Självförsörjande på lyxmiddag

IMG_5964

Varför är det så svårt att fota mat? Ni får ta mitt ord på att det var jättegott!

Vilken braksuccé, denna hemodlade, hemplockade, närslaktade och hemlagade middag jag serverade min familj igår! Detta är vad vi åt:

+ En rostbiff av grannens (kravmärkta) kossa, ugnsstekt på franskt vis, det vill säga låg temperatur tills den är genomrosa. Salt och peppar är allt som behövs till så förträffligt kött, så mört att det smälter i munnen, till och med gott för en köttskeptiker som jag.

+ Potatis och pumpa penslat med olja, vitlök, salt och rosmarin. Några smörklickar på, in i ugnen på hög värme tills allt är frasigt och gyllenbrunt.

+ Smörstekta blodriskor från egen skog. Jag har varit skeptisk mot dem förut, men det blev riktigt gott! Tur det, med tanke på att blodriskor är den enda ätliga svampen jag har hittat i år (som jag kan identifiera alltså), förutom några sommarkantareller.

+ Mangold. Fräst i olivolja med vitlök, pressad citron över, salt och peppar. Blev så otroligt gott – och fatta hur nyttigt det är!

Av allt detta var citronen, oljan, kryddorna och smöret det enda som inte var hem- eller lokalproducerat! Och den enda transporten utöver det var en bilresa tur och retur mellan grannen och slakteriet, sammanlagt tre mil kanske. Så nöjd.

Jag vill aldrig mera sitta vid ett skrivbord

Innan jag börjar måste jag lägga in några brasklappar: faktiskt har jag ett väldigt, väldigt roligt jobb – sällan gör jag något som jag inte är genuint intresserad av. Och jag inser att det är barnsligt och bortskämt att känna såhär. Men, here it goes:

IMG_3960

Jag vill verkligen inte jobba mer. 

Inte så att jag vill lägga mig i soffan och kolla på tv. Jag vill använda min kropp till att odla saker och bygga saker och föda upp saker. Jag vill att jag och Jonathan ska jobba sida vid sida här på gården med saker som känns viktiga och meningsfulla för oss. Jag vill vara i naturen varje dag, jag vill producera all mat som vi ska äta och tillverka allt som vi behöver (nästan). Jag vill ha tid att vara med min familj, finnas tillgänglig för mina barn, prata med dem och verkligen hinna lyssna.

Igår när vi var ute och stängslade fårens sommarhage, och barnen och hunden var med, och jag skruvade i isolatorer i stängselstolpar, då kände jag att det bara inte skulle gå att sätta sig vid skrivbordet igen (den tanken kommer ofta när jag skruvar isolatorer av någon anledning. Det är väl tillräckligt kravlös syssla för att inte ge ångest, samtidigt som det ger ett tillfredsställande väl synligt resutlat).

Förr fnyste jag alltid när folk sa saker som ”jag skulle aldrig kunna sitta vid ett skrivbord hela dagarna”. Tänkte att de helt enkelt var lite korkade. Men nu förstår jag vad de menar! Tillfredsställelsen när vi är klara med veden för hela året eller har stängslat klart en hage och kan släppa på fåren, den är så enormt mycket större och skönare än tillfredsställelsen att lämna en färdigskriven artikel.

Det är liksom inte riktigt okej att känna såhär. Jag är uppfostrad med att man ska vilja arbeta, att det är viktigt att bidra, att det ger en känsla av meningsfullhet och delaktighet, av att vara behövd och höra till. Min mamma är inte en karriärist direkt, men hon har lärt oss att jobbet är något kul, inte ett nödvändigt ont.

Men jag vill bara slippa, jag vill vara ifred. Jag vill bygga upp vårt eget lilla liv härute, oberoende av allt annat. Odla vår egen mat, föda upp får som ger kött och ull (jösses, snart går jag klädd i hemstickat växtfärgat från topp till tå), ordna egen el…

Jag har inget samhällsomstörtande politiskt budskap. Även om jag generellt tror att folk skulle må bättre av att jobba mindre, så är jag inte egentligen motståndare till samhällsmodellen att folk förvärvsarbetar, betalar skatt och har gemensam välfärd.

Bara det att jag själv inte vill jobba mer tack.

Meeen nu ska jag fortsätta skrivbordsjobba så kanske jag hinner ut för att stängsla färdigt i hagen i eftermiddag.

 

Köttfesten

Igår malde vi egen köttfärs av ryggbiff från grannens kossa. Vilken succé! 
DSC01469 Det var verkligen inte svårt att mala köttfärs – jag hade fått för mig att det var en komplicerad procedur, men det vara bara att montera köttkvarnen och börja kötta. Vi la kvarnen och köttet i frysen en stund först för att försäkra oss om att fettet i köttet inte skulle börja smälta under malningen (fattar inte hur det skulle kunna hända, men det verkar vara standard att göra så). Sen var det bara att mula ner köttbitarna i kvarnen et voilá! Fantastisk köttfärs kom ut.

DSC01476 Sen stekte vi hamburgare och de blev gudomliga! Helt knäpptyst runt matbordet. Extra kul för att barnen verkligen var engagerade – det låter så präktigt, men jag tycker verkligen det känns fint att de vet var mat kommer ifrån och hur man handskas med den.

IMG_2136

Hejdå galningar

dsc01460

Just nu kör vi två bilar varje dag i vårt hushåll. Det känns så sunkigt och helt tvärtemot den livsstil vi tänkte oss när vi flyttade ut. Det är lätt att köpa kravmärkt men svårt att avstå från saker.

Men nu har Jonathan bestämt sig för att börja åka buss till jobbet – en ny möjlighet öppnade sig när SL drog om en busslinje. Kanske kan vi vänja oss vid ett liv med bara en bil?

Det betyder att även barnen åker buss på morgonen. Och eftersom den enda bussen med rätt sträckning går klockan halv åtta, och det tar en halvtimme att gå till bussen med barnen, så gick vi upp klockan sex idag och Jonathan och barnen knallade iväg vid sju – i halv storm visade det sig. Alla var glada och peppade på den nya rutinen. Men de närmaste sex veckorna kommer det att vara en promenad i totalt mörker – först den 23 februari går solen upp klockan sju…

(PS. Jag gick upp och tände i vedspisen och tog en till kopp kaffe när de andra hade gått.)

Köttlöftet

img_1886

Älgfärsbullar, mycket lokala. Lingon från egen skog, potatis från vårt eget potatisland.

Vi har ett nyårslöfte: att inte köpa kött i affären. Vi ska bara äta kött från vår egen gård eller grannarnas. Kött från lyckliga djur som gjort minimal miljöpåverkan.

I övrigt blir det vegetariskt.

Undantag är bacon som vi inte kan leva utan och inte kan producera själva, och så köttpålägg som prickig korv och leverpastej, för barnen äter inte ost. Men vi köper kravmärkt, och dessutom är det så små mängder så det gills nästan inte.

Det blir en utmaning med tanke på att jag hittills hittat väldigt få vegetariska rätter som de andra i familjen gillar, men jag orkar inte vara en sån familj där barnen och mannen inte äter kikärtor, för det är så klyschigt och tråkigt. Så de får lära sig helt enkelt.

Äta djur

img_9911Sen vi började med får och höns får jag ofta frågan av folk i min omgivning hur det är att äta kött från djur som jag har känt. Vissa frågar nyfiket, andra med en tydligt förebrående underton. Svaret är att det känns alldeles utmärkt tack!

img_0579

Jag tycker inte det är fel att döda djur och äta upp dem, förutsatt att det görs med respekt för djuren och naturen. Djuren som bor hos oss har ett så lyckligt liv som djur kan ha, de får gå ute, de får alla sina behov tillgodosedda och alla möjligheter att följa sina naturliga instinkter. Sen hux flux tar deras liv slut, och de har inte ens märkt att det är på G. Inte ens en resa i slaktbil behöver de göra.

Jämför det med att äta en billig hamburgare med kött från en ko som levt på sojaprotein i en djurfabrik, slaktats i industrin och transporterats från andra sidan jorden – det slinker visst ner utan närmare eftertanke.

Då känns det enormt mycket bättre att äta ett djur jag har känt.

img_1174

Boktips

IMG_4496 Av alla snygga och inspirerande självhushållningsböcker jag har köpt på mig sen vi flyttade hit så smäller ändå denna högst! Ska du bara köpa en, köp den! Jag köpte den till Jonathan i julklapp för att jag själv ville ha den, och nu har han äntligen släppt den så att jag kan börja läsa.IMG_4497Jättefina bilder, otroligt mycket konkreta tips, snyggt förpackat och skojigt skrivet.IMG_4499Jag vill göra allt i boken, till och med slakta får. Slaktaren ser så glad ut.IMG_4500PS. Författaren Maria Österåker har också en blogg.

Mer ekologisk beauty

IMG_0902

Jag testar ett nytt märke som jag har hört gott om, Maria Åkerberg. Har kört Clinique till ansiktet i många år och tröstat mig med att det i alla fall är fritt från parfym och färgämnen, men här är allt innehåll ekologiskt, förpackningarna är nedbrytningsbara, och det innehåller inga mineraloljor och sån skit. Det känns som om det är dags för det nu!

Jag känner mig lite skeptisk till indelningen i hudtyper; jag har torr hy med fetare partier, känns inte helt klockrent att använda produkter för fet hy/blandhy då, men vi får se… Hittills har jag provat ansiktsprodukterna och kroppsoljan på bilden. De känns himla sköna och lyxiga allihop, och jag älskar doften på såna här produkter, det luktar gammal hippie (på ett bra sätt) och mammas örtte från när jag var liten. Det enda som kändes skumt var att smöja in ansiktet med olja – men det är det ju många som gör och älskar, kanske en vanesak? Känner mig lite fet i fejset just nu faktiskt… Man kanske bara ska använda oljan på kvällen? Vi får väl se hur min hud reagerar efter alla år med uttorkande mineraloljor, kanske får jag en finnchock?

Kroppsoljan med patchoulidoft är hur som helst fantastisk! Mina annars så torra och fnasiga ben är så fina nu.

IMG_0903

Mest nyfiken är jag på den här deodoranten av saltsten, som ska vara väldigt effektiv enligt sitt rykte. Är trött på snubbiga deodoranter, men jag är inte redo att smörja armhålorna med kokosolja och potatismjöl, behöver något effektivt som är enkelt att använda. Jag köpte en till Jonathan också, för jag gillar inte lukten på hans herrdeodoranter. Han svettas som en gnu så det blir ju ett eldprov. Återkommer med utvärdering!

PS. Beställde från Skin City på måndag morgon, och fick grejerna på tisdag vid lucnh – med fri frakt! Helt suveränt.

På begäran – det jag använder ättika till

Skärmavbild 2015-07-01 kl. 09.03.47

Någon undrade vad jag använder ätttika till när jag städar. Sen vi flyttade hit har jag blivit en riktigt fiffig liten husmor minsann. Egentligen är jag en sucker för allt som luktar tuttifrutti, men det känns så sunkigt att spola ut det i vårt avlopp vars reningssystem är lite si och så (ska åtgärdas såklart).

Hur som helst har jag insett att ättika och såpa är det enda vi behöver. Såpa till golv, badrum, kök. Ättika mest till avkalkning, vi har väldigt hårt vatten.

+ Jag häller en skvätt i toan efter att jag skurat ur den, så får det ligga och verka tills någon spolar nästa gång. Motverkar fula bruna avlagringar. Detsamma i handfatet – jag sätter i proppen och låter en skvätt ättika verka i botten en stund.

+ Om jag vill ta bort kalkavlagringar runt kranen eller tvålkoppen blandar jag ättikan med potatismjöl till en gegga som jag smetar på.

+ Till kaffebryggaren: kör två deciliter 12-procentig ättikssprit och åtta deciliter vatten genom bryggaren. Brygg med vatten ett par gånger.

+ Till fönstren använder jag varmt vatten med en droppe diskmedel och en droppe ättika i.

Ja, det var väl det hela. Allt detta lärde jag mig när jag intervjuade Marie-Louise Danielsson-Tham, en av de där städtanterna på tv ni vet.

PS. Ja, det är jag på bilden. Jag modellar på fotograferingen till reportaget jag själv har skrivit…

Fortsätter på vägen mot att bli örtekramare

Jag har tagit ett återfall efter jul och frossat i konventionella tuttifruttiprodukter igen. Men nu har jag återupptagit jakten på de perfekta ekologiska produkterna!

Hårprodukterna från John Masters organics var verkligen bland de bästa jag har använt, men satannn vad dyra de var. Inte hållbart precis.

Jag fick dessa av en kompis i födelsedagspresent:

IMG_8235

Ett litet prova på-kit från det ekologiska märket Naturligtvis.

Jag ger godkänt för löddrigheten på schampot, och för handkrämen som var härlig. Balsamet gjorde mitt hår fett! Har typ aldrig hänt förut, så det var ju en ny erfarenhet i alla fall.
Kroppslotionen la sig som en vit hinna på huden och det var ju inte så härligt.
Duschtvålen har jag svårt att utvärdera, märker liksom inte skillnad på tvål och tvål. Vi får se vad Jonathan säger, han tyckte att Urtekramtvålen inte tvättade bort svettlukt ordentligt.

Ska nog slå till på en flarra schampo och balsam från Naturligtvis (även om jag principiellt är motståndare till den typen av ordvitsar) och se vad som händer efter några tvättar.

Jag tvättar mig gärna med Urtekramtvålen brown sugar som luktar så gott, smörjer gärna in mig med kokosolja som också luktar gott. Men jag behöver hitta hårgrejer och deodorant för att min metamorfos från tuttifruttijunkie till örtkramande hippie ska kunna fullbordas.