Äntligen hemma

Så otroligt skönt att komma hem efter en hel dag i Stockhom! Det är jättekul att jobba på ett riktigt kontor och ha arbetskompisar och gå ut och äta lunch. Och det är helt okej att åka buss för jag läser en så bra bok.

Men sen är det en sån lättnad att komma hem till en ljum sommarkväll mättad med dofter och surr. Jag plockade en jätteskål med jordgubbar…

IMG_4735 IMG_4739

Gick till baggarna med Ines…

IMG_4744

Och buteljerade en massa flädersaft – 25 liter blev det! En årsförbrukning.

IMG_4753

 

Hö! Hö! Hö!

I helgen kom äntligen vårt hö! Fårens hö ska tas så tidigt som möjligt, helst före midsommar, men i år gick det inte att få till tidigare. Vi har väntat ängsligt i veckor med ett öga på SMHI-appen, men nu vågade vår granne Nils-Bertil och hans pappa äntligen slå. Det ska ju vara varmt och torrt så höet torkar snabbt, regn på slaget hö är katastrof. Tyvärr kom det en skur på vårt hö ändå, meeen vi hoppas det torkar…

Vi preppade på höskullen genom att lägga ut lastpallar runt skulltorken (en jättefläkt blåser in luft genom den där ”tunneln” i mitten)…

IMG_4702

Och sen kom hölasset!

IMG_4707

Sammanlagt två och ett halvt ton blev det.

IMG_4715Jag tycker det är så vackert när solen lyser genom brädorna i laduväggen! Och nu doftar det så gott därinne.

Jag skulle så gärna vilja ta eget hö på våra marker – ha full kontroll över processen och utnyttja markerna till fullo – men vi har inte rätt maskiner och räknar aldrig hem det om vi köper in. Vår traktor som är från 1961 (tror jag) kostade ändå 10 000, och det är inte lätt att hosta igång den. Sen behöver vi ju något att slå med och vända med och stränga med och packa balar med…

Livet, lyckan, våren, såna saker

Varning för livsskryt! Det här inlägget innehåller två ”njuta” och tre ”perfekt”!

IMG_2868Jag vet att jag har skrivit det här förut, men det är så knäppt att det här liksom är mitt liv nu! I morse när barnen och Jonathan stack gick jag ner till fåren och gav dem mat och vatten och kollade till lammen, gick till hönsen och tog in lite ägg, släppte ut Bobo på en morgonkiss och stod och njöt en stund av vårmorgonen. Ja jag vet att det är fult, men ni vet ju hur ljuvligt det är ändå! Solen, fåglarna, luften, ja. Ni vet. Våren!

Sen städade jag lite, och det var kanske inte så kul, men ändå skönt efter förra veckans lamningskaos då även hela vårt hem blev kaos. Jag är en simpel människa men jag njuter verkligen när det är nystädat!

Sen käkade jag lunch och tog en sväng med Bodil, som var på strålande humör och sprang som en galning i det prassliga fjolårsgräset. Jag masade mig upp tilll vår grillplats där jag brukar ligga och slappa. Bodil jagade fjärilar (!) och jag såg årets första blåsippor (väl?).

IMG_2875

Sen tände jag en liten brasa i vår nya kamin i hallen (ska visa den sen när allt är klart). Det var mysigt att sitta där och äta äppelpaj och glo!
IMG_2877Okej, sen jobbade jag faktiskt en stund. Gjorde en telefonintervju med en av medförfattarna till den här helt fantastiskt fina boken:

DSC01727

Nu kommer barnen gående från skoltaxin (två prickar på vägen), så jag ska sluta jobba och gå ner och laga pasta. Alltså vilken perfekt dag! Vilket perfekt liv! Allt är perfekt!

DSC01734

Jo det är visst det härligt på vintern också faktiskt

IMG_2608

I morse: vaknade klockan sex. Noterade snöstorm. Låg kvar länge och lyssnade på hur det knäppte och susade i huset. Gick upp och gjorde eld i vedspisen.

En sak som många (Stockholmare) säger till oss, nästan lite skadeglatt eller liksom för att få oss att erkänna att det också är hemskt att bo på landet – är det här:

”Men på vintern kan det inte vara kul.”

Tesen är att när det är mörkt och kallt och vidrigt, så är det extra vidrigt på landet. Och den första tiden funderade jag också över det – vi flyttade hit mitt i en värmebölja och man var ju tusen gånger hellre här än i stan då, men jag funderade lite på november och bävade. Undrade om vi skulle stå ut.

Och ja, stora delar av senhösten/vintern/förvåren är ju vidrig, det är mörkt, kallt, geggigt, isigt, blåsigt osv – ja ni vet. Men grejen är att det inte alls är värre här än i stan! Tvätom!

Vinter i stan innebär kala gator, grusiga trottoarer och fyra nyanser av grått. Det finns få saker jag hatar mer än att gå på det där gruset som ligger överallt i stan på vintern. Ingenting får mig att känna mig så grå och fnasig och statiskt elektrisk och eksemig och frusen ända in i märgen.

Vi har mer snö här. När ni vadar över Hornsgatan i brun snömodd åker vi skidor på gnistrande skare.

Vi har mer mys här. När ni sitter i ett sterilt kontorslandskap med elvärme och luftfuktare tänder jag ljus i fönstret och gör upp eld i vedspisen.

Det enda som stör mig mer här än i stan är att det blir lerigare, och att leran kommer in i huset på ett annat sätt när man inte först passerar ett trapphus.

Men nej, ingen årstid har fått mig att ångra att vi flyttade hit!

Julkrubban

Glöm nu inte orsaken till att vi firar jul, bland allt frossande i mat, godis och julklappar – lilla Jesusbarnets födelse! Det har jag kommit ihåg i år och gjort en julkrubba. Försökte få med barnen på det här projektet, men den enda som tyckte det var kul var jag. I den lilla glaslådan fick det inte plats några vise män, änglar eller annat krafs, jag har fokuserat på det viktigaste; Josef och Maria, Jesus och fåren (de små tussarna i förgrunden på nedre bilden, tillverkade av Affes dreads).

img_1715 img_1716

Äntligen varmt!

dsc01376

Medan jag var i Argentina fick vi vår luft-vattenvärmepump installerad. Vilken lättnad! Nu är temperaturen i hela huset stabila 19 grader. Sån lyx! Vi eldar i kakelugn och vedspis som komplement, för att minska elkostnaderna och för att det är mysigt.

På baksidan av huset, utanpå vardagsrummet, sitter själva pumpen – ett stort fult schabrak. Men vi är ju aldrig på baksidan. I källaren står tanken och lite annat smått och gott som jag inte vet namnet på.

Det låter och brummar en del faktiskt. Utedelen låter så det hörs in i vardagsrummet, men det stör mig inte så mycket. Däremot låter cirkulationspumpen (som ser till att det alltid finns varmvatten i rören) otroligt jobbigt. Vi har stängt av den nu – så det tar någon minut innan det kommer varmvatten i kranarna – och funderar på lösning.

Men bortsett från brummandet: aldrig mera sota vedpannan, aldrig mera släpa vedlass (eller i alla fall mycket mindre lass). Aldrig mera frysa. Känns helt fantastiskt! Hurra!

PS. Har ej sett den första elräkningen ännu.

Det gick! Fåren är hemma!

Vilket flyt vi har haft idag! Vi var ju långt ifrån säkra på att fåren skulle följa med mig hem, men det gjorde de! Jag började med att öppna till fårhagen och sätta mig en bit utanför med en hink med godsaker och en lövruska. Först ut var inte Sirpa och Ripa som vi trodde – de stod bakom stenröset och stångades (!), men Annika travade modigt ut till mig. De andra droppade in en efter en. Felicia var fegast och stod en stund och bräkte efter de andra, men sen kom hon också.

img_0410 När alla gick lugnt och betade omkring mig ringde jag Jonathan, som ringde grannarna som skulle komma ut och hjälpa till att spärra av vägen så fåren inte blev skrämda av en bil just när de skulle över. Medan jag väntade på klartecken från Jonathan tog Annika ett eget initiativ och började leda flocken hemåt! Jag sprang ikapp och fortsatte locka dem på rätt väg. Det gick bra, alla följde med nästan ända fram till vägen. Där var gräset extra saftigt så de blev distraherade en stund.

img_0413 Men till slut kom Sirpa och Ripa upp på vägen – de kände ju igen sig och var inte rädda – och de andra hakade på. Helt magiskt, jag trodde inte det var sant, alla bara travade efter mig in på gårdsplanen och Jonathan kunde stänga bakom oss!

img_0417Vi har ju verkligen kämpat och slitit för att få de här fåren tama (och lagt ner många timmar på misslyckade hämtningsförsök), så det var på tiden att vi fick lite flyt tycker jag.

Nu är de i en box i stallet i väntan på veterinaären som kommer och avmaskar imorgon, vi har avskiljt de två som ska gå till slakt i en egen box (de är allra fegast och vågar fortfarande inte komma fram, vi vill inte ta lamm på dem eftersom vi inte kommer kunna assistera vid lamningen). Och så har vi hämtat vår jättefina finullsbagge! Men mer om honom imorgon – han förtjänar ett eget inlägg.

Tack till mig själv och universum

Är det min ålder som gör att jag känner mig så tacksam för allt? Man blir ödmjuk av att bli medelålders va?

img_0191

Några saker som fyller mig med stillsam lycklig tacksamhet:

+ Att sätta mig i bilen efter att jag har lämnat barnen och slå på P1 Morgon (kan inte förklara det, det är ju inte uppenbart varför egentligen, men tja, det känns mysigt och lyllligt).
+ Att tända ett ljus och sätta mig vid skrivbordet i mitt torra varma hus när det spöregnar ute (som idag).
+ Att göra frukostmackor och kunna välja mellan tre olika pålägg.
+ Att ta ett varmt bad – bara skruva på kranen så kommer det varmvatten.
+ Att vi bor där vi bor och lever det liv vi lever. Att jag hamnade här till slut, och det blev så rätt, fast det aldrig varit min dröm att bo på landet.

Så tack till mig själv för att jag styrde upp mitt liv så bra – och till universum eller någon därute som såg till att jag fick födas i ett av världens rikaste mest jämställda länder, och för en rad andra lyckliga omständigheter.