Nu har du satt din sista potatis Charlie

IMG_4307

Charlie och Chaplin

Nu ska Charlie dö!

I morse vaknade jag av ett vrål från trädgården. Det var Sixten som blev jagad ett helt varv runt huset av vår arga tupp Charlie. Nu har han gått för långt!

Sune, Charlies pappa, var snäll för det allra mesta, någon enstaka gång flög han på någon, men man behövde inte vara vaksam när man rörde sig i trädgården. Men Charlie blir värre och värre, han patrullerar därute och är redo att flyga på om man tex kommer med mat, hämtar ägg eller något annat provocerande.

Man kan ju inte ha en jättestor tupp som attackerar barn i trädgården. Så nu ryker han! Kanske redan ikväll. Blir i alla fall mycket kött, jämfört med hönsen vi nackat tidigare!

Lilla skördetiden

Den riktiga skördetiden är ju såklart i augusti-september. Men redan nu finns spenat i massor (den är till och med svår att odla senare på sommaren) och även en massa dill. Rabarber har jag fryst in för jag har inte hunnit göra saft. Känns som att vi har smygstartat skördesäsongen! Så härligt att få stoppa saker i frysen! Som vanligt fantiserar jag om att fylla frysen och skafferiet så det räcker hela vintern. Älskar att hamstra.

 

Jag vill aldrig mera sitta vid ett skrivbord

Innan jag börjar måste jag lägga in några brasklappar: faktiskt har jag ett väldigt, väldigt roligt jobb – sällan gör jag något som jag inte är genuint intresserad av. Och jag inser att det är barnsligt och bortskämt att känna såhär. Men, here it goes:

IMG_3960

Jag vill verkligen inte jobba mer. 

Inte så att jag vill lägga mig i soffan och kolla på tv. Jag vill använda min kropp till att odla saker och bygga saker och föda upp saker. Jag vill att jag och Jonathan ska jobba sida vid sida här på gården med saker som känns viktiga och meningsfulla för oss. Jag vill vara i naturen varje dag, jag vill producera all mat som vi ska äta och tillverka allt som vi behöver (nästan). Jag vill ha tid att vara med min familj, finnas tillgänglig för mina barn, prata med dem och verkligen hinna lyssna.

Igår när vi var ute och stängslade fårens sommarhage, och barnen och hunden var med, och jag skruvade i isolatorer i stängselstolpar, då kände jag att det bara inte skulle gå att sätta sig vid skrivbordet igen (den tanken kommer ofta när jag skruvar isolatorer av någon anledning. Det är väl tillräckligt kravlös syssla för att inte ge ångest, samtidigt som det ger ett tillfredsställande väl synligt resutlat).

Förr fnyste jag alltid när folk sa saker som ”jag skulle aldrig kunna sitta vid ett skrivbord hela dagarna”. Tänkte att de helt enkelt var lite korkade. Men nu förstår jag vad de menar! Tillfredsställelsen när vi är klara med veden för hela året eller har stängslat klart en hage och kan släppa på fåren, den är så enormt mycket större och skönare än tillfredsställelsen att lämna en färdigskriven artikel.

Det är liksom inte riktigt okej att känna såhär. Jag är uppfostrad med att man ska vilja arbeta, att det är viktigt att bidra, att det ger en känsla av meningsfullhet och delaktighet, av att vara behövd och höra till. Min mamma är inte en karriärist direkt, men hon har lärt oss att jobbet är något kul, inte ett nödvändigt ont.

Men jag vill bara slippa, jag vill vara ifred. Jag vill bygga upp vårt eget lilla liv härute, oberoende av allt annat. Odla vår egen mat, föda upp får som ger kött och ull (jösses, snart går jag klädd i hemstickat växtfärgat från topp till tå), ordna egen el…

Jag har inget samhällsomstörtande politiskt budskap. Även om jag generellt tror att folk skulle må bättre av att jobba mindre, så är jag inte egentligen motståndare till samhällsmodellen att folk förvärvsarbetar, betalar skatt och har gemensam välfärd.

Bara det att jag själv inte vill jobba mer tack.

Meeen nu ska jag fortsätta skrivbordsjobba så kanske jag hinner ut för att stängsla färdigt i hagen i eftermiddag.

 

Björksav – precis lika gott som vatten

Nu mellan tjällossning och lövsprickning är den perfekta tiden att tappa björksav! Ines ville prova, så vi letade upp en lämplig björk nere vid vagnslidret. Ines borrade ett hål…

DSC01741

… satte in ett sugrör och tejpade fast en flaska.

DSC01742 Det hade varit smartare att inte låta sugröret gå så långt ner i flaskan, för när saven nått till sugrörets botten tog det ju stopp. Nåväl. När vi gick tillbaka ett dygn senare hade det i alla fall fyllts upp till sugröret. Ines tyckte det var otroligt gott. Jag tyckte faktiskt det smakade ljummet vatten. Men det är ju säkert väldigt nyttigt och så låter det ju så friskt och vårlikt och härligt!

IMG_3089

PS Om du vill prova, obs att allemansrätten inte omfattar björksav ur andras björkar! Och glöm inte att plugga igen hålet efter dig.

Köttlöftet

img_1886

Älgfärsbullar, mycket lokala. Lingon från egen skog, potatis från vårt eget potatisland.

Vi har ett nyårslöfte: att inte köpa kött i affären. Vi ska bara äta kött från vår egen gård eller grannarnas. Kött från lyckliga djur som gjort minimal miljöpåverkan.

I övrigt blir det vegetariskt.

Undantag är bacon som vi inte kan leva utan och inte kan producera själva, och så köttpålägg som prickig korv och leverpastej, för barnen äter inte ost. Men vi köper kravmärkt, och dessutom är det så små mängder så det gills nästan inte.

Det blir en utmaning med tanke på att jag hittills hittat väldigt få vegetariska rätter som de andra i familjen gillar, men jag orkar inte vara en sån familj där barnen och mannen inte äter kikärtor, för det är så klyschigt och tråkigt. Så de får lära sig helt enkelt.

Veden – ett nytt system

Nu när vi inte värmer huset med vedpanna längre är inte vedtillverkningen riktigt lika betungande. Vi försöker elda så mycket som möjligt i kakelugnen (och snart i kaminen) för att minska elanvändningen, men det blir ju ändå inte ens hälften av den tidigare förbrukningen. Vi tänker att vi behöver ta ungefär 20 träd per år för att vara självförsörjande på ved. Just nu håller vi på med veden vi ska använda nästa år. Jonathan har tänkt ut ett smart system såklart.

Istället för att kasta den kluvna veden i en stor hög, packa den i något, köra upp den till huset och packa om den härinne så travar vi den direkt i ställningar som vi sedan kan ta in.

img_1926Här händer det. I vagnslidret kapar, klyver och travar vi i ställningarna.

img_1837

Sen bär vi ut ställningarna och travar i två lager på lastpallar.

img_1927img_1882Och här får veden stå och torka. Jonathan ska bygga en kärra till fyrhjulingen som kan ta en hel sån där lastpall och köra upp den – så småningom har vi tänkt bygga ett vedskjul i trädgården som en mellanstation. Sen ska veden in i vardagsrummet där den få stå här:

img_1933Jonathan har byggt en liten ”klack” så att ställningarna lutar lite bakåt och inte tippar. När jag har tapetserat här (inshallah) sätter vi en plexiglasskiva bakom för att skydda väggen.

Egentligen är det för tidigt att utvärdera det här systemet, men det känns så fiffigt! Nästa vinter när vagnen och alla ställningar är färdigbyggda (det behövs ju hur många som helst, just nu gör Jonathan nattpass i ladan och bygger och bygger), och kanske till och med vedskjulet i trädgården, kommer det rulla på så smidigt med vedtillverkningen.

Från höna till chicken curry – hela historien

Några av våra höns har drabbats av kalkben. Det är en parasit som lägger ägg i fjällen på benen, så att de liksom börjar se ut som kottar, med resta fjäll. Det är inte så behagligt för hönsen, går det långt är det troligen riktigt plågsamt. Så vi bestämde oss för att nacka de tre som var värst däran och behandla de andra.

Jag svingade yxan.

img_1254

Det gick bra, jag har inga problem att göra det faktsitkt. Tror det är för att det går fort, och det är liksom inget snack om att de dör, huvudet är ju av. Däremot att hålla dem och dänga deras huvud i huggkubben så att de svimmar, som man ska göra först, det tycker jag känns hiskeligt. Jag är rädd att göra fel eller för löst och bara göra illa dem. Så det får Jonathan göra. Det hela går fort – vi hämtar de sömndruckna hönorna en i taget från sittpinnen på kvällen, de hinner knappt vakna, och från att de fått slaget i huvudet tills de är döda går det väl tio sekunder sådär.

Hur som helst! Vi har ju nackat höns förr, men då har de varit små eller sjuka och vi har slängt dem efteråt. Men nu var det tre fullvuxna hönor, och vi bestämde oss för att käka upp dem.

De fick hänga upp och ner för att avblodas – men det är inte så mycket blod i en höna verkar det som… Sen skulle de plockas. Vi värmde vatten i en stor hink där vi skållade hönsen, sen plockade vi bort fjädrarna. De satt som berget på vissa ställen, kanske var det ovanligt besvärliga höns, kanske var vattnet för kallt eller varmt, kanske var det för att vi var nybörjare, men det tog sin tid alltså! Kanske en timme per höna.

Efter det skulle hönsen tas ur. (Här har jag tyvärr inga bilder eftersom jag även passat på att skålla min mobil i hinken med vatten, och den låg i risbädd vid den här tiden.) Det var besvärligt, men nästa gång kommer det gå bättre! Nu vet vi vart allt sitter därinne, vilka grepp och snitt som funkar bäst och sånt. Vi tog bort fötterna och hela inkråmet (fan vad det luktade! Kanske ska man inte göra det i köket när jag tänker efter.)

Dagen efter – igår – kokade jag de tre vännerna länge och väl och gjorde chicken curry på dem. Här är mitt recept – förlagan är pappas perfekta chicken curry, men dit når jag aldrig!

dsc01386

+ Lägg en kyckling (eller i det här fallet tre hemslaktade höns vars köttmängd nog motsvarade en köpekyckling) i en stor kastrull. Fyll på med:
+ klyftad lök (jag hade röd hemma, men gul kanske blir bäst)
+ några skalade och delade vitlöksklyftor
+ morot i bitar
+ palsternacka (slängde i det bara för att jag hade det hemma)
+ hönsbuljongtärningar
+ lagerblad
+ vitpepparkorn (inte för många!!!)
+ persilja (helst hela kvistar, min låg redan hackad i frysen)

Häll på vatten och koka under lock tills kycklingen är klar – en timme kanske för köpekyckling, minst två för sega gamla hönor. Skumma av ibland om du orkar.

Ta upp kycklingen, ta av allt kött och lägg åt sidan. Lägg tillbaka kycklingben och skrov i kastrullen och koka vidare så länge du pallar – ju längre desto bättre såklart, men minst en timme i alla fall. Sila noga flera gånger.

Fräs lite smör i botten på en annan kastrull, häll i curry och vad du tycker passar för kryddor. Jag tog lite paprikapulver och gurkmeja också. Låt fräsa en liten stund. Pudra över lite vetemjöl. I med buljongen (jag brukar inte använda all buljong, det blir för mycket).

Krydda som du vill med salt och peppar och pressa i en massa citron. En skvätt grädde. I med kycklingen och låt bli varmt – klart!

Servera med ris, kokt potatis, gröna ärtor och mango chutney.

dsc01389

Det här ser verkligen inget vidare ut. Men det var jättegott, jag lovar!

dsc01393

”Testa den här vinkeln mamma”, föreslog Sixten.

dsc01395

Jonathans food baby.

Äta djur

img_9911Sen vi började med får och höns får jag ofta frågan av folk i min omgivning hur det är att äta kött från djur som jag har känt. Vissa frågar nyfiket, andra med en tydligt förebrående underton. Svaret är att det känns alldeles utmärkt tack!

img_0579

Jag tycker inte det är fel att döda djur och äta upp dem, förutsatt att det görs med respekt för djuren och naturen. Djuren som bor hos oss har ett så lyckligt liv som djur kan ha, de får gå ute, de får alla sina behov tillgodosedda och alla möjligheter att följa sina naturliga instinkter. Sen hux flux tar deras liv slut, och de har inte ens märkt att det är på G. Inte ens en resa i slaktbil behöver de göra.

Jämför det med att äta en billig hamburgare med kött från en ko som levt på sojaprotein i en djurfabrik, slaktats i industrin och transporterats från andra sidan jorden – det slinker visst ner utan närmare eftertanke.

Då känns det enormt mycket bättre att äta ett djur jag har känt.

img_1174

Höbärgning på stockholmarens vis

Säg höbärgning till en som inte bor på landet, och hen ser det här framför sig.

dzqte4irbg0-clark-young

Medan en bonde kanske ser något sånt här:

xdrxjcdedci-gozha-net

Men vi månskensbönder gör såhär när vi tar in höet:

img_9894 Jordbruksmaskiner är svindyrt – alltså riktigt dyrt – och inget som lönar sig för oss att köpa in. Vi har en gammal skruttig traktor från 1961 som just nu krånglar mer än lovligt, och en skev slåtterbalk som inte heller är något vidare, och det tar enormt lång tid att slå våra ängar med dem. Men vi skulle aldrig räkna hem kostnaden att investera i nyare maskiner. Det här året har en granne slagit en del och gjort höbalar åt oss, vi får se hur vi gör nästa år. Hoppas vi har många får som kan käka så vi slipper slå, sen köper vi hö av någon annan kanske. Hur som helst var det mysigt att ta in höet med fyrhjulingen och släpkärran till bilen, barnen och hunden fick åka hölass och nu är logen full så fåren klarar vintern.img_9906

Bilderna är från förrförra helgen, när Morris pappa och hans familj var på besök. Det blev det perfekta sista sommarhelgen, vi gick i t-shirt och shorts, badade, grillade och åt ute. Nu är faktiskt hösten här, och det är bra!

En lååång väg till att bli självförsörjande

IMG_9574

Ikväll blir det mossa till middag barn.

Igår tog jag med mig svampkorgen när jag gick ut med hunden, jag hade tänkt laga pasta med älgfärs till middag och det skulle sitta fint med kantareller till. Men jag hittade bara en pytteliten fingersvamp och fick istället köpa champinjoner på Willys i Norrtälje.

IMG_9576

Det här är väl en fingersvamp?

Och jag tänkte på hur otroligt långt vi har kvar till att bli självförsörjande. Det gäller ju inte bara att odla och föda upp, förädla, slakta och lagra en masse och planera med god framförhållning, man måste ju också vara flexibel och laga något annat om man inte hittar svamp. Det känns som ett heltidsjobb att hålla sig vid liv ju! Vilket det faktiskt också var förr.

IMG_9586

47 centimeter lång, vilken jävla bjässe!

Hur som helst hittade jag den här bautasquashen sen i trädgårdslandet – fattar inte hur den kunde gömma sig, jag kollar varje dag – så vi svälter ju inte ihjäl just nu i alla fall. Ja, och på kvällen plockade vi blåbär, och då kändes det bättre.