Låt Skalleper bli mamma nu!

IMG_4752

Stackars Skalleper! Hon vill så gärna bli mamma, men de andra hönorna jiddrar så med henne. Hon har inte så hög rang i gruppen. Förra gången kom ju vita hönan och snodde hennes kycklignar just när de kläcktes – så Skalleper fick göra hela jobbet men blev av med ungarna. När hon la sig i värpredet för att försöka igen lät vi henne hållas fast vi just lagt 24 ägg i kläckaren, hon var väldigt, väldigt ruvsugen om man säger så. Man fick onda ögat bara man lyfte på locket till redet.

Nu återstår det några dagar av hennes ruvning, och vad händer? Jo, Hulken – som aldrig någonsin visat modersinstinkter tidigare – kommer och klämmer ner sig bredvid Skalleper! Vi tog bort henne flera gånger men hon var där igen, snodde till och med ägg från Skalleper och rullade in dem under sig.

Så nu har vi helt enkelt burat in Skalleper så att hon får vara ifred. Mat och vatten har hon, och så fick hon en jordgubbe också. Hon har sju ägg, hoppas det blir ett litet gäng, det förtjänar hon!

Smått i hönshuset och storm i trädgårdslandet

Igår kläcktes åtta små kycklingar! Fem gula och tre svarta och så otroligt otroligt söta. Jag hade nästan glömt att Lillsvans låg och ruvade. Hon verkar vara en duktig mamma, har ruvat så fint – största kullen hittills, bara tre ägg som inte kläcktes – och hon verkar ta väl hand om sina små.

Idag har vi kört på med trädgårdslanden. Jonathan har stängslat (för att hålla hönsen borta från godsakerna) och byggt bågar till kållandet, och jag har kört hästskit och flisat. Ines har lärt Bodil kommandot ”hopp”.

DSC00569Jag gick ut igen och jobbade vidare när Jonathan la barnen. Vädret blev sämre och sämre tills det ösregnade och blåste 20 sekundmeter och jag sprang runt som en idiot och jagade små kartongsnuttar som skulle täcka marken under trädgårdslanden. Har lagt ut stenar och spadar och allt möjligt nu för att kartongen ska ligga kvar, men det känns ju högst osäkert ändå.

När jag gick in var jag helt dyngsur och lerig från topp till tå, och så otroligt tacksam över att få kliva in i ett torrt och varmt hus, hälla upp ett glas vin och ta ett bad. Nu sitter jag i köket och hör vinden vina, regnet piska, en fluga som surrar någonstans. Från gästrummet hörs dunkandet från symaskinen och brottsycken av Jonathans babbel om higgspartiklar och möjligheten till ett helt parallellt universum som inte interagerar eller reagerar med vårt eller hur det var. En fin dag!

Tjuvstart + Bodils stora skräck

Vi tänkte att vi skulle slipa golvet i mellandagarna, så vi kastar ut granen redan då. Därför tog vi in den igår så vi får njuta av den i tio dagar i alla fall – så lång tid det brukar ta innan man tröttnar på det barrande skrället. Barnen dundrade på med kulorna…IMG_3744IMG_3752IMG_3762(Jag kanske måste arrangera om lite sen…)
Och för första gången i sitt liv blev Bodil riktigt rädd. Amstaff är en orädd ras, hon är positivt nyfiken på det mesta, och struntar i sånt som många andra hundar är rädda för – gevärsskott, motorsågen, stora maskiner av olika slag, större hundar. Men igår fick hon syn på en fasansfull varelse som på något sätt tagit sig in i vårt hus och stod under granen och glodde hotfult: halmgrisen! Hon morrade och skällde en lång stund, tog skydd bakom mig och darrade. Vi tog bort den till slut och la den i en kartong, och Bodil bevakade kartongen hela kvällen så att grisen inte skulle ta sig ut.

IMG_3758

Orka

IMG_3205

Nä hörrni, vad ska man ens blogga om. Dagarna är gråa, jag eldar i spisen och går i skogen med Bodil. Världen är en vidrig plats och Sverige är ett hårt och kallt land som inte förmår hjälpa dem som behöver hjälp, och alla pratar om volymer och söktryck och ingen pratar om solidaritet eller omfördelning av resurser.

Idag såg vi i alla fall en fin julgran på vår promenad, alltid nåt.

IMG_3199

Den dagliga familjetragedin

IMG_2556

I skydd bakom morsan (blir ju inte de bästa bilderna när man fotar rakt in i hönshuset sådär).

Så gott som dagligen inträffar detta: jag sitter inne och jobbar, och hör hur en liten kyckling piper förtvivlat därute. Den har hamnat på fel sida av hönsgården – alltså på insidan eller utsidan, på andra sidan från Snövit duva och de andra kycklingarna. Snövit skrockar och lockar men fattar absolut inte hur hon ska lyckas återförenas med sin lilla unge. Och den ensamma kycklingen är för skärrad för att kunna tänka (välvillig tolkning) och flaxar bara fram och tillbaka och skriker för full hals. Jag fångar in kycklingen och lämnar av den hos Snövit, som burrar upp sig lite hotfullt för att markera att jag minsann inte får ta hennes ungar hur som helst.

Samma sak när jag kommer ut med maten – de får rester i en orange kastrull, och blir helt galna varje gång de får syn på den (men följer gärna efter en i trädgården för säkerhets skull bara man bär på något, vad som helst). Alla kommer springande och börjar äta, utom en stackars sate som har glömt hur man går ut ur hönsgården (genom den stora dörren alltså, som står på vid gavel hela dagarna) och desperat springer fram och tillbaka på fel sida om hönsnätet medan kamraterna sätter i sig all mat.

Ja, vad säger man. De är dumma i huvudet helt enkelt. När man sen kommer och lyfter upp den tomma kastrullen för att bära in den utbryter halv panik igen, alla kommer sättande – man bär ju på något – kanske blir det mer mat.