Äntligen klara med trädgårdslandet

Eller typ i alla fall. Vi fick sättpotatis och sättlök över, så vi tänkte göra ett till land i fårens vinterhage. Och så ska Jonathan bygga nät till jordgubbslanden som skydd mot fåglarna. Men annars!

IMG_4391

Idag har vi sått och planterat ut störbrytbönor (ställningarna närmast i bild, kommer bli så fint när de klättrar där!), squash, blommor (nån sommarblanding som jag hällde ut), morötter, palsternacka, rädisor, rödbetor, polkabetor, sockerärtor, potatis, röd och gul lök, vitlök (borde satt i höstas men fick ner den i våras – enda trösten när det snöade i maj var att det var bra för vitlöken att få lite vinter tänkte jag), rotselleri, stjälkselleri, ringblommor, nyzeländsk spenat, mangold, rödkål, vitkål, svartkål, grönkål, blomkål (de två vita tälten i bakgrunden är skydd mot kållarver/kålfjärilar)… Ja och så hoppas jag på jordgubbarna i år. Det var nog allt! Örter och lite sallad tänkte jag ha uppe på altanen om jag får ha det ifred för hönsen. I växthusen (avloppsväxthuset och det där Jonathan odlat tobak tidigare) blir det tomater, gurka, meloner, chili. Kanske kan vi skörda några sparrisar i år, det satte vi förra året bakom avloppsväxthuset.

Vinbär, hallon och blåbärstry hoppas jag också på, vi har inte fått någon jätteleverans på bärfronten tidigare. Äpplen och körsbär tror jag knappt på, de har blommat jättedåligt, pga den kalla våren antar jag.

Ah, detta är en så underbar tid på året, all förväntan!

Nu väntar två sinnessjukt intensiva jobbveckor, sen SEMESTER!

Jag vill aldrig mera sitta vid ett skrivbord

Innan jag börjar måste jag lägga in några brasklappar: faktiskt har jag ett väldigt, väldigt roligt jobb – sällan gör jag något som jag inte är genuint intresserad av. Och jag inser att det är barnsligt och bortskämt att känna såhär. Men, here it goes:

IMG_3960

Jag vill verkligen inte jobba mer. 

Inte så att jag vill lägga mig i soffan och kolla på tv. Jag vill använda min kropp till att odla saker och bygga saker och föda upp saker. Jag vill att jag och Jonathan ska jobba sida vid sida här på gården med saker som känns viktiga och meningsfulla för oss. Jag vill vara i naturen varje dag, jag vill producera all mat som vi ska äta och tillverka allt som vi behöver (nästan). Jag vill ha tid att vara med min familj, finnas tillgänglig för mina barn, prata med dem och verkligen hinna lyssna.

Igår när vi var ute och stängslade fårens sommarhage, och barnen och hunden var med, och jag skruvade i isolatorer i stängselstolpar, då kände jag att det bara inte skulle gå att sätta sig vid skrivbordet igen (den tanken kommer ofta när jag skruvar isolatorer av någon anledning. Det är väl tillräckligt kravlös syssla för att inte ge ångest, samtidigt som det ger ett tillfredsställande väl synligt resutlat).

Förr fnyste jag alltid när folk sa saker som ”jag skulle aldrig kunna sitta vid ett skrivbord hela dagarna”. Tänkte att de helt enkelt var lite korkade. Men nu förstår jag vad de menar! Tillfredsställelsen när vi är klara med veden för hela året eller har stängslat klart en hage och kan släppa på fåren, den är så enormt mycket större och skönare än tillfredsställelsen att lämna en färdigskriven artikel.

Det är liksom inte riktigt okej att känna såhär. Jag är uppfostrad med att man ska vilja arbeta, att det är viktigt att bidra, att det ger en känsla av meningsfullhet och delaktighet, av att vara behövd och höra till. Min mamma är inte en karriärist direkt, men hon har lärt oss att jobbet är något kul, inte ett nödvändigt ont.

Men jag vill bara slippa, jag vill vara ifred. Jag vill bygga upp vårt eget lilla liv härute, oberoende av allt annat. Odla vår egen mat, föda upp får som ger kött och ull (jösses, snart går jag klädd i hemstickat växtfärgat från topp till tå), ordna egen el…

Jag har inget samhällsomstörtande politiskt budskap. Även om jag generellt tror att folk skulle må bättre av att jobba mindre, så är jag inte egentligen motståndare till samhällsmodellen att folk förvärvsarbetar, betalar skatt och har gemensam välfärd.

Bara det att jag själv inte vill jobba mer tack.

Meeen nu ska jag fortsätta skrivbordsjobba så kanske jag hinner ut för att stängsla färdigt i hagen i eftermiddag.

 

Innan naturen tar över

IMG_7371

Idag är det vidrigt väder ute – grått och väldigt geggigt. Ingen blir glad.

Men det är inte så jättejättelång tid kvar tills vi sitter och lapar sol i trädgårdslandet på det här sättet! Älskar början av odlingssäsongen när man fotfarande inbillar sig att man har kontroll. Små plantor i räta rader, ogräset plockas minutiöst, gångarna i trädgårdslandet är oklanderligt raka.

Alla vet vad som händer sen. Ogräset invaderar. Grönkålen spränger sitt insektsnättält. Squashplantorna och jordgubbarnas revor kräver sitt lebensraum. Naturen tar över.

Saker vi har lärt oss och allt vi har kvar

Hejhej! Det har inte hänt något eller så, bara det att… jag hade lite bloggtorka, och ju längre jag väntar med att blogga desto mer smashing behöver det första inlägget vara, tänker jag. Men här kommer en helt vanlig vardagsbetraktelse. Det är väl bättre än ingenting, eller?

DSC01585

Idag snöar och blåser det. Riktigt vidrigt. Det har varit vår i två veckor nu så man glömmer att det faktiskt fortfarande bara är februari. Jag tänder ljus. Det knäpper och sprakar från vedspisen och vinden viner i murstocken och river i vårt stackars hus.

Det här blir vår tredje vår på gården. Jag tänker på allt vi har lärt oss sen vi flyttade hit och saker vi gjorde i början…

IMG_9517

Som till exempel att helt planlöst plöja upp en halv åker där vi tänkte odla – jag körde traktorn och Jonathan gick med plogen. Det var kul. Grannarna körde förbi och gjorde tummen upp och undrade nog vad tusan vi sysslade med. Vi odlade i ungefär en tredjedel av det vi plöjt… Nu skulle vi kanske fundera först på vad vi skulle odla och hur mycket plats vi behövde.

IMG_9556Eller när vi kämpade i veckor för att rädda livet på Mumin som hade hål i huvudet efter ett slagsmål om ett ruvningsrede – hade det hänt idag hade vi bara nackat henne. Vi har blivit mer praktiska och mindre sentimentala.

Jag har blivit mycket mer händig. Det är en skön känsla att inse att det inte är så övermäktigt svårt att skruva ihop något eller såga av något. Jag hatar att göra saker jag är dålig på, men efteråt känns det så gött att lyckas med något som tidigare känts omöjligt.

Vi är ju fortfarande rookies på hela bondegrejen. Jag kollar avundsjukt på Mandelmanns gård – deras liv är min målbild – men de har ju bott i 20 år på sin gård! Vår gård är vårt livsprojekt – varje år lyckas vi bra med några grejer och gör några grejer som vi kan skratta åt nästa år!

It’s beginning to look a lot like vår?

Nej nej, jag vet att det absolut inte är vår än, men jag kan ju inte låta bli att få lite pirr när solen skiner, snön smälter och fåglarna kvittrar.

IMG_2126

På lunchpromenaden med hunden la jag mig på backen och tittade upp (alltid när jag kommer till en viss plats på promenaden – en mjuk slänt – får jag impulsen att bara lägga mig ner och glo på himlen). Telefonen dog mitt i lunchekot, så där låg jag och lyssnade på naturen. Snart börjar det lukta så gott av våt varm jord i skogen. Hurra!

Snart snaaaart fast inte så snart…

När man vaknar och det är helt svart därute, och sen efter ett tag ser det ut såhär:IMG_1988

Då längtar man ju ihjäl sig efter det här:

DSC00545 DSC00583

De här bilderna är från maj förra året – det känns så hopplöst att det är FYRA MÅNADER kvar till det här…

Under tiden har jag börjat fantisera lite om vad jag vill odla. Jag är ju ingen perennrabattsperson kanske, men jag skulle i alla fall vilja ha lite blommor. Vallmo är det finaste!

swlxcwedzzs-corina-ardeleanu

Jag skulle bara vilja ha en liten blomsterkulle på den där vallen som har bildats över avloppet, mellan trädgårdslandet och växthuset. Jag har strösslat ut blomsterblandningsfrön där förut – ingenting. Jag har planterat ut försådda ringblommor – ingenting. Det är alltid en massa annat skit som tar över! Måste jag liksom rensa bort allt och så i bar jord…? Då känns det kanske inte lika viktigt med en blomsterkulle….

Lupiner då, det är ju ett ogräs, det borde inte vara svårt?

vpz1ai6val8-annie-spratt Förra våren (och förrförra tror jag) grävde vi upp lupinplantor på andra ställen och planterade hos oss i backen bredvid ladan, och dessutom försådde jag några små plantor och planterade ut förra året, och de ska ju blomma andra året vad jag har förstått. Drömmen är att hela slänten skulle blomma av lupiner på försommaren! Hittills har det gått sådär, men kanske att det tar sig till i år då…

En pion har vi i trädgården, som blommar lydigt varje år. Så vackert! Och så brukar jag peta ner några lökar här och där på hösten, det blir så fint när tulpanerna blommar medan allt annat fortfarande är ganska fult i naturen.

IMG_7620

Förra året sådde jag ringblommor i trädgårdslandet, men egentligen tycker jag inte de är så fina. De är tacksamma för de växer bra, är färgglada och lätta att plocka buketter av, men jag kanske hittar på nåt annat i år. Det är i alla fall fint att blanda upp med några rader blommor bland allt det gröna i trädgårdslandet!

Hoppas nån ger mig jättemycket pengar så jag inte behöver jobba på hela våren utan bara kan krypa omkring i trädgårdslandet, det vore så mysigt.

Vinterdrömmen

Går igenom gamla bilder och drömmer om riktig snövinter. Såhär såg det ut i januari när det var 26 minusgrader, och jag och Bobo gick en liten liten promenad:

img_4132

Visst syns det att det är fruktansvärt kallt? Det gjorde ont att andas och jag var rädd att Bodil skulle förfrysa tassarna. Och det kom enormt mycket snö! Helt fantastiskt.

img_4343 img_4344 img_4346

Hela världen krymper ju här ute när det blir så mycket snö – man kan bara gå på de plogade vägarna eller de gångar man skottar upp till komposten, soptunnan, vedboden, hönshuset… Men ändå! Det är så fint! Och så vitt och rent! Och så roligt för barn och hundar. Hoppas det kommer mängder!

Vi kämpar på

Bild 2016-04-20 kl. 13.49 #2Ni heterosexuella kvinnor som säger er leva i en jämställd relation – ni ljuger!

Jomen jag tror det. Eller åtminstone ljuger ni för er själva. Även om ni tar varannan vabdag och varannan middagsdisk, även om era män kallar sig feminister – vem är det som håller reda på föräldramötena och luskamningarna och kalasinbjudningarna?

Jo det är du, grundlurade pseudojämställda kvinna.

Er relation är inte jämställd förrän ni delar på den tröttsamma projektledarrollen, inte förrän båda tar lika stort ansvar för familjens dötråkiga administration. Inte förrän du kan resa bort en vecka utan att få sms med frågor om var febertermometern eller gympapåsen finns. Och komma hem utan att behöva köpa nytt tvättmedel.

Jag och Jonathan försöker verkligen. Sen vi flyttade till landet har vår relation blivit mindre jämställd – det är så mycket som behöver göras hela tiden som jag inte har koll på, så när han går ut för att fixa det täcker jag upp i hushållsarbetet. Vi har pratat om det här en miljon gånger, men trots att båda verkligen vill, så har vi fortfarande inte lyckats ändra det helt. Detta är i princip det enda vi bråkar om (utom när jag har sovit eller ätit för lite och Jonathan helt uppenbart är dum i huvudet, men det är en annan sak).

Så vad fan ska man göra? Ett tag laborerade jag med tanken att vi helt enkelt skulle byta ansvarsområden rakt av – han skulle ansvara för alla traditionellt kvinnliga sysslor, som hemmet och barnen. Jag skulle ansvara för de ”manliga”: laga pumpen om den går sönder, serva bilarna, köra traktorn, renovera och bygga. Bara för att få en inblick i varandras områden. Men det blev för mycket. Jag ville inte bjuda på slafsig carbonara (Jonathans paradrätt) när vi hade gäster, och jag har absolut ingen aning om vad jag ska göra om pumpen pajar. Och det är ju inte poängen heller, jämställdhet är inte att man byter. Jämställdhet är att arbetsbördan i en familj är jämt fördelad, man delar på det tråkiga och det roliga, ingen känner sig förfördelad och båda känner att den andra plockar upp bollen, så att säga.

Till slut gjorde jag (projektledaren) helt sonika en lista på precis alla hushållssysslor jag kunde komma på, och så delade vi upp dem emellan oss.
Byta lakan: varannan vecka, Jonathan.
Städa ur kylen: en gång i månaden, Anna.
Ett par gånger försökte Jonathan med: jag kan göra det, men kan inte du påminna mig? Men jag var benhård, hela poängen är ju att vi ska dela på ansvaret och jag ska slippa projektleda.

För att det ska bli någon rimlighet i det här måste jag ju steppa upp på motsvarande sätt när det gäller allt som han gör. Så nu har vi tänkt att vi ska göra projekt av renoveringar och byggrejer som tidigare varit hans områden: vi gör helt enkelt en projektplan; vad behöver göras, av vem och när, rättvist uppdelat. Det är ju smart av andra skäl också, till exempel upptäcker man om tidsplanen är orealistisk.

Det här låter kanske helt hysteriskt, och vissa skulle väl få panik av att leva efter de här listorna. Men jag tror att detta är rätt väg – skit händer inte av sig självt, man måste tvinga fram förändringar i en övergångsfas, precis som med kvotering eller positiv särbehandling (eller är det samma sak för resten?.

Men sen är vi alla fria och lyckliga till slut!

 

Fårfantasier

Vi lånar ut lite mark till ett SLU-projekt som jag har ganska vaga uppfattningar om – men det innefattar får och al och poppel i kombination. Ett bra tillfälle att prova på att ha får tänkte vi – behålla dem över sommaren och slakta i höst. Men sen tänkte vi att vafan, vi kan väl lika gärna behålla dem. Vi har ju ändå tänkt skaffa får så småningom.

Så nu måste vi läsa på och bestämma vilken ras vi ska ha. Vi vill ha snälla sociala får som har okomplicerade lamningar. Kanske finullsfår – de har riktigt fin ull som man kan göra garn av, det vore ju underbart! JÖSSES vilken hippie man har blivit alltså.

Bilderna är från förra sommaren när vi hälsade på grannens får – den här tackan är så social och gosig, hon bara kom fram och ställde sig med huvudet mot mitt ansikte och andades lugnt. Det var mysigt.

IMG_9876 IMG_9637

 

Våren och framtiden

IMG_6149 Igår när Jonathan la barnen körde jag några lass hästskit och jord till det nya trädgårdslandet. Lite svag i sviterna av förkylningen – men jag fick ändå fart av vårkvällen, ljuset, fåglarna, man vill aldrig gå in. Underbart! När jag inte orkade köra mer skit la jag mig i det våta gräset (geggamojjan) och titttade på molnen i skymningen, och genast kom Nisse och Bertil tassande och ville ha gos. IMG_6173Som vanligt fantiserade jag om mitt och Jonathans liv där vi inte behöver jobba (utanför gården alltså). Fortfarande finns inte riktigt någon plan för hur det skulle gå till – men det skulle vara så fantastiskt! Det är konstigt att jag längtar så mycket efter det, för jag gillar verkligen mitt jobb. Men sen vi flyttade hit är det så mycket annat som drar, vi har skiftat fokus. Man är så inställd på att förvärvsarbeta att något alternativ helt enkelt inte finns, man tänker ju inte ens tanken i ett vanligt liv.

Jag skulle vilja att vi jobbade tillsammans här hemma hela dagarna (kanske inte tillsammans hela tiden, men då och då – och så skulle vi mötas över lunch och fika), och så skulle jag vilja ha tid till att renovera och fixa i huset. Och hämta barnen tidigt. Vi skulle alla ha tid att verkligen prata med varandra och umgås, och på kvällarna skulle jag och Jonathan dricka te och planera morgondagens arbete. På somrarna skulle vi slita en massa, och på vintrarna skulle vi boa in oss och elda och läsa böcker och bida vår tid. Ja, som Tomtebobarnen typ.

Tyvärr är det fortfarande lite oklart vad det där jobbet vi skulle utföra skulle innehålla – jag kan såklart komma på en miljon saker att göra på gården, men inget som man kan tjäna pengar på direkt.

Men en dag kommer vi att få en snilleblixt! Alt vinna på triss.