Ladutaket – fiasko

Vi bestämde oss till slut för att skjuta på omläggningen av ladutaket till våren. Det snöblandade regnet i fredags gjorde att vi tänkte om. Nu har vi riggat allt, både byggställningen och alla säkerhetsanordningar, så det är bara att klättra upp och börja jobba när den första lärkan kommer och kvällarna blir långa och man ändå vill vara ute.

Men för att skydda takbjälkarna från ytterligare en vinter la vi på en pressening igår.

IMG_6305

Vi rullade ut den och spände den enligt konstens alla regler…

IMG_6312

Kämpade mot klockan, jobbade tills solen gick ner och dimman rullade in över ängarna…

IMG_6315

Sen gick vi in och åt boeuf bourguignon gjord på Mysan, och riktigt myste över vårt dagsverke och över att slippa ha ladutaket hängande över oss… Vi började planera vinterns inneprojekt, vardagsrummet.

Men i natt började det blåsa och dåna i huset så mycket att Ines vaknade och blev rädd. Och i morse när jag gick ut för att hämta tidningen hörde jag ett våldsamt prasslande och smällande i mörkret bortifrån ladan. Fiasko! Titta bara:

Världshistoriens mest frustrerade människa

Jag tror på allvar att jag är det. Jag blir så förbannad på saker som inte funkar. Har noll tålamod till felsökning, vickar aldrig lite på något eller provar att starta om något – min första och enda lösning är våld.

Senast idag slet jag sönder ett jävla påslakan för att komma åt täcket som hade korvat sig därinne. Igår blev jag hånad av Ines när jag skulle öppna en bananjävel. Det gick inte att knäcka den på vanligt vis, och mina naglar var för korta för att kunna klösa upp den, så jag fick bita, och bananskal är ju som bekant äckligt. Slängde bananen lite halvhårt i bordet som straff, varpå Ines började fnissa åt mig.
– Vadå, blir du aldrig irriterad när det inte går som du vill? fräste jag.
– Jo – men inte på frukt, skrattade Ines.

Mörkret! Jag dör! Som vanligt.

Alla har varnat mig för att mörkret kommer att kännas så mycket värre här ute än i stan. Men jag vet inte. Det är ju definitivt mörkare, men jag känner ingen större skillnad. Jag är helt enkelt precis lika förlamande trött som alltid såhär års. Jag gör det jag måste och knappt mer. Just nu till exempel – klockan är halv tio men min kropp värker typ av utmattning för att jag inte har gått och lagt mig än.

Nåväl, några nyheter har den första november på landet ändå bjudit på:

IMG_6222

Ett helt nytt behov av ficklampa. Denna ligger alltid i min väska så att jag kan hitta hem eller hitta till bilen. Innanför dörren hänger ficklampor så vi kan gå och hämta tidningen, gå ut med soporna eller komposten eller hitta till vedboden.

IMG_6275Nödvändig utrustning för att kvista över till grannen: pannlampa.

Men bortsett från när vi missat att elda i pannan, huset är svinkallt och allt varmvatten 30 grader, så är det egentlgien bättre här än i stan; vi kan elda i kakelugnen och vedspisen. Det gör en enorm skillnad.

PS. En sak jag har lgat märke till här är att folk inte låter sig styras av mörkret. De kör vidare med sina skogsmaskiner med jättestora lampor – första gången jag såg en mellan träden när jag körde bil trodde jag det var ett rymdskepp som landat – och vår granne var ute och sladdade vägen idag vid femtiden. Såklart kan man inte låta dagen ta slut vid tre bara för att det blir mörkt, men ändå… Tappert, på nåt vis.

En dag i storstan

Ines hade en läkartid på Sachsska i förmiddags, så vi passade på att ta en heldag i stan. Så skönt att vara stockholmare igen för en dag! Vi käkade lunch på Kulturhuset med min syrra och hennes barn, och så gick vi tilll Rum för barn och målade lite.IMG_6264IMG_6272En detalj ur Ines i övrigt abstrakta konstverk; en snippa.

IMG_6269Sen köpte vi lite presenter til kommande kalas och gick till NK och kollade in julskyltningen.

På hemvägen surade Ines lite för att bussresan var lång, och hon hävdade också att alt roligt fanns i Stockholm. Men just nu är hon ute i magasinet med Jonathan och snickrar och verkar väldigt nöjd. Jag för min del tyckte det var otroligt skönt att komma hem till lugnet, hälla upp ett glas vin och tända en brasa.

 

Ångrar ingenting

IMG_5988

Ända sen vi flyttade hit har jag väntat på något slags bakslag, att det skulle dyka upp något riktigt jobbigt som vi inte hade räknat med. Men faktiskt. So far. Ingenting har hänt – inte en enda gång har jag ångrat att vi tog klivet och verkligen genomförde det vi fantiserat om i flera år, och lämnade vår lilla bubbla i Stockholm.

Egentligen har nog allt blivit som vi hoppades, och faktiskt saknar jag ingenting! Stockholm finns ju kvar inom räckhåll, jag är där någon gång i veckan, vill jag så kan jag gå på en konsert eller käka ute eller vad det nu är, och ta sista bussen hem eller sova över hos nån i stan. Och vänner och familj kommer mer än gärna hit och hälsar på!

Barnen var ju förstås det vi hade mest ångest över inför flytten – att rycka upp dem från Kärrtorp där de bott hela sitt liv, med kompisar och grannar och den kära gamla lägenheten. Och tänk om det inte funkar – ska man rycka upp dem igen då? Men de pratar knappt om Kärrtorp och verkar inte sakna det nämnvärt. En lite skumpig start på terminen här i Söderbykarl blev det, framför allt för Ines som reagerade mer på flytten än vad Sixten gjorde. Men vi bestämde oss till slut för att låta henne börja i skolan ett år tidigare, så nu går hon och Sixten i samma klass (skolan har en noll-trea och en fyr-sexa. I hela skolan finns omkring 50 barn – samma storlek som Sixtens klass i Skarpnäckskolan!) och det funkar helt suveränt. Vi märker så tydligt att barnen mår bra här – de har en annan frihet och är ute mycket mer, och de har kul med grannbarnen. Och så har det faktiskt blivit som vi hoppades att vi umgås mer som familj och hittar på saker tillsammans.

Barnen kommer ju att bli lantisar – men jag vet inte om jag någonsin kommer sluta se mig som stockholmare. Eller ens om jag vill för den delen. Igår körde jag förbi kyrkogården i Söderbykarl, och tanken på att jag skulle bli begravd där kändes helt absurd. Även om vi har blivit otroligt väl emottagna av alla här – man har ju hört om vresiga rospiggar, men det har vi absolut inte märkt något av – så är jag ju inte en av dem. Och kommer nog aldrig bli. Men det gör inget!

Det enda som faktiskt känns jobbigt – och det visste vi ju – är att vara så långt ifrån Morris. Vi ses inte mycket nu när det är november och inte så lockande för honom att komma ut. Särskilt tråkigt känns det att småbarnen går miste om en vardag med sin storebror. 

En perfekt helg

I lördags var vi inne hela dagen, småfixade och städade, hängde upp saker på väggarna och sånt. Jag var fortfarande svag efter en förkylning och tillbringade en del av dagen i sängen med Netflix. Jonathan blev rastlös såklart och gick ut och släpade runt lite grejer ute. Tre grannbarn tillbringade större delen av dagen i vårt hus – de lekte kurragömma och plockade fram en massa lego som alla hade glömt bort att vi hade.

Och jag började julpynta – jag stod inte ut längre i mörkret.

IMG_0395 IMG_0399

Igår var vi ute allihopa under de få ljusa timmarna. Vi var på ladutaket och rekade, och så tog vi en sväng med fyrhjulingen och kollade efter en bra julgran. Vi tänkte plocka ner två stora granar, göra ved av dem men spara topparna till julgranar – en till vardagsrummet och en till barnens rum. I år har vi plats för en riktigt fet gran!

IMG_6194 Barnen försökte sparka ner ett träd..

IMG_6197Och Sixten samlade grejer som han tänkte kunde bli bra färg att måla med om man malde det och blandade med vatten.

IMG_6180

Och så grillade vi korv till lunch.

En underbar helg; en innefixarlördag i lugnt tempo och en heldag ute på söndagen. Det enda som saknades var några vänner och ett glas vin, annars perfekt.

Uppe!

Idag har vi äntligen varit uppe på ladutaket! Ställningen har stått där och hånat oss med sin närvaro i många veckor, men nu äntligen var det läge. Vi började med att kasta över en lina…

IMG_6179

IMG_6182

Till baksidan där säkerhetslinan gjordes fast i det här badkaret fullt med sten…

IMG_6199

Sen klev jag i selen (ursäkta suddig bild, Jonathan knäppte med näsan för han orkade inte ta av sig vantarna)…

IMG_6209

Och klättrade upp! Första kliven var rätt läskiga, men sen var det faktiskt mest kul och spännande. Häftigt att se sin omgivning ur ett nytt perspektiv.

IMG_6210

Här syns Jonathans ängsliga lilla ansikte titta över kanten på taket. Nere till höger våra blivande trädgårdsland.

IMG_6212

Längst bort syns Runars hus, framför det vårt vagnslider där vi har vedhanteringen just nu, och framför det vår lilla lada.

IMG_0251

Idag har vi alltså riggat säkerhetsanordningarna, mätt storleken på taket och skaffat oss någon slags överblick. Vad som ska hända framöver har jag rätt vaga uppfattningar om måste jag säga – men tegelpannorna ska väck, delar av bjälklaget ska bytas och plåtskivorna ska på, så mycket vet jag. Om Jonahtan inte vågar gå upp så får jag väl lära mig snickra. Lika bra det egentligen.

Vi äger så mycket

Kanske är det bara för en stockholmare som det här är spektakulärt, men då och då slår det  mig hur mycket vi faktiskt äger. Jag gick förbi det här huset härom dan, det är inrett som ett litet stall och står intill den stora ladan, och slogs av att jag knappt varit inne i det. Jaa just det, det äger vi också liksom. Jag kikade in, därinne stod en skottkärra och lite redskap – dem äger vi också.

IMG_6102

Det här låter snudd på korkat inser jag, men betänk att fram tills helt nyligen ägde vi ingenting. Sen köpte vi en bil. Sen köpte vi vår lägenhet. Och så allt det här helt plötsligt!

Att vara gift med Skrotnisse

Jonathan är den största sakletaren jag någonsin träffat. Han samlar inte slumpmässigt eller för samlandets skull, utan väljer verkligen ut saker han tror kan komma till nytta. Mer än en gång har jag suckat åt det han släpat hem från loppisar och grovsoprum, men rätt ofta hittar han på fiffiga grejer ändå.

(En gång byggde han ett helt litet vindkraftverk enbart av saker han hittat i grovsoprummet i Kärrtorp. Det satt på balkongräcket och snurrade så att hela balkongen skakade, och Jonathan jublade triumferande när det lyste upp en röd lampa stor som ett knappnålshuvud inne på fönsterblecket.)

Så därför kan jag inte säga att jag ens höjer på ögonbrynen när jag kommer hem och ser att mina gamla stövlar har genomgått någon slags metamorfos:

IMG_6131Faktum är att jag inte ens frågade vad det var. Men i morse när jag höjde blicken och tittade ut genom köksfönstret såg jag:

IMG_6140

Fågelmatare! Med tak och allt. Än så länge har jag bara sett en skata kliva omkring intresserat i närheten, men det tar väl ett tag innan de små finkarna (?) hittar dit.