En vanlig måndagsmorgon

IMG_1401

Mamma kom förbi med årets sista bukett från trädgården igår.

Jag har aldrig jobbångest på söndagkvällen. Det är sant! Ibland har jag ångest över jobbet, rent allmänt sådär. Men det är inte alls relaterat till att ”gå till jobbet” eller vad man ska kalla det – eftersom jag oftast inte gör det.

Idag, en vanlig måndagsmorgon:

Klockan ringer strax före sju. Jonathan går upp och sätter på kaffe. Jag ligger kvar några minuter, inte för att jag är trött direkt utan bara för att jag kan, för att jag inte ska hetsa iväg nånstans. Solen skiner in genom lilla fönstret som inte har någon rullgardin. Igår kväll var det kallt, så vi stängde stora fönstret för första gången sen i våras.

Sen går jag upp och hjälper till med ungarna. När Jonathan och barnen sticker går jag varvet och kollar så att katterna och hönsen har mat och vatten. Solen skiner idag, men man känner att hösten är på g, det är liksom svalt även om temperaturen inte är låg. Värmen är tunn, på nåt sätt. Dagg i gräset. Kycklingarna piper.

Jag plockar lite bigarråer, har sett att skatorna är på dem nu. Sen eldar jag i vedpannan och hänger lite tvätt. Och tänker på att jag snart har en liten hundvalp med mig när jag går den här rundan!

Sen gör jag frukost och sätter mig för att jobba. Tänker på att jag är så himla nöjd med det här livet – jag är helt uppenbart inte en äventyrare eller någon som gillar att pusha mig själv till olika slags gränser. Och så tänker jag på min kompis Sofia som är i Tanzania och just idag ska göra flera intervjuer med kvinnor som blivit utsatta för könsstympning – så fruktansvärt coolt och viktigt. Och lååångt långt borta.

PS. När jag gick ut till hönsen blev jag attackerad av en rovfågel! På riktigt! Den kom flygande bakifrån och snuddade vid mitt hår, och så satte den sig på taket till kycklingarnas bur. Vi tittade på varandra i någon sekund, och så flög den. Jag vet inte vad det var för sort, den var liten, men definitivt en rovfågel! Var det inte en kråka, frågade Jonathan när jag upphetsat berättade om händelsen. BAH!

 

Simpnäs och skörden

IMG_1375

Idag har vi träffat min syrra som har fyllt år, så jag plockade ihop en liten present innan vi åkte. Skålar, kanna och äggkartong i porslin är alltså en del av presenten, de har jag köpt på Lagerhaus – plötsligt är allt på Lagerhaus otroligt snyggt!

Tog upp de sista morötterna och rädisorna idag. Rödbetorna är redan slut. Pumpor och squash och potatis har vi kvar en del, och förhoppningsvis mognar tomaterna snart. Men nästa år måste vi skala upp rejält om det ska bli nåt av det här! I frysen ligger kantareller, blåbär, spenat och lite vinbär, det är allt!

Båda mina syrror hyr hus i Simpnäs just nu, älskar att vara vid havet alltså! (Jag är medveten om att det är en ganska kontroversiell ståndpunkt, men jag är inte rädd att sticka ut hakan. Det är inte många som gillar havet, men jag gör faktiskt det). Det här är sista sommarhelgen, och vi tog årets sista dopp- Det var chock-kallt.

IMG_1382 IMG_1381

Följ mig!

Follow my blog with Bloglovin

IMG_1282

Den här bilden föreställer inte mig utan Jesus.

Gör som 26 andra personer redan har gjort – följ min blogg på bloglovin! Klicka på länken ovanför bilden!

Ursäkta att jag är en sån gammal tönt, men jag har först nu hajat hur fiffigt det är med bloglovin. Jag hajar egentligen ingenting om inte någon tvingar mig – är extremt motsträvig när det gäller teknik. Men så plötsligt så går det upp för mig hur fiffigt det är, att tekniken är här för att hjälpa oss och inte för att hånskratta åt oss. Typ.

Gubbsvett och svintohår

IMG_1275

Nej, den här helt naturliga saltdeodoranten fungerade såklart inte. Jag har kämpat på i några veckor, men både jag och den luktar mer och mer gubbe för var dag som går. Återgår till konventionell deo igen.

En annan sak som inte funkade något vidare var schampot från Maria Åkerberg. Mitt hår har aldrig mått sämre! Det blir som svinto ungefär. Men jag tänkte ändå ge det ett tag – tydligen ska det ju vara en omställning från konventionellt till ekologiskt/naturligt schampoo…

PS. Härom dan fyllde bloggen ett år! Det bore jag ha firat. Det första inlägget handlade om hur Ines trodde man att gör när man bor på landet.

Lånehunden

IMG_1257Vi har haft Jonathans kompis hund här i några dagar. Eftersom jag jobbar hemma är det mest jag som hängt med henne (och barnen, hon har sovit varje natt i deras sängar). Hon har legat och sovit på mattan intill mig när jag jobbat, eller stått och gnytt bredvid mig för att få mig att gosa med henne istället för att jobba, följt efter mig genom huset till toaletten, köket, tillbaka till skrivbordet. Hon tröstade mig när jag blev ledsen, och när jag fnissade till åt något störtade hon upp och trodde att vi skulle leka.

Vi har gått promenader över ägorna, hon har sprungit före och fått fnatt och störtat omkring och rullat sig i gräset och käkat på pinnar.

Hon är otroligt väluppfostrad – hon låter bli att jaga hönsen fast hon så gärna vill, kommer när jag ropar fast hon just fått korn på nåt smarrigt halvruttet as ute i skogen, till och med när barnen håller en skinkbit framför nosen och ber henne sitta… vänta… vänta… vänta… så lyder hon. Hon skulle inte drömma om att ta skinkbiten förrän de sagt varsågod.

Hon har gett oss en känsla för hur fantastiskt det är att ha en hund när man lever ett sånt här liv. 

Imorgon lämnar vi tillbaka henne. Det blir tomt, men precis lagom länge för att vi ska hinna förbereda för valpen och börja längta ordentligt (och dammsuga).

PS. Jo, vi inser förstås att det ligger många hundra timmars jobb bakom en såhär fin och väluppfostrad hund. De timmarna har vi framför oss… Men det kommer gå bra!

Vi måste göra något nu

Jag önskar att jag var en sån där människa som gjorde något för andra, på riktigt alltså. När jag var liten fantiserade jag om att jag levde i ett ockuperat land under kriget – jag var med i motståndsrörelen och gömde judar i mittt hus. Jag räddade någon och visade att det fanns godhet kvar i världen. Jag var en hjälte.

Jag läser på fejan om mina vänner som bjuder hem EU-migranter på middag och startar privata insamlingar till dem. Jag beundrar dem och önskar att jag var som dem. Jag brukar hälsa på vår lokala tiggare i Älmsta, vi känner ju igen varandra och jag ger honom några spänn ibland. Men jag har ju inte dirket gett honom ett jobb eller bjudit hem honom att använda min tvättmaskin.

Jag köper tiggarnas och de hemlösas tidningar, jag är månadsgivare i Amnesty – men mest av allt är jag en sån som delar saker på fejan med några upprörda utropstecken, eller sitter och hetsar upp mig över ett glas vin med mina vänner som jag inte direkt behöver övertyga om nåt, de är redan på mitt lag.

Men härom dan, när jag tänkte lägga upp en bild på fejan på vårt av hönsen uppsprätta salladsland (på riktigt, det var liksom mitt största problem den dagen) möttes jag av det här:

Skärmavbild 2015-08-24 kl. 10.34.55

 

Time-fotografen på plats säger att det är första gången han sett kollegorna gråta när de tagit sina bilder, rapporterar min kompis som la upp bilderna.

Försök att titta på barnens förtvivlade ansikten utan att gråta! 

Jag kommer aldrig att bli en av de där personerna i blå väst som delar ut vatten och tar hand om de här panikslagna människorna. Men för att kunna stå ut blev jag i alla fall månadsgivare till UNHCR.

Och nu använder jag min makt som bloggare för att nå ut till mina 37 läsare (hej mamma) (skoja, min mamma läser inte min blogg): Du kan i alla fall göra något! En hundring i månaden, vad är det? En och en halv stor stark? Två paket cigg?

Här blir du månadsgivare.

PS. Vi har Jonathans kompis fina hund här på några dagar. Hon låg och sov när jag började snyfta lite över världseländet, och då vaknade hon direkt och kom för att trösta mig! Jag är så glad att vi snart har vår egen hund.

 

Här är vår lilla valp!

Äntligen har vi hittat vår valp! Vi tingade henne igår, och om allt går som det ska får vi ta hem henne i mitten på september.

Hennes mamma är en renrasig amstaff, pappan är hälften amstaff och hälften engelsk staff, och hon verkar vara rättså cool. När de andra valparna jiddrade med henne satte hon dem på plats, men hon var inte den som satte igång något tjafs. Ibland lekte hon med sina syskon, ibland gick hon för sig själv och rev lite i en hög med tidningspapper. Känns som att hon har integritet! Vi får se om analysen stämmer när vi väl får hem henne.

Nu är jag bara rädd att det ska vara något knas på veterinärbesiktningen eller så, nu när vi redan fäst oss vid henne.

Sån himla tur!!!

IMG_9637

Sixten gosar med Kristinas får. Jag visste inte att får kunde vara tillgivna på det här sättet – hon kommer alltid fram för att bli kliad och klappad.

Vi har verkligt haft flax med grannarna här! De hade ju lika gärna kunnat vara ett gäng tråkmånsar eller för den delen rena galningar. Men det är de alltså inte!

Mittemot oss bor Johan, som svarar på våra hönsfrågor, lånar ut sin äggkläckare och kläcker ägg åt oss när vi misslyckas själva. Vi fick också vår fina tupp Sune av honom.

I torpet ovanför oss bor sommarfamiljen vars barn är helt underbara och leker så otroligt bra med våra. De hänger hos oss hela sommaren och känns nästan som en del av familjen.

Så har vi en till barnfamilj i byn – Sixten och Ines är skolkompisar med barnen och de leker mycket hemma också. Pappan hjälper oss med allt vi inte vet om vårt nya liv – när vedpannan eller pumpen pajar springer vi till honom.

Ekobonden Moa köper vi kött av, hon har sina kossor på vår mark, och Ines leker med hennes äldsta.

Den andra ekobonden i byn, Kristina, doktorerar på SLU i ekologiskt hållbart småskaligt jordbruk (chansar lite på termer och titlar här) och har tillsammans med en annan granne, professor Mats (okej, jag vet att han är professor emeritus, men jag vet inte riktigt i vad – geologi typ? Det har med jord att göra…) erbjudit sig att skräddarsy en utbildning åt Jonathan som han behöver för att få ett bidrag som han vill ha för att dra igång sin svampodlarverksamhet (!). Det är så bra så det är inte sant att de finns här! Jonathan
har blivit lite som deras adept. Kristina har dessutom hund, kossor, får och hästar, allt av största intresse för barnen. De cyklar ofta bort till henne och hänger med hennes djur.

Och i grannbyn bor Karin och Sverker och Tom, en annan Stockholmsfamilj, våra landsmän i diasporan. Vi gillar samma saker, har samma syn på livet och samma mål med tillvaron härute på landet. Karin är dessutom journalist och frilansar som jag. Hon och jag har lite andra bizniz ihop också, men det berättar jag om en annan gång.

Väntar vi smått igen?

IMG_1166

Plötsligt härom dan bestämde sig hönsen helt unisont för att börja värpa nere i hörnet under sittpinnarna igen. Det blev en rejäl hög, så igår plockade vi bort några ägg, märkte de tio finaste och lät dem ligga kvar. Idag har de envisa hönsen fyllt på högen, men kanske är det bara ett missförstånd dem emellan, för ingen verkar sugen på att ruva… Vi avvaktar.

Det är hög tid för våra nuvarande kycklingar att flytta hemifrån – ut från vardagsrummet alltså. Vi håller på och fixar en egen sektion i hönshuset och en egen hönsgård till dem. Men det känns knasigt att de inte har någon hönsmamma – i fortsättningen blir det nog naturligt ruvade ägg och inga kläckningsmaskiner för oss.

In your face, kontorsråttor!

Bild 2015-08-19 kl. 14.40 #3

Jag sitter alltså inte på en taverna någonstans i den grekiska övärlden just nu utan på min egen veranda. Försöker sola benen och samtidigt ha datorn i skuggan.

När det nu äntligen blev lite sommar sitter jag ute och jobbar så mycket som möjligt. emellanåt går jag bort till körsbärsträdet och plockar några bär som mognat, till lunchen hämtade jag in lite tomater, jag matar hönsen och bakar en kaka också.

Allt är så lättillgängligt här, det är så lätt att låta sommaren fortsätta fastän semestern är slut. Vi åker och badar på hemvägen från fritids, vi äter middag på altanen och tar kvällsmackan i svampskogen.