En tung fredag

Vilken fredag. Jag och Jonathan jobbade båda i Norrtälje helda dagen, och nåddes av de fasansfulla nyheterna från Stockholm under eftermiddagen. Jag satt och gjorde en intervju medan flasharna tände telefonen oavbrutet. Vi fick snabbt tag på alla kära, men det var ju ändå så otroligt fasansfullt och overkligt alltihop. Märkligt nog har jag känt en längtan till Stockholm de här dagarna, en önskan att vara där snarare än en lättnad över att slippa.

IMG_3235

Och när vi kom hem på eftermiddagen var Ulla jättedålig. Vi hade sett henne dia på morgonen och hon var inte intresserad av flaskan, så vi tänkte att det var lugnt. Men nu var hon så svag, orkade knappt äta från flaskan. Vi tog in henne och värmde henne med filtar och vetevärmare framför brasan, och sondade i henne mjölkersättning, men hon blev allt sämre under kvällen.

Till slut, vid niotiden på kvällen, rosslade hon till, bräkte ynkligt, sprattlade lite och dog.

IMG_3245

Igår begravde vi henne, och Ines grät floder när hon bar lilla Ulla till sista vilan.

IMG_3263 Hon får ligga bredvid Nisse på vår Jurtjyrkogård.

IMG_3262

Usch vilket jobbigt slut på en helt fasansfull dag.

RIP Nisse

Igår blev vår katt Nisse påkörd på vår lilla väg. Barnen är så ledsna. IMG_2775 IMG_2784 IMG_2785Men döden är ju en del av livet, klyschigt men sant. Har man djur så får man uppleva sorgen när de dör. Nisse var ovanligt gosig och fin faktiskt. Vi ordnade begravning, barnen sjöng Ja må han leva och Du gamla du fria, och Ines grät floder.

DSC00781

Det ultimata tjejarbetsplagget

Inför takomläggningen tänkte jag köpa ett par nya arbetsbyxor – mina gamla är ett grovsoprumsfynd från Kärrtorp och säkert fem storlekar för stora.

Det jag ville ha var ett par helt vanliga arbetsbyxor. Jag är en helt vanlig storlek 36. Men det var fan inte lätt i Norrtälje. Biltema: inga damstorlekar, minsta herrstorleken för stor. Byggmax: samma sak. Granngården: en modell arbetsbyxor i damstorlekar – med chockrosa detaljer. Lyckligtvis var även de minsta för stora så dem slapp jag.

Jag var precis på väg att ge upp när jag hittade det ultimata arbetsplagget för en tjej!

IMG_9765

Titta bara vilken urpraktisk tajt rosa kjol – perfekt att sätta sig på huk (med knäna ihop) och plocka upp en skruv som ens man har tappat. Finfin att stå på tå i när man serverar honom förfriskningar under arbetets gång.

Älskade mormor

bild2

Kommer du ihåg att jag kom först. Du drog mig i barnvagnen längst Norr mälarstrand och glodde argt efter alla som inte tittade ner i vagnen och log.

Det där kommer inte jag ihåg, men jag vill berätta några andra saker som jag kommer ihåg – och som jag ska komma ihåg åt dig.

Du spelade piano i sovrummet på Pontonjärgatan. Jag stod längst bort vid fönstret mot parken och tog sats, och du sjöng

Hej hopp, min lilla sockertopp
Vi ska dansa, tills solen rinner opp
Hej, hopp, min sköna
Vi ska dansa i det gröna!”

och det var min signal, och jag sprang, du höll ut armarna och jag störtade igenom lägenheten och rakt i din famn. Och du kramade mig lite för hårt.
Leken tog aldrig slut, du spelade och spelade och jag sprang och sprang. Och du sa aldrig ”det var sista gången” eller eller ”nu måste jag gå och diska”.

Kommer du ihåg när jag och Karin badade i ditt djupa badkar? Din tvål luktade rosor, du tog mig i knät och torkade mig när Karin satt kvar i badet.
Dina handdukar var mjukare än våra, och du klappade mig på magen så det smällde.
Mitt kroppsminne: proppmätt av godsaker, och din hand som smackar mig på magen.

Kommer du ihåg när vi badade på Smedsudden. Och jag åt vändstekt ägg-macka och det var konstigt eftersom jag inte tyckte om stekt ägg. Men mackan knastrade av sand och det var speciellt. Vi fick välja vilken glass vi ville. Karin tog Storstrut. Jag tog Tiptop.
När jag ätit upp all vaniljglass runt den stora nougatbomben i mitten, och just skulle hugga in, så tippade nougatklumpen över strutkanten och ner i sanden. Jag fick en ny glass av dig.

Kommer du ihåg somrarna på landet när du hälsade på? Det var den bästa veckan, när mormor kom. Vi väntade och väntade på dig.
Jag berättade sagor för Mattias för att han skulle orka gå hela vägen till sjön. Du gick tyst och lyssnade – inte artigt som en vuxen utan helt uppslukad av berättelsen som ett barn.
När vi badade la jag mig på rygg och kunde plötsligt simma ryggsim! Jag hade en mintgrön baddräkt. Dina baddräkter hade bröst även när de hängde på tork och inte hade någon kropp i sig.

Minns du alla teckningar vi gjorde till dig? Du skulle alltid gå efter dina glasögon innan du tittade på dem, för att verkligen kunna se teckningen. Inte förrän jag själv blev vuxen insåg jag att ingen annan vuxen gör så.

Kommer du ihåg när vi satt och väntade på dig i köksfönstret på Brännkyrkagatan?
Där! En beige kappa! Nej det var någon annan.
Där! En pälsmössa! Nej, fel tant.
När det verkligen var du som vek om hörnet från Ringvägen hade du säkert 500 meter att gå längs Brännkyrkagatan. Du vinkade hela vägen med båda händerna.

Du vinkade ivrigast, kramade hårdast, lekte mest, köpte de största påskäggen och de finaste julklapparna, du tittade noggrannast på teckningarna. Du ville ge oss allt.

Kommer du ihåg när Ines föddes, eller hade du kanske redan börjat glömma bort? Du var så glad att jag hade fått en liten flicka. Du gav henne en guldkedja med ett litet hjärta.

Sen kom du inte ihåg så mycket längre, men jag kommer ihåg de här sakerna åt dig. Genom hela mitt liv har du älskat mig förbehållslöst.

Och jag dig.

IMG_6159