Aprilväder fan

IMG_3384

I morse när vi vaknade var världen vit… Vi skulle lägga plåt på ladutaket idag men det var ju bara att glömma. Istället slappade vi inne hela förmiddagen – det är så sällan vi gör det så vi kände oss helt ställda. Bara glodde och kom oss inte för någor särsklit. Efter lunch gick vi i alla fall ut och stängslade lite i den blivande bagglammshagen, i halv snöstorm.

Vi är i alla fall glada för kaminen i hallen, den värmer helt fantastiskt bra! Hallen var husets kallaste plats förut, nu är det den varmaste.

Björksav – precis lika gott som vatten

Nu mellan tjällossning och lövsprickning är den perfekta tiden att tappa björksav! Ines ville prova, så vi letade upp en lämplig björk nere vid vagnslidret. Ines borrade ett hål…

DSC01741

… satte in ett sugrör och tejpade fast en flaska.

DSC01742 Det hade varit smartare att inte låta sugröret gå så långt ner i flaskan, för när saven nått till sugrörets botten tog det ju stopp. Nåväl. När vi gick tillbaka ett dygn senare hade det i alla fall fyllts upp till sugröret. Ines tyckte det var otroligt gott. Jag tyckte faktiskt det smakade ljummet vatten. Men det är ju säkert väldigt nyttigt och så låter det ju så friskt och vårlikt och härligt!

IMG_3089

PS Om du vill prova, obs att allemansrätten inte omfattar björksav ur andras björkar! Och glöm inte att plugga igen hålet efter dig.

Inställningen till livet och till pepparkakshus

Jag och Jonathan har gjort varsitt pepparkakshus i år. Hans hus föreställer vårt eget hus, fast med glasverandan vi planerar att bygga i framtiden. Mitt hus (som Ines har dekorerat) föreställer vårt hönshus. Som ni ser blev de inte riktigt prick lika fina. Här återger jag fritt ett samtal från igår kväll. Allt han säger stämmer faktiskt, men jag vill gärna framhålla att min inställning till livet kan vara användbar i andra sammanhang!

Jag: Varför ser ditt pepparkakshus ut såhär…

dsc01418

… medan mitt pepparkakshus ser ut såhär:

img_1340

Jonathan: Det handlar delvis om engagemang, du bryr dig inte riktigt medan jag går igång på det. Jag planerar också bättre än vad du gör – jag tänker i förväg hur jag ska hålla de olika delarna för att få en bra vinkel när jag monterar och sånt.

Är det allt?
Nej, det handlar nog om en grundinställning till livet, som också avspeglar sig i pepparkakshusmontering; när jag tänker: ”vad kan gå fel och hur löser jag i så fall det?” så tänker du ”det här blir säkert lätt!”

Har du några knep för att lyckas, förutom inställningen till livet?
Istället för att doppa väggarna i smält socker och sammanfoga dem tar jag en sockerbit och doppar två av sidorna i smält socker. Sen använder jag den som vinkeljärn eller hur man ska säga, jag lägger den i hörnet så att båda väggarna fäster i den. Det blir jättestabilt!

Fönstren gör jag genom att krossa karameller eller halstabletter i en mortel och strö ut pulvret i fönsterhålet före gräddning.

Så fort jag har tagit ut plåten ur ugnen lägger jag mallen ovanpå bitarna och ser om de har svällt i ugnen och behöver skäras till igen för att få rätt passform.

Allt vi gör i onödan

img_9810

Bakom Ines, Ripa, Sirpa och Sixten syns Jonathan sticka fram vid ett träd. Han håller på och monterar ner ett stängsel som vi satte upp mitt i fårhagen – den var en del av en av alla våra planer för hur vi skulle få hem fåren. Vi ägnade säkert en hel eftermiddag åt att sätta upp det där stängslet, men eftersom planen inte funkade och stängslet skrämmer fåren tog vi ner det igen. Ibland känns det som att hela vårt liv är fyllt av den typen av meningslösa sysslor – som vi i stunden tror är fullt nödvändiga (och ofta är det bråttom också), men som sen visar sig inte fungera eller behövas.

Men vi är väl fortfarande i en trial and error-fas i vårt nya liv. Bara att acceptera att vi lägger hundratals (eller i alla fall tiotals) arbetstimmar på meningslösa saker.

Lösningen på fårproblemen: fler får!

IMG_7818

Annika smörjer kråset i kvällssolen…

Vi försökte ta hem fåren härom dagen. Vår plan var att liksom fösa in dem i en fålla som vi byggt av grindar. Det började ganska bra, de gick efter mig en lång bit när jag lockade med hinken, och Jonathan och Ines och grannen Kristina gick bakom. Men så fick de panik och kände sig trängda, och tre får hoppade rakt igenom elstängslet och galloperade iväg över nejden!

Men som tur var hoppade de tillbaka en i sänder när det lugnade ner sig och de hörde sina vänner bräka. Men det går alltså absolut inte att locka dem med hink, det går inte att fösa/valla dem framför sig, och det går inte att få dem att självmant gå in i fållan.

IMG_7825

… och Lilla My…

Vi kände oss bra modstulna där ett tag, och nästan lite lurade. Personen som vi köpte fåren av sa ju att de inte var tama, men det skulle de bli snart, lovade han. Alla som kan något om får har försäkrat oss om att de kommer att bli tama, bara vi umgås mycket med dem och erbjuder godsaker ur en hink. Men de här fåren är ju liksom inte lite rädda och hispiga, de är helt vilda, som om de har levt i en urskog och aldrig sett en människa förr.

Vi har suttit i timmar i den där fårhagen. En bra dag kommer tre av fem fram och äter ur hinken efter viss tvekan, och de andra står 20 meter bort och är ängsliga. Och de som kommer fram är faktiskt måttligt intresserade, inte överförtjusta direkt. Det kanske är rasen? Fast jag har läst att suffolk ska vara sociala.

IMG_7826

… och Felicia.

Hur som helst, Kristina kom på en lösning till slut. Vi köper två tama får, som hjälper de andra att haja grejen. De två tama kommer att komma springande direkt när vi kommer, och de kommer också att följa oss till den nya hagen. Om de först får gå med de rädda fåren i några dagar, så att de blir en flock, så kommer de rädda fåren också att följa med. Smart va!

Kristinas kompis har gått med på att sälja två svärdsjöfår (tror jag) till oss, som är tama som små hundar! Vi får hämta dem i veckan. Det ska bli så mysigt! Igår var vi uppe och hälsade på grannens får, och de var så söta när de kom skuttande. Verkligen en helt annan känsla än våra.

Långhelgen som aldrig tog slut

Vi har haft en så himla skön och lång helg och fått massor gjort. Jonathan och Bodil har varit på hans föräldrars landställe och målat, och på något sätt får jag alltid extra sprutt när Jonathan är borta. Jag och barnen firade in långhelgen på Edblad, vår fina finkrog som ligger tio minuter hemifrån (med bil), där maten är superb och det finns en superrolig äventyrslekpark för barnen. Där ska vi hänga mycket i sommar!

IMG_7639

Sixten åt en dröm till efterrätt och förstod varför den kallades dröm.

IMG_7638

Sen åkte vi och badade – eller barnen badade och jag stod på bryggan och frös.

IMG_7526 Och så städade vi altanen från hönsbajs och sådde en massa örter. Vi har spärrat av altanen så att hönsen inte kan gå dit och bajsa och sandbada i våra krukor längre. Eller för den delen komma och tigga när vi sitter och äter.

IMG_7524

På lördagen städade jag hönshuset, klippte gräset och roddade med loppisen, som var öppen på söndagen.

IMG_7596 Tycker det är så vackert när solen lyser in mellan brädorna sådär på logen.

IMG_7603 Vi sålde flera av de här fina kannorna, bland annat de två röda kockums-kannorna längst till höger.IMG_7608 Typiskt bra loppisfynd. Jag vill gärna veta om jag är intelligent men orkar absolut inte göra något test.

IMG_7607Typiskt oitressant bild – men här är i alla fall några av loppiskundernas bilar.

IMG_7616

Sen åt vi middag hos min syrra och läste Elsa Beskow, som alla barn mellan ett och nio uppskattade.

IMG_7622

På måndagen köpte vi kebabrulle och badade igen. När vi kom hem upptäckte vi att all gurka (på friland), squash, vintersquash och alla pumpor utom en prydnadspumpa hade dött nattfrostdöden. Här är den enda överlevaren – hang in there lilla vän!

IMG_7625

Och att fåren troligen har fått någon parasit så vi måste bygga en ny hage åt dem här hemma. Innan midsommar. Livet som bonde alltså, håhjaja.

SÅ JÄVLA MYCKET ATT GÖRA NU!!!

Men på kvällen kom Morris ut och visade upp sin nya tatuering! Och det var ju kul i alla fall. Plockar ni referensen? Jag hade absolut ingen aning, men så har jag ju inte heller någon koll direkt.

IMG_7634

 

Avloppsväxthusodlingen går sådär faktiskt

Det här avloppsväxthuset levererar inte som förväntat. Jonathans idé är att sanden här på marken ska suga upp (renat) näringsrikt avloppsvatten som rinner därunder i något slags system som man kan läsa mer om här, och på så sätt förse växterna med både vatten och näring. Åtminstone i teorin är det genialiskt.

Det första misstaget var att förså i sand och vattna med näring (vatten och hönsbajs tror jag det var, eller kanske hästgödsel) istället för att så i jord. Det var för att Jonathan inte ville ha jord i sanden i växthuset när han planterade ut plantorna – fast senare räknade han ut att det skulle ta tusen år eller så innan det skulle börja märkas, om man fyllde på jord i den takten. Nåväl, plantorna blev små och eländiga av det i alla fall. Sen satte vi ut dem ändå, men de tog inte fart.

IMG_7469 Det här är vår absolut största tomatplanta…

IMG_7468Och såhär ser gurkorna ut.

Men krafsar man bara lite i sanden är det fuktigt och fint två-tre centimeter ner, och om vi inte börjat bajsa sterilt bajs plötsligt så borde det också innehålla en massa näring. Men det händer inte mycket med plantorna tyvärr.

Jonathans teori just nu är att det är för torrt därinne, så för att höja luftfuktigheten har han arrangerat det här snygga systemet:

IMG_7470Hinkar med vatten som sugs upp av lakan och handdukar. Nu är det fuktigt som i en regnskog, men ni ser ju hur små plantorna är… Hoppas det händer nåt nu!

Jag är orolig att vi varken får potatis, gurka eller tomater i år.

Men! På baksidan av det här växthuset, i nästa steg så att säga, växer sparris så det knakar!

Edit: Jonathan läste det här och var inte ett dugg bekymrad, allt skulle växa på sig trodde han. Det blir nog bra.

 

De fega fåren

För någon vecka sen kom fem livrädda suffolkfår hem till oss. Vi fick tips av grannen att ha dem inne ett par dar för att vänja dem vid oss. Vi skulle komma ofta och bjussa på något gott ur en hink. Efter ett tag skulle fåren liksom bli präglade på den där hinken, och på oss, och haja att det lönade sig att komma till oss.

Så vi inredde en box i stallet åt dem och kom med godis hela tiden. Vi satt där i timmar och trugade. Men fåren stod i ett hörn och klättrade på varandra för att komma undan, med rumporna mot oss för det mesta. En dam vågade sig fram till slut, henne döpte vi till Annika. Men de andra hade vi ingen framgång med alls.

IMG_6883

Men vi kunde ju inte ha fåren i boxen hur länge som helst, så vi släppte ut dem i hagen i alla fall. Nu ska vi försöka köra hinktricket fast i hagen… Och så äter vi middag där varje dag för att de ska vänja sig vid vår närvaro. Blir de inte tama får vi väl fånga dem med lasso när vi ska ta dem till vinterhagen i höst…

IMG_6846Det är i alla fall vackert i hagen.

 

Jättesjuk


Så otroligt bittert att jag har blivit jättesjuk och har hög feber. Jag har jättemycket jobb att göra, ett trädgårdsland att färdigställa, en loppis att rodda med, och så har vi fem söta får som står i en box i stallet. 

De är så rädda och blyga, och behöver bli lite tama innan vi tar ut dem till hagen. Knepet är att mata dem med något gott som kan skramla i en hink varje gång man kommer dit. Sen när de ska ut till hagen följer de snällt med om man går framför dem och skramlar med hinken. 

Men istället för att tämja fåren och jobba med allt detta ligger jag i sängen och svettas och fryser. Så bittert. 

Vi kämpar på

Bild 2016-04-20 kl. 13.49 #2Ni heterosexuella kvinnor som säger er leva i en jämställd relation – ni ljuger!

Jomen jag tror det. Eller åtminstone ljuger ni för er själva. Även om ni tar varannan vabdag och varannan middagsdisk, även om era män kallar sig feminister – vem är det som håller reda på föräldramötena och luskamningarna och kalasinbjudningarna?

Jo det är du, grundlurade pseudojämställda kvinna.

Er relation är inte jämställd förrän ni delar på den tröttsamma projektledarrollen, inte förrän båda tar lika stort ansvar för familjens dötråkiga administration. Inte förrän du kan resa bort en vecka utan att få sms med frågor om var febertermometern eller gympapåsen finns. Och komma hem utan att behöva köpa nytt tvättmedel.

Jag och Jonathan försöker verkligen. Sen vi flyttade till landet har vår relation blivit mindre jämställd – det är så mycket som behöver göras hela tiden som jag inte har koll på, så när han går ut för att fixa det täcker jag upp i hushållsarbetet. Vi har pratat om det här en miljon gånger, men trots att båda verkligen vill, så har vi fortfarande inte lyckats ändra det helt. Detta är i princip det enda vi bråkar om (utom när jag har sovit eller ätit för lite och Jonathan helt uppenbart är dum i huvudet, men det är en annan sak).

Så vad fan ska man göra? Ett tag laborerade jag med tanken att vi helt enkelt skulle byta ansvarsområden rakt av – han skulle ansvara för alla traditionellt kvinnliga sysslor, som hemmet och barnen. Jag skulle ansvara för de ”manliga”: laga pumpen om den går sönder, serva bilarna, köra traktorn, renovera och bygga. Bara för att få en inblick i varandras områden. Men det blev för mycket. Jag ville inte bjuda på slafsig carbonara (Jonathans paradrätt) när vi hade gäster, och jag har absolut ingen aning om vad jag ska göra om pumpen pajar. Och det är ju inte poängen heller, jämställdhet är inte att man byter. Jämställdhet är att arbetsbördan i en familj är jämt fördelad, man delar på det tråkiga och det roliga, ingen känner sig förfördelad och båda känner att den andra plockar upp bollen, så att säga.

Till slut gjorde jag (projektledaren) helt sonika en lista på precis alla hushållssysslor jag kunde komma på, och så delade vi upp dem emellan oss.
Byta lakan: varannan vecka, Jonathan.
Städa ur kylen: en gång i månaden, Anna.
Ett par gånger försökte Jonathan med: jag kan göra det, men kan inte du påminna mig? Men jag var benhård, hela poängen är ju att vi ska dela på ansvaret och jag ska slippa projektleda.

För att det ska bli någon rimlighet i det här måste jag ju steppa upp på motsvarande sätt när det gäller allt som han gör. Så nu har vi tänkt att vi ska göra projekt av renoveringar och byggrejer som tidigare varit hans områden: vi gör helt enkelt en projektplan; vad behöver göras, av vem och när, rättvist uppdelat. Det är ju smart av andra skäl också, till exempel upptäcker man om tidsplanen är orealistisk.

Det här låter kanske helt hysteriskt, och vissa skulle väl få panik av att leva efter de här listorna. Men jag tror att detta är rätt väg – skit händer inte av sig självt, man måste tvinga fram förändringar i en övergångsfas, precis som med kvotering eller positiv särbehandling (eller är det samma sak för resten?.

Men sen är vi alla fria och lyckliga till slut!