Hej hej från förr i tiden

Vi har börjat ta upp ett hål i golvet inne i en garderob på övervåningen för att förbereda för en kamin som ska stå i hallen där nere.

img_1597 Och titta vad som låg i isoleringen mellan golv och tak! En liten sko! Borde passa ett barn i tioårsåldern kanske. Den måste ju ha legat där sen huset byggdes på 1930-talet. Å så spännande! Men hur tusan hamnade den där? Var det skoägaren själv som la dit den som en hälsning till framtiden? Man kan ju inte råka tappa sin ena sko ner i isoleringen utan att märka det… Aja, jag blev glad i alla fall, det enda vi har hittat tidigare är gamla proppar och ett snäckskal när vi renoverade badrummet, så det här var ju snäppet bättre! Vem vet vad som mer gömmer sig här i huset!

img_1599

Edit: Precis som ”e” kommenterade här nedanför verkar det vara gammal folktro att stoppa barnskor i husgrunden eller bygga in dem på ett eller annat sätt, för att skänka lycka till hemmet och många friska barn till familjen! Fler barn vill vi inte ha, men lycka tackar man inte nej till – och inte vill vi förvägra framtida boede i huset det heller! Vi lägger tillbaka skon – tillsammans med ett litet meddelande i till framtiden! 

Vad de slet förr

bror-johanssonkelly-5111_full

En som slet. Förr.

Sen jag flyttade hit har jag drabbats av ett antal insikter som väl egentligen får anses självklara – till exempel den om livets mirakel.

En annan sak jag ofta tänker på är hur de slet förr. Herrejävlar vad de slet! Bara att hålla värmen var ju ett jätteprojekt. Vi beställer hem ett sånt här lass och lutar oss tillbaka (ej sant, det är ett helvete att kapa och klyva allt detta, men ändå ingenting i jämförelse med förr). Och idag, när vi låg på knä i leran i hällregnet och satte potatis, då tänkte jag på hur de slet med potatisen förr. Säkert var de dyblöta för funktionskläder var ju inte uppfunna. Och så frös de. Och när de kom in hade elden slocknat så det var svinkallt.

Vi gick in i vårt uppvärmda hus, tog en varm dusch och sjönk ner i tv-soffan. Jag tänker nästan varje dag på det här nuförtin – eller i alla fall när det regnar – och känner mig tacksam över all lyx vi har. 

Bästa sortens loppisfynd

Allra finast är att köpa grejer på loppis som också ger en glimt av den förra ägarens liv. Ångrar fortfarande att jag avstod från en jättefin folkdräkt i barnstorlek, där ett foto på på den förra ägaren iförd dräkten satt fastnålad på bröstet, ett svartvitt foto från 40-talet kanske.

Men härom dan gjorde jag ett riktigt kap, en fin Singer-symaskin med vidhängande möbel – ett sybord där man kan fälla ner symaskinen så blir det som ett litet skrivbord. Så fiffigt!

IMG_9238Lådorna var proppfulla med fiffiga små sysaker och reservdelar samlade under ett helt liv.

Efter sortering:

IMG_9247 IMG_9249Men det bästa av allt – ur en gammal manual föll det här konfirmationskortet:

IMG_9245Älskar sånt! Maria Gripeskt.

 

Vi lämnar avtryck och tar gården i besittning

IMG_8994

I helgen skrapade jag färgen från en gammal dörr som vi ska ha till badrummet, och jag tänkte på alla människorna som målat den genom åren – i vitt, guldockra, grönt, rosa. Sånt är så spännande tycker jag – att riva en tapet och se spåren från en annan tid i tapeten där under, eller att se märkena från spiskåpan på murstocken som kom fram när vi rev badrummet och förstå hur köket såg ut förr.

Jag tror att min fascination för spåren från förr har sitt urpsrung i Tordyveln flyger i skymningen, Maria Gripes bok som gjorde ett djupt intryck på mig när jag läste den i tioårsåldern. Jag skrev mängder av brev till eftervärlden som jag gömde på olika ställen (och försökte glömma bort, men såklart gick och slet upp efter några veckor).

Hur som helst så slog det mig att vi ju är i full färd med att lämna våra avtryck här på gården, och samtidigt ta den i besittning. Först nu börjar jag känna att allt det här verkligen är vårt, att vi formar det så som vi vill ha det, steg för steg.

Jag ser fram emot att gå runt här om några år och liksom verkligen känna hela gården och naturen – jaha, nu borde nog snödropparna titta upp vid den där gaveln, och oj vad syrenen har vuxit, och förra året fick vi ju mycket mer äpplen och sånt.

Vår granne berättade vad Ekebys byäldste hade sagt en gång;

”Jag skulle aldrig kunna bo i Stockholm för där händer det ingenting. Här går man mellan huset och vedbacken, och alltid har det hänt nåt.”