Baggslakten

IMG_5730

För två veckor sen skickade vi baggarna till slakt. Det kändes lite sorgligt faktiskt, de var så tama och tillgivna och fina (utom Lars som hade blivit en riktigt jobbig jävel som alltid skulle stångas).

Jag är glad att jag inte var hemma när slaktbilen kom – och barnen var hos kompisar. Jonathan sa att lammen följde med honom upp i djurtransporten utan problem. När de kulle åka stack han in handen mellan spjälorna, och då la de nosarna mot hans hand 🙁

MEN! Våra baggar har haft ett väldigt lyckligt liv, och det känns bra att äta upp dem. Riktigt goda och fina var de också – vi fick näst högsta klassningen på köttet!

I år blev det ju inga mängder direkt, vi slaktade bara fyra baggar. MEn nästa år blir det mer! Min målbild är att jag ska stå på Bondens marknad i Stockholm och sälja honung, grönsaker, fårskinn och lammkött. Så mysigt!

Killdjur

IMG_4257

Killdjur alltså! De är oftast inte så trevliga. Tjurar, baggar, tuppar, de ska slåss och stångas och hålla på. Våra bagglamm är gosiga och trevliga än så länge, men de övar ju på att stångas. Till och med Affe som är supersnäll kan dänga till en ibland med huvudet när han vill ha godis eller kli men inte får det.

IMG_4307

Vi har haft tur med tuppar tidigare, men Charlie är rätt aggressiv. Bodil går omvägar runt honom och han hoppar gärna på barnen om han får chansen. Ofta handlar det ju om att han vill försvara sina damer, och det är ju rätt. Men det hade varit bättre om han hade fattat att vi inte utgör ett hot. Det har också hänt att han har missförstått situationen och flugit på mig när jag ska ge dem mat. Tuppar har vassa klor och kan verkligen göra illa en!

Så Charlie hamnar i grytan snart, efter nästa kycklingkläck tänker vi. Så får vi hoppas att någon av hans söner blir snällare. Vanligtvis brukar tuppar bli aggressiva i tvåårsåldern har jag hört någonstans, och det stämmer med Charlie. Så två år kanske är lagom att ha en tupp innan man byter.

Jag vill aldrig mera sitta vid ett skrivbord

Innan jag börjar måste jag lägga in några brasklappar: faktiskt har jag ett väldigt, väldigt roligt jobb – sällan gör jag något som jag inte är genuint intresserad av. Och jag inser att det är barnsligt och bortskämt att känna såhär. Men, here it goes:

IMG_3960

Jag vill verkligen inte jobba mer. 

Inte så att jag vill lägga mig i soffan och kolla på tv. Jag vill använda min kropp till att odla saker och bygga saker och föda upp saker. Jag vill att jag och Jonathan ska jobba sida vid sida här på gården med saker som känns viktiga och meningsfulla för oss. Jag vill vara i naturen varje dag, jag vill producera all mat som vi ska äta och tillverka allt som vi behöver (nästan). Jag vill ha tid att vara med min familj, finnas tillgänglig för mina barn, prata med dem och verkligen hinna lyssna.

Igår när vi var ute och stängslade fårens sommarhage, och barnen och hunden var med, och jag skruvade i isolatorer i stängselstolpar, då kände jag att det bara inte skulle gå att sätta sig vid skrivbordet igen (den tanken kommer ofta när jag skruvar isolatorer av någon anledning. Det är väl tillräckligt kravlös syssla för att inte ge ångest, samtidigt som det ger ett tillfredsställande väl synligt resutlat).

Förr fnyste jag alltid när folk sa saker som ”jag skulle aldrig kunna sitta vid ett skrivbord hela dagarna”. Tänkte att de helt enkelt var lite korkade. Men nu förstår jag vad de menar! Tillfredsställelsen när vi är klara med veden för hela året eller har stängslat klart en hage och kan släppa på fåren, den är så enormt mycket större och skönare än tillfredsställelsen att lämna en färdigskriven artikel.

Det är liksom inte riktigt okej att känna såhär. Jag är uppfostrad med att man ska vilja arbeta, att det är viktigt att bidra, att det ger en känsla av meningsfullhet och delaktighet, av att vara behövd och höra till. Min mamma är inte en karriärist direkt, men hon har lärt oss att jobbet är något kul, inte ett nödvändigt ont.

Men jag vill bara slippa, jag vill vara ifred. Jag vill bygga upp vårt eget lilla liv härute, oberoende av allt annat. Odla vår egen mat, föda upp får som ger kött och ull (jösses, snart går jag klädd i hemstickat växtfärgat från topp till tå), ordna egen el…

Jag har inget samhällsomstörtande politiskt budskap. Även om jag generellt tror att folk skulle må bättre av att jobba mindre, så är jag inte egentligen motståndare till samhällsmodellen att folk förvärvsarbetar, betalar skatt och har gemensam välfärd.

Bara det att jag själv inte vill jobba mer tack.

Meeen nu ska jag fortsätta skrivbordsjobba så kanske jag hinner ut för att stängsla färdigt i hagen i eftermiddag.

 

Djur-rasism

IMG_3334

Trunks och Håkan – inte rasrena men fina ändå.

En sak jag har funderat över en del sen jag började med höns och får är det här med raser, bevarande och rasrenhet. Att det kan vara så himla viktigt för vissa!

Folk som vill bevara gamla lantraser som är utrotningshotade sysslar med genbanker och avlar på garanterat rasrena individer, vad är grejen med det egentligen? Varför måste allt bevaras, varför får inte världen förändras och djur utvecklas i nya riktningar?

Just nu pågår till exempel en diskussion om gotlandsfår i en fårgrupp jag är med i på fejan. Det är en person som har fått ett gotlandslamm med lite grått i ansiktet – de ska visst vara helsvarta. Såhär går diskussionen:

I min värld så är det ett ”fel” och har lite svårt att acceptera att det är ok ändå i avel…  

Efter baggbytet har jag fått några med vita strån i huvet och jag muttrar över detta…

Tycker att rasen är ju såpass stor att man inte ska behöva använda djur med vitt….

… men varför, om det finns gener att använda som är korrekta utan anmärkning?

Jag kan för mitt liv inte förstå varför detta är viktigt? Vem har hittat på att det inte får finnas vitt på de svarta fåren? Och varför?

Det finns ju poänger med avel – att man till exempel avlar på vissa egenskaper. Men jag fattar inte hur man kan bli förbannad över att ett lamm föds med några vita strån på huvudet. Det är ju djur-rasism.

Morgonstunden

IMG_3433Solen är tillbaka men det är fortfarande kallt. Jag älskar den lilla stunden på morgonen när jag går rundan på gården – luftar Bobo lite, ger fåren och hönsen mat och vatten, tar in några ägg och lite grönt från varmbänken. Försäkrar mig om att alla överlevt natten och att allt står kvar, ungefär. Nu luktar det så gott på morgonen, sval luft, fuktig jord, något grönt eller i alla fall ett löfte om något grönt. Jag kan inte sniffa mig mätt.

IMG_3430

En bild om dan

IMG_1994Torsdag. Jag satt i arbetsrummet och jobbade. Bodil stod och glodde på mig stora delar av dagen. Kanske är det för att hon löper? Men hon kan liksom inte bara gå och lägga sig som hon brukar, hon står där och hetsar. Gnyr och gnäller och hoppar upp med framtassarna på skrivbordet och slickar mig i ansiktet.

IMG_2020

Fredag. Jag och Morris åkte till Göteborg! Det var så mysigt, vi åt middag på Puta Madre (som var väldigt stämningsfullt men inte hade så god mat tyvärr, men bra margarita hade de) och sen gick vi på Göteborgsoperan och såg Hair (som var väldigt proffsig och snygg men totalt saknade handling, de hade liksom skippat det. Men det gjorde inget tyckte Morris – medan jag faktiskt nickade till lite…)

IMG_2052

Lördag. Tåget hem. Jag älskar att åka tåg! Så otroligt skönt att ha en massa tid när man liksom inte kan göra något annat än att läsa en bok med gott samvete.

IMG_2070

Söndag. Jonathan jagar vildsvin idag (!) och jag och barnen har haft en så skön dag. På förmiddagen var det soligt, vi var ute och körde fyrhjuling och fixade lite med veden, matade och vattnade alla djur och lekte med Bodil. Hönsen är det lite synd om för de får inte gå ut eftersom fågelinfluensan härjar. Varje gång man öppnar dörren till hönshuset gör de utbrytningsförsök. Jag vet inte om de är tillräckligt smarta för att bli uttråkade, eller om den där frihetslängtan handlar om något annat, men idag gav vi dem i alla fall ett litet träd att klättra i/leka med, och så gav vi dem majs.

 

2016 – Djuren

Vilket djurår det har varit! Vi skaffade får och höll på att bryta ihop på kuppen. Vi stängslade två hagar.

img_7733

Annika, Lilla My, Felicia och de två fegisarna (som inte fick några namn pga för fega) var verkligen helt totalt otama när vi fick dem. Vi tillbringade massor av timmar med att försöka tämja dem och locka dem med godsaker…

img_6945… men det funkade inte, så vi köpte två supertama får som skulle fungera som länk mellan oss och vildfåren.

img_7880Sirpa och Ripa gjorde succé! Så gosiga och fina.

img_8170Men vi råkade foderförgifta Ripa med vete så hon nästan strök med.

img_8237Men hon repade sig! Det gjorde inte fegisarna, de blev aldrig tama, så dem käkade vi upp.

img_0579

Andra djur vi åt upp år 2016 var tre hönor som blev en väldigt god chicken curry.

Hur som helst – entré Alf! Vår fina fina finullsbagge, så snäll, nyfiken och rolig. Förhoppningsvis har han befruktat tackorna nu så det blir lamm till våren! Åhh!

img_0429

Hönsen har haft ett turbulent år. Sommaren förflöt i stilla mak…

img_7392

De värpte enorma mängder ägg…

img_6222Så plötsligt – BAM – kom räven och käkade upp halva gruppen.

img_0115

En annan som fick möta sin baneman, i form av en vårdslös bilist, var Nisse.

img_6174”Du va en del av mitt hjärta” plitade Ines ner på korset. Alla grät på begravningen och barnen sjöng Du gamla du fria tror jag.

img_8725Några bubblare på temat djur: bina, de är ju djur ändå! Jag har inte haft mycket med dem att göra än, och just nu är vi lite oroliga att de ska dö av ett kvalster under vintern. Jag hoppas de klarar sig, jag vill ha honung i sommar! Hittills har vi gett dem stora mängder socker och inte fått ett smack tillbaka.

img_8341

Och de här små mullvadsungarna (?) som barnen hittade i potatislandet var gulliga.

img_0159Och så Bodil såklart! Vad ska vi säga om henne? Hon lever det lyckligaste liv en hund kan göra. Springer fritt i skogen varje dag, gosar med barnen i soffan och sover i deras säng, och behöver nästan aldrig vara ensam hemma. Vi älskar henne allihop, men allra mest barnen tror jag. Och hon älskar dem så mycket och blir så glad när de kommer hem på eftermiddagen! 

img_0546

Ja det var väl allt. Under det kommande året kommer vi ju få en massa lamm, det ska bli så kul! Men annars: inga fler djur! Någon måtta får det vara.

Leker min hund med en räv…?

Bodil har en hemlig kompis i skogen. Igår när Jonathan var ute med henne i mörkret hörde de ett konstigt djurläte, och Bodil försvann som ett skott! Hon var borta och störtade omkring inne i skogen länge – då och då såg Jonathan lampan på hennes halsband blinka till på olika ställen. När Bodil springer rakt emot en och man har pannlampa på sig lyser hennes ögon som lampor – men den här gången var det två par lysande ögon som kom skuttande bredvid varandra!

Bodil har haft kontakt med räven tidigare, två gånger har hon jagat iväg den när den varit här och slagit lovar kring hönsgården. Båda gångerna har de varit borta länge, vem vet vad de har haft för sig? Jag ser naturligtvis det här framför mig:

Och efter att ha googlat lite och hittat den här historien om en hund och en räv i Norge stärks min teori! (Obs, rekommenderar att titta utan ljud.)

På kvällen började Jonathan spela upp rävljud för att se om det verkligen var en räv han hört (det var det), och Bodil blev väldigt intresserad och började se sig om och speja ut genom fönstren!

 

Äta djur

img_9911Sen vi började med får och höns får jag ofta frågan av folk i min omgivning hur det är att äta kött från djur som jag har känt. Vissa frågar nyfiket, andra med en tydligt förebrående underton. Svaret är att det känns alldeles utmärkt tack!

img_0579

Jag tycker inte det är fel att döda djur och äta upp dem, förutsatt att det görs med respekt för djuren och naturen. Djuren som bor hos oss har ett så lyckligt liv som djur kan ha, de får gå ute, de får alla sina behov tillgodosedda och alla möjligheter att följa sina naturliga instinkter. Sen hux flux tar deras liv slut, och de har inte ens märkt att det är på G. Inte ens en resa i slaktbil behöver de göra.

Jämför det med att äta en billig hamburgare med kött från en ko som levt på sojaprotein i en djurfabrik, slaktats i industrin och transporterats från andra sidan jorden – det slinker visst ner utan närmare eftertanke.

Då känns det enormt mycket bättre att äta ett djur jag har känt.

img_1174

RIP Nisse

Igår blev vår katt Nisse påkörd på vår lilla väg. Barnen är så ledsna. IMG_2775 IMG_2784 IMG_2785Men döden är ju en del av livet, klyschigt men sant. Har man djur så får man uppleva sorgen när de dör. Nisse var ovanligt gosig och fin faktiskt. Vi ordnade begravning, barnen sjöng Ja må han leva och Du gamla du fria, och Ines grät floder.

DSC00781