Självförsörjande på lyxmiddag

IMG_5964

Varför är det så svårt att fota mat? Ni får ta mitt ord på att det var jättegott!

Vilken braksuccé, denna hemodlade, hemplockade, närslaktade och hemlagade middag jag serverade min familj igår! Detta är vad vi åt:

+ En rostbiff av grannens (kravmärkta) kossa, ugnsstekt på franskt vis, det vill säga låg temperatur tills den är genomrosa. Salt och peppar är allt som behövs till så förträffligt kött, så mört att det smälter i munnen, till och med gott för en köttskeptiker som jag.

+ Potatis och pumpa penslat med olja, vitlök, salt och rosmarin. Några smörklickar på, in i ugnen på hög värme tills allt är frasigt och gyllenbrunt.

+ Smörstekta blodriskor från egen skog. Jag har varit skeptisk mot dem förut, men det blev riktigt gott! Tur det, med tanke på att blodriskor är den enda ätliga svampen jag har hittat i år (som jag kan identifiera alltså), förutom några sommarkantareller.

+ Mangold. Fräst i olivolja med vitlök, pressad citron över, salt och peppar. Blev så otroligt gott – och fatta hur nyttigt det är!

Av allt detta var citronen, oljan, kryddorna och smöret det enda som inte var hem- eller lokalproducerat! Och den enda transporten utöver det var en bilresa tur och retur mellan grannen och slakteriet, sammanlagt tre mil kanske. Så nöjd.

Äppelmos utan skal

DSC01918Vi har ca tio äpplen sammanlagt på våra två träd detta usla äppelår, men av någon anledning fick mamma massor – i sin trädgård två mil härifrån! Konstigt.

Så det blev äppelmos ändå. Tidigare år har jag skalat och rensat äpplena, kokat dem och mixat dem, men nu provade jag att använda en passersil som jag hittat på loppis för nån femma. Jag kommer aldrig göra på något annat sätt igen, det här var så smidigt!

Jag klyftade helt enkelt äpplena och slängde ner dem i en kastrull med lite vatten i botten. Kokade försiktigt tills äpplena var mjuka och började falla sönder.

Då körde jag gegget genom passersilen – bara att veva, så kommer fint äppelmos ut i botten, och skalresterna försvinner mystiskt in någonstans i kanterna på silen.

DSC01904 DSC01903Jag blandade moset med socker, fem deciliter till fem liter mos blev lagom, men det är ju en smaksak och beror också på vilka äpplen man har. Bäst är att sockra lite i taget och smaka av efterhand tills man tycker det är lagom. Jag hällde också i några teskedar atamon, eftersom jag gillar att ha burkarna på en hylla och inte i slabbiga plastpåsar i frysen.


Så, självförsörjande på äppelmos i ett år till!

Köttfesten

Igår malde vi egen köttfärs av ryggbiff från grannens kossa. Vilken succé! 
DSC01469 Det var verkligen inte svårt att mala köttfärs – jag hade fått för mig att det var en komplicerad procedur, men det vara bara att montera köttkvarnen och börja kötta. Vi la kvarnen och köttet i frysen en stund först för att försäkra oss om att fettet i köttet inte skulle börja smälta under malningen (fattar inte hur det skulle kunna hända, men det verkar vara standard att göra så). Sen var det bara att mula ner köttbitarna i kvarnen et voilá! Fantastisk köttfärs kom ut.

DSC01476 Sen stekte vi hamburgare och de blev gudomliga! Helt knäpptyst runt matbordet. Extra kul för att barnen verkligen var engagerade – det låter så präktigt, men jag tycker verkligen det känns fint att de vet var mat kommer ifrån och hur man handskas med den.

IMG_2136

Men äääät dååå

IMG_2095

Allvarligt. Det finns ju barn som är vegetarianer – de äter väl bönor och linser och kikärter och tofu och sånt? Har jag skämt bort/fördärvat mina barn med för mycket köttbullar och falukorv? Av alla vegetariska rätter jag lagat sen vårt köttlöfte trädde i kraft har de gillat exakt en. Det är så otacksamt att laga mat som ingen äter, det blir så pissig stämning vid matbordet och ja, det är inget kul helt enkelt.

Men nu fokuserar vi på framgången, den enda succén hittills! Vi gjorde helstekt blomkål med parmesan och hasselnötter. Jag lanserade rätten som en brakmåltid – det vill säga en som framkallade pruttar. Det är ju förstås oemotståndligt i sig. Sen fick Sixten vara med och laga – här ovan ses han klä in blomkålarna i smör – för det har jag läst nånstans att det ska vara bra.

Men jag tror att det faktum att mina barn över huvud taget äter blomkål grundar sig i att de har sett den här scenen:

Köttlöftet

img_1886

Älgfärsbullar, mycket lokala. Lingon från egen skog, potatis från vårt eget potatisland.

Vi har ett nyårslöfte: att inte köpa kött i affären. Vi ska bara äta kött från vår egen gård eller grannarnas. Kött från lyckliga djur som gjort minimal miljöpåverkan.

I övrigt blir det vegetariskt.

Undantag är bacon som vi inte kan leva utan och inte kan producera själva, och så köttpålägg som prickig korv och leverpastej, för barnen äter inte ost. Men vi köper kravmärkt, och dessutom är det så små mängder så det gills nästan inte.

Det blir en utmaning med tanke på att jag hittills hittat väldigt få vegetariska rätter som de andra i familjen gillar, men jag orkar inte vara en sån familj där barnen och mannen inte äter kikärtor, för det är så klyschigt och tråkigt. Så de får lära sig helt enkelt.

Från höna till chicken curry – hela historien

Några av våra höns har drabbats av kalkben. Det är en parasit som lägger ägg i fjällen på benen, så att de liksom börjar se ut som kottar, med resta fjäll. Det är inte så behagligt för hönsen, går det långt är det troligen riktigt plågsamt. Så vi bestämde oss för att nacka de tre som var värst däran och behandla de andra.

Jag svingade yxan.

img_1254

Det gick bra, jag har inga problem att göra det faktsitkt. Tror det är för att det går fort, och det är liksom inget snack om att de dör, huvudet är ju av. Däremot att hålla dem och dänga deras huvud i huggkubben så att de svimmar, som man ska göra först, det tycker jag känns hiskeligt. Jag är rädd att göra fel eller för löst och bara göra illa dem. Så det får Jonathan göra. Det hela går fort – vi hämtar de sömndruckna hönorna en i taget från sittpinnen på kvällen, de hinner knappt vakna, och från att de fått slaget i huvudet tills de är döda går det väl tio sekunder sådär.

Hur som helst! Vi har ju nackat höns förr, men då har de varit små eller sjuka och vi har slängt dem efteråt. Men nu var det tre fullvuxna hönor, och vi bestämde oss för att käka upp dem.

De fick hänga upp och ner för att avblodas – men det är inte så mycket blod i en höna verkar det som… Sen skulle de plockas. Vi värmde vatten i en stor hink där vi skållade hönsen, sen plockade vi bort fjädrarna. De satt som berget på vissa ställen, kanske var det ovanligt besvärliga höns, kanske var vattnet för kallt eller varmt, kanske var det för att vi var nybörjare, men det tog sin tid alltså! Kanske en timme per höna.

Efter det skulle hönsen tas ur. (Här har jag tyvärr inga bilder eftersom jag även passat på att skålla min mobil i hinken med vatten, och den låg i risbädd vid den här tiden.) Det var besvärligt, men nästa gång kommer det gå bättre! Nu vet vi vart allt sitter därinne, vilka grepp och snitt som funkar bäst och sånt. Vi tog bort fötterna och hela inkråmet (fan vad det luktade! Kanske ska man inte göra det i köket när jag tänker efter.)

Dagen efter – igår – kokade jag de tre vännerna länge och väl och gjorde chicken curry på dem. Här är mitt recept – förlagan är pappas perfekta chicken curry, men dit når jag aldrig!

dsc01386

+ Lägg en kyckling (eller i det här fallet tre hemslaktade höns vars köttmängd nog motsvarade en köpekyckling) i en stor kastrull. Fyll på med:
+ klyftad lök (jag hade röd hemma, men gul kanske blir bäst)
+ några skalade och delade vitlöksklyftor
+ morot i bitar
+ palsternacka (slängde i det bara för att jag hade det hemma)
+ hönsbuljongtärningar
+ lagerblad
+ vitpepparkorn (inte för många!!!)
+ persilja (helst hela kvistar, min låg redan hackad i frysen)

Häll på vatten och koka under lock tills kycklingen är klar – en timme kanske för köpekyckling, minst två för sega gamla hönor. Skumma av ibland om du orkar.

Ta upp kycklingen, ta av allt kött och lägg åt sidan. Lägg tillbaka kycklingben och skrov i kastrullen och koka vidare så länge du pallar – ju längre desto bättre såklart, men minst en timme i alla fall. Sila noga flera gånger.

Fräs lite smör i botten på en annan kastrull, häll i curry och vad du tycker passar för kryddor. Jag tog lite paprikapulver och gurkmeja också. Låt fräsa en liten stund. Pudra över lite vetemjöl. I med buljongen (jag brukar inte använda all buljong, det blir för mycket).

Krydda som du vill med salt och peppar och pressa i en massa citron. En skvätt grädde. I med kycklingen och låt bli varmt – klart!

Servera med ris, kokt potatis, gröna ärtor och mango chutney.

dsc01389

Det här ser verkligen inget vidare ut. Men det var jättegott, jag lovar!

dsc01393

”Testa den här vinkeln mamma”, föreslog Sixten.

dsc01395

Jonathans food baby.

Äta djur

img_9911Sen vi började med får och höns får jag ofta frågan av folk i min omgivning hur det är att äta kött från djur som jag har känt. Vissa frågar nyfiket, andra med en tydligt förebrående underton. Svaret är att det känns alldeles utmärkt tack!

img_0579

Jag tycker inte det är fel att döda djur och äta upp dem, förutsatt att det görs med respekt för djuren och naturen. Djuren som bor hos oss har ett så lyckligt liv som djur kan ha, de får gå ute, de får alla sina behov tillgodosedda och alla möjligheter att följa sina naturliga instinkter. Sen hux flux tar deras liv slut, och de har inte ens märkt att det är på G. Inte ens en resa i slaktbil behöver de göra.

Jämför det med att äta en billig hamburgare med kött från en ko som levt på sojaprotein i en djurfabrik, slaktats i industrin och transporterats från andra sidan jorden – det slinker visst ner utan närmare eftertanke.

Då känns det enormt mycket bättre att äta ett djur jag har känt.

img_1174

Hejdå fegisarna, nu äter vi upp er

När vi tog hem fåren avskiljde vi de två allra fegaste, de som flyr hals över huvud så fort de får syn på oss, i en egen box i stallet. Idag var det dags för dem att möta sin baneman, aka Jonthans arbetskompis Leif.

img_0540 img_0541

Jag missade själva slaktögonblicket men kom lagom till att det första fåret skulle flås. Det var lite äckligt men inte så farligt faktiskt.

I fortsättningen kommer vi ju skicka fåren på slakt eftersom vi ska sälja köttet, det får man inte göra om man slaktar själv. Men det är ändå bra att få en förståelse för hur det går till, tycker jag.

Det här med kött

img_9933

Sirpa och min kompis Erica instagrammar sin nytagna groupie.

Jag är verkligen inte särskilt förtjust i kött. För mig skulle det inte vara någon större uppoffring att avstå, även om andra i min närhet skulle protestera högljutt.

Jag funderar ändå på att helt sluta köpa kött i butik. Då skulle vi äta vegetariskt och komplettera med eget lammkött och höna/tupp ibland, kanske något vildsvin om Jonathan någonsin börjar jaga, och så älg från jaktlaget som jagar på vår mark och nöt från grannen. Allt från lyckliga djur, rent kött utan tillsatser och minimalt med miljöpåverkan i form av tex transporter.

Jag köper en del skitkött som falukorv eller färdigköttbullar – men det är ju nästan alltid när middagen måste gå snabbt och man inte har en plan. Om jag istället gör en stor sats hemgjorda köttbullar i samband med att vi får en köttlåda från grannen och fryser in dem, så är ju det lika enkelt som att steka färdigbullar. Allt handlar ju som vanligt om planering och framförhållning.

img_0015

Sätter stort hopp till denna i min vegetariska matlagning. Blankens barn käkar ju vego, så då kan mina också göra det.

 

Delningsekonomi

Det här gör mig så förtjust! När våra vänner Karin och Sverker har fått en massa västeråsgurkor som de aldrig orkar äta, och vi har ett överflöd av betor och lök – och så byter vi bara! Och jag gjorde inlagda gurkor enligt Farbror Gröns recept.

IMG_9015Och vår granne slår våra ängar och gör höbalar åt oss, och vi ska ge honom honung och lammkött. Jag älskar att byta varor och tjänster istället för pengar. Delningsekonomi ftw!