mycket. På riktigt, jag gillar att vara ifred och lufsa runt och sköta mitt. Jag gillar att tända ljus och boa in mig, jag älskar att vara hemma hos mig själv och fixa. Jag vill inte åka till en arbetsplats och vara där mer än hälften av min vakna tid.

MEN. Jag blir ju otroligt seg ändå – särskilt såhär års. Dessa gråa november/decemberdagar är det ibland som att jag aldrig vaknar. Aldrig taggar till. I flera veckor har jag tänkt att jag ska sortera in en stor bokhög som ligger på bordet i vardagsrummet, men det händer liksom inte för att jag är så trött av att sitta upp hela dagen så jag måste ligga ner, ungefär.

Även om man är trött när man jobbar på ett jobb så går man ju hemifrån varje dag, sminkar sig, tar på sig riktiga kläder (det händer att jag har samma kläder i ett dygn, att pyjamas och mjukisbyxor blir ett – borde jag avslöja det här?), pratar med andra människor som förväntar sig svar, såna saker som gör att man måste ta sig samman lite.

Jaja. Aldrig är man nöjd, men egentligen är jag nog det – jag bara önskar mig lite mer självdisciplin.

Nästan aldrig mer

Här kommer ett hyfsat osexigt inlägg om uppvärmning…img_0116

Jag hatar vår vedpanna så mycket just nu, när vi snart är klara med varandra orkar jag inte hålla igen längre. Har bitit ihop för att vedeldning med egen ved är nästan gratis (om man inte räknar sin egen arbetsinsats i pengar, vilket man borde göra).

Vårt hus har vattenburen värme, vattnet (och vårt eget varmvatten såklart) värms med en vedpanna, vilket betyder att vi ägnar enormt mycket tid åt att fälla träd, kapa och klyva, släpa och stapla ved, elda i pannan, sota pannan, tömma aska…. Ah, ni hajar. Det är helt enkelt fruktansvärt tråkigt, jobbigt och tidsödande. Och det är varken bra för miljön eller hälsan att stå och jobba med den där. Allra värst är nog att sota, det måste göras typ en gång i veckan, och det är jobbigt på det där tröstlösa sättet – allting som man ska ta loss sitter fast lite för hårt och är lite skevt så det knappt går att sätta tillbaka, allt man ska putsa bort sitter också fast… Ja, mer än en gång (läs: ”varje gång”) har jag svurit högt, nästan gråtit och samtidigt bankat på olika grejer med en stor tång.

Men! Nu har vi alltså bestämt oss för att lägga ner det här. Det blir bergvärme eller luft-vattenpump, kompletterat med stödeldande inomhus, vilket förstås bara är mysigt och roligt! Vi ska sätta en kamin i hallen nere också vilket jag är extra glad över, för där blir det svinkallt på vintern.

Den här är jag sugen på:

skarmavbild-2016-09-22-kl-08-54-06

Kan inte alla bara dra

IMG_8359 Idag har vi varit på loppis i ett missionshus…IMG_8362 Och så har vi fikat hos Jonathans föräldrar. IMG_8366Och jag har fantiserat om att vara helt utan barn och djur som kräver uppmärksamhet. tänk om jag bara kunde få två veckor helt för mig själv, tänk vad jag skulle hinna med! En återkommande fantasi hos mig är att liksom få en chans att starta om livet – alltså inte börja om, utan bara pausa allt och komma ikapp/få ordning.

På något sätt tror jag också att jag ska hinna läsa DN på morgnarna och börja motionera bara jag får röja upp ordentligt i huset och klippa gräset och rensa trädgårdslanden först. Patetiskt nog är det vad jag helst vill ägna min semster åt; städa hela huset inklusive putsa fönster och rensa garderober. Sen kan jag slappna av, inbillar jag mig. Och bli en bättre människa på alla sätt och vis. En sån som inte kollar facebook i telefonen i sängen på kvällen utan läser en bok.

Men det är alltid ett barn som behöver snytas eller tröstas eller kammas eller skjutsas eller serveras mat. Alltid en tvätthög att sortera, en hund som behöver promeneras, ett får som hotar med att dö.

Suck. Kan inte alla bara dra?

 

Allt som gått snett och allt vi gjort fel med fåren – hittills

IMG_8242

1. Vi skaffade dem. Vi borde inte ha gjort det den här våren, vi hade alldeles för mycket att göra redan, både med gården och på våra jobb. Det kändes som ett bra tillfälle att hoppa på det här SLU-projektet. Det var det alltså inte, till att börja med eftersom det tog mycket mer tid än det var tänkt att göra iordning hagen och vi fick lägga massa extratid på det.

2. Vi köpte vilda får. Våra suffolkfår var ungefär lika tama som rådjur man möter i skogen. Det var inte lätt för oss att veta, han vi köpte dem av försäkrade att de skulle bli tama snart. Men fortfarande kommer ingen fram när vi går in i hagen. Stannar man en stund och lockar med vete, som de gillar jättemycket, kommer tre av fem fram. Men de följer inte med om man går iväg och rasslar med hinken, så vi kan helt enkelt inte samla in dem/flytta dem/hantera dem alls. Trots att vi har ägnat många många timmar åt att försöka få dem tama.

3. Fåren var fulla med mask. Vi frågade han vi köpte dem av, och han sa att de var kollade och inte hade mask – vilket visade sig vara en lögn. De är helt fulla med olika sorters parasiter, och behöver alltså avmaskas – det vill säga fångas in, till att börja med.

4. Vår hage är olämplig för får. Betet är för grovt, så allt jobb med att stängsla den första hagen var förjäves, och vi fick ordna en ny här hemma bakom stallet. Där inga får har flyttat in ännu eftersom vi inte lyckats ta hem dem.

5. Vi foderförgiftade vårt tama får. När vi köpte de tama svärdsjöfåren Ripa och Sirpa som skulle bli en del av flocken och hjälpa de vilda på traven, matade vi även dem med vete. Suffolkfåren älskar vete men svärdsjöfåren tål det inte. Ripa vräkte i sig och blev jättesjuk. Vi tog hem de två svärdsjöfåren till stallet igen, och ringde veterinären som kom natten till måndag. Jag vet inte hur många tusen det gick på men vi kunde ju inte låta Ripa plågas till döds. Nu verkar hon må lite bättre även om vi inte vågar pusta ut riktigt än, men eftersom veterinären inte tyckte vi skulle ta tillbaka svärdsjöfåren till hagen med parasittryck (där de andra fåren med parasiter har bajsat) så står vi igen utan plan för att få hem de rädda fåren som behöver avmaskas.

Långhelgen som aldrig tog slut

Vi har haft en så himla skön och lång helg och fått massor gjort. Jonathan och Bodil har varit på hans föräldrars landställe och målat, och på något sätt får jag alltid extra sprutt när Jonathan är borta. Jag och barnen firade in långhelgen på Edblad, vår fina finkrog som ligger tio minuter hemifrån (med bil), där maten är superb och det finns en superrolig äventyrslekpark för barnen. Där ska vi hänga mycket i sommar!

IMG_7639

Sixten åt en dröm till efterrätt och förstod varför den kallades dröm.

IMG_7638

Sen åkte vi och badade – eller barnen badade och jag stod på bryggan och frös.

IMG_7526 Och så städade vi altanen från hönsbajs och sådde en massa örter. Vi har spärrat av altanen så att hönsen inte kan gå dit och bajsa och sandbada i våra krukor längre. Eller för den delen komma och tigga när vi sitter och äter.

IMG_7524

På lördagen städade jag hönshuset, klippte gräset och roddade med loppisen, som var öppen på söndagen.

IMG_7596 Tycker det är så vackert när solen lyser in mellan brädorna sådär på logen.

IMG_7603 Vi sålde flera av de här fina kannorna, bland annat de två röda kockums-kannorna längst till höger.IMG_7608 Typiskt bra loppisfynd. Jag vill gärna veta om jag är intelligent men orkar absolut inte göra något test.

IMG_7607Typiskt oitressant bild – men här är i alla fall några av loppiskundernas bilar.

IMG_7616

Sen åt vi middag hos min syrra och läste Elsa Beskow, som alla barn mellan ett och nio uppskattade.

IMG_7622

På måndagen köpte vi kebabrulle och badade igen. När vi kom hem upptäckte vi att all gurka (på friland), squash, vintersquash och alla pumpor utom en prydnadspumpa hade dött nattfrostdöden. Här är den enda överlevaren – hang in there lilla vän!

IMG_7625

Och att fåren troligen har fått någon parasit så vi måste bygga en ny hage åt dem här hemma. Innan midsommar. Livet som bonde alltså, håhjaja.

SÅ JÄVLA MYCKET ATT GÖRA NU!!!

Men på kvällen kom Morris ut och visade upp sin nya tatuering! Och det var ju kul i alla fall. Plockar ni referensen? Jag hade absolut ingen aning, men så har jag ju inte heller någon koll direkt.

IMG_7634

 

Vi kämpar på

Bild 2016-04-20 kl. 13.49 #2Ni heterosexuella kvinnor som säger er leva i en jämställd relation – ni ljuger!

Jomen jag tror det. Eller åtminstone ljuger ni för er själva. Även om ni tar varannan vabdag och varannan middagsdisk, även om era män kallar sig feminister – vem är det som håller reda på föräldramötena och luskamningarna och kalasinbjudningarna?

Jo det är du, grundlurade pseudojämställda kvinna.

Er relation är inte jämställd förrän ni delar på den tröttsamma projektledarrollen, inte förrän båda tar lika stort ansvar för familjens dötråkiga administration. Inte förrän du kan resa bort en vecka utan att få sms med frågor om var febertermometern eller gympapåsen finns. Och komma hem utan att behöva köpa nytt tvättmedel.

Jag och Jonathan försöker verkligen. Sen vi flyttade till landet har vår relation blivit mindre jämställd – det är så mycket som behöver göras hela tiden som jag inte har koll på, så när han går ut för att fixa det täcker jag upp i hushållsarbetet. Vi har pratat om det här en miljon gånger, men trots att båda verkligen vill, så har vi fortfarande inte lyckats ändra det helt. Detta är i princip det enda vi bråkar om (utom när jag har sovit eller ätit för lite och Jonathan helt uppenbart är dum i huvudet, men det är en annan sak).

Så vad fan ska man göra? Ett tag laborerade jag med tanken att vi helt enkelt skulle byta ansvarsområden rakt av – han skulle ansvara för alla traditionellt kvinnliga sysslor, som hemmet och barnen. Jag skulle ansvara för de ”manliga”: laga pumpen om den går sönder, serva bilarna, köra traktorn, renovera och bygga. Bara för att få en inblick i varandras områden. Men det blev för mycket. Jag ville inte bjuda på slafsig carbonara (Jonathans paradrätt) när vi hade gäster, och jag har absolut ingen aning om vad jag ska göra om pumpen pajar. Och det är ju inte poängen heller, jämställdhet är inte att man byter. Jämställdhet är att arbetsbördan i en familj är jämt fördelad, man delar på det tråkiga och det roliga, ingen känner sig förfördelad och båda känner att den andra plockar upp bollen, så att säga.

Till slut gjorde jag (projektledaren) helt sonika en lista på precis alla hushållssysslor jag kunde komma på, och så delade vi upp dem emellan oss.
Byta lakan: varannan vecka, Jonathan.
Städa ur kylen: en gång i månaden, Anna.
Ett par gånger försökte Jonathan med: jag kan göra det, men kan inte du påminna mig? Men jag var benhård, hela poängen är ju att vi ska dela på ansvaret och jag ska slippa projektleda.

För att det ska bli någon rimlighet i det här måste jag ju steppa upp på motsvarande sätt när det gäller allt som han gör. Så nu har vi tänkt att vi ska göra projekt av renoveringar och byggrejer som tidigare varit hans områden: vi gör helt enkelt en projektplan; vad behöver göras, av vem och när, rättvist uppdelat. Det är ju smart av andra skäl också, till exempel upptäcker man om tidsplanen är orealistisk.

Det här låter kanske helt hysteriskt, och vissa skulle väl få panik av att leva efter de här listorna. Men jag tror att detta är rätt väg – skit händer inte av sig självt, man måste tvinga fram förändringar i en övergångsfas, precis som med kvotering eller positiv särbehandling (eller är det samma sak för resten?.

Men sen är vi alla fria och lyckliga till slut!

 

Fint eller funktionellt

IMG_5044

Såhär såg Jonathans varmbänk ut innan jag började klaga och tvingade honom att bygga en front av plankor. Grejen är att fronten inte alls behövdes, det bara störde mig så mycket att vi hade en stor hög som ser ut som skräphögen Matilda utanför fönstret. Jonathan, som alltid tänker funktion i första hand, tyckte det var jättebra som det var. Sen menade han att det också såg snyggt och ”organiskt” ut, men det sa han nog för att slippa bygga fronten.

Den här diskussionen har vi varje gång vi ska bygga något; snyggt vs funktionellt. Jonathan blir vansinnig på opraktiska saker, och är de dessutom opraktiska för att de försöker vara fina, då ser han rött! Jag däremot stör mig väldigt mycket på fula saker (exempelvis organiska högar med duschväggar ovanpå), och tycker i och för sig att det är jobbigt med opraktiska saker, men fulhet stör mig mycket mer än opraktiskhet.

Andra saker som ofta leder till tjafs är att jag inte riktigt fattar hur han menar när han förklarar hur han ska bygga, inte riktigt orkar lyssna, och blir irriterad mitt i för att han bygger något jättekonstigt. Inte så trevligt kanske. Han får börja rita teckningar (inte ritningar alltså utan teckningar) av hur det kommer att bli så att jag kan gnälla i förväg.

Edit: Ju mer jag tittar på den här bilden desto mer tycker jag att det ser ut som en död, uppfläkt mammut. Med lock…

Orka

IMG_3205

Nä hörrni, vad ska man ens blogga om. Dagarna är gråa, jag eldar i spisen och går i skogen med Bodil. Världen är en vidrig plats och Sverige är ett hårt och kallt land som inte förmår hjälpa dem som behöver hjälp, och alla pratar om volymer och söktryck och ingen pratar om solidaritet eller omfördelning av resurser.

Idag såg vi i alla fall en fin julgran på vår promenad, alltid nåt.

IMG_3199