Julen precis som den brukar vara

I år var Jonathans familj här på julafton, vilket innebar en mer välorganiserad jul än om min familj är här. Allt flöt väl på som vanligt, inga överraskningar (förutom att tomten var enbent, det var faktiskt en överraskning. Tyvärr kom den inte in i huset så den gick inte att fota).

dsc01439Barn i rörelseoskärpa springer ur bild – check!

img_1789 I år hade vi popcorn i granen! Det var inte vår vackraste, men trogna läsare vet att vi ändå kämpade för att hitta en men till slut nöjde oss. Det är ju bara en gran.

dsc01428Bobo njöt av sällskapet i slappasoffan under Kalle Anka…

dsc01454 God mat – check! Jonathans pappa hade tagit initiativ till ett köttbullesmaktest, där Jonathans mammas klassiker fick alla röster utom hennes egen och vegetarianens. På julbordet hade vi också en vildsvinsskinka (skjuten av Jonathans arbetskompis, tillredd av Jonathan) och en rökt fårfiol (vår egen) som båda gjorde succé.

En bra julafton! Alla var glada och nöjda. På juldagen läste jag roman till frukost – det är ju höjden av lyx tycker jag, mycket lylligare än tidning och verkligen ett tecken på att man är ledig.

img_1794 Sen klöv vi ved och Bodil höll ställningarna. Och höll i ett snöre.

img_1797

 

Julkrubban

Glöm nu inte orsaken till att vi firar jul, bland allt frossande i mat, godis och julklappar – lilla Jesusbarnets födelse! Det har jag kommit ihåg i år och gjort en julkrubba. Försökte få med barnen på det här projektet, men den enda som tyckte det var kul var jag. I den lilla glaslådan fick det inte plats några vise män, änglar eller annat krafs, jag har fokuserat på det viktigaste; Josef och Maria, Jesus och fåren (de små tussarna i förgrunden på nedre bilden, tillverkade av Affes dreads).

img_1715 img_1716

En unge till och det går åt helvete

Efter att jag hade fött Ines tänkte jag direkt: aldrig mer. Nu är vi klara. Det är coolt att jag kände det så starkt rent fysiskt – det var en väldigt lätt och bra förlossning så det var inte det. Det var bara jag som var klar med barn.

1929356_68188528967_4297259_nOch jag har inte ändrat mig sen dess, och inte Jonathan heller – tre är lagom. Förutom att småbarn är tråkiga och jag inte skulle få sova när jag ville så tror jag att en till unge skulle vara en dödsdom för vårt äktenskap. Redan nu händer det här ungefär varje helg: Vi äter frukost. Jonathan reser sig och plockar undan i köket lite snabbt, sen går han ut och sätter igång med det han tänkt pyssla med under dagen. Jag går ett varv i huset och bäddar och plockar, ser till att barnen klär på sig, borstar tänderna och borstar håret, och kommer ut en timme efter Jonathan, skitirriterad såklart för att han har lämnat mig med allt. Jonathan argumenterar att man inte måste plocka hela tiden, men jag måste göra klart härinne innan jag kan gå ut och börja med något annat.

Och det är ju irriterande det här men man kan ju leva med det. MEN, om vi hade en till bebis. Då skulle jag aldrig komma ut ur huset. Jag skulle sitta och amma hela dagarna medan Jonathan pysslade med sitt därute. Jag är glad att vi fick våra ungar medan vi bodde i lägenhet i stan, det var så mycket lättare att leva jämställt där. Skulle vi få en unge till här skulle det gå åt helvete helt enkelt.

Ut i spenaten

Det är så skönt att bara kunna kliva rätt ut i naturen som vi gör här! Sixten var hemma och hostade härom dagen, men orkade ändå med en liten skidtur. Pjäxorna står i hallen, skidorna utanför dörren.

img_1638

Vi är ju ute flera gånger varje dag, i ur och skur, tack vare Bodil. Men även bortsett från det är vi ju ute minst en av två helgdagar och jobbar med något – idag har vi sågat upp och tagit hem en av de stora granarna vi tog ner förra helgen, barnen har byggt en koja och vi har eldat upp en massa granris, och så har vi dragit fram en ny höbal till fåren. Jag älskar att en så stor del av vårt liv pågår utomhus, helt naturligt och utan ansträngning.

 

Decembermorgnar

img_1673

Eftersom jag är så usel på att planera (eller egentligen på att följa min planering) så händer det här inför varje ledighet när jag ska lämna jobb i förväg: att jag måste jobba när alla andra sover.

Idag gick jag upp klockan sju, satte på kaffe och gjorde eld i vedspisen. Sixten låg redan med Bodil i tv-soffan därnere (Bodil lyfte på huvudet under filten, men orkade inte trassla sig ut när hon hörde att det bara var jag, utan la sig ner och somnade mot Sixtens mage igen. De gosar så otroligt mycket, barnen och hon.) och de andra snarkar på.

Nu börjar det ljusna lite därute, genom fönstret ser jag fåren traska omkring i sin hage. Jag ska skriva en text om inomhusodling, sen ska Ines till en kompis och jag och Sixten ska julbaka tänkte jag. Ikväll ska vi fira tidig jul hos min pappa och imorgon tänkte vi elda upp en massa granris som ligger och skräpar i skogen sen vi tog ner alla misslyckade och halvlyckade julgranar. Blir en bra helg!

Hej hej från förr i tiden

Vi har börjat ta upp ett hål i golvet inne i en garderob på övervåningen för att förbereda för en kamin som ska stå i hallen där nere.

img_1597 Och titta vad som låg i isoleringen mellan golv och tak! En liten sko! Borde passa ett barn i tioårsåldern kanske. Den måste ju ha legat där sen huset byggdes på 1930-talet. Å så spännande! Men hur tusan hamnade den där? Var det skoägaren själv som la dit den som en hälsning till framtiden? Man kan ju inte råka tappa sin ena sko ner i isoleringen utan att märka det… Aja, jag blev glad i alla fall, det enda vi har hittat tidigare är gamla proppar och ett snäckskal när vi renoverade badrummet, så det här var ju snäppet bättre! Vem vet vad som mer gömmer sig här i huset!

img_1599

Edit: Precis som ”e” kommenterade här nedanför verkar det vara gammal folktro att stoppa barnskor i husgrunden eller bygga in dem på ett eller annat sätt, för att skänka lycka till hemmet och många friska barn till familjen! Fler barn vill vi inte ha, men lycka tackar man inte nej till – och inte vill vi förvägra framtida boede i huset det heller! Vi lägger tillbaka skon – tillsammans med ett litet meddelande i till framtiden! 

Julgranen – hur svårt kan det vara?

I helgen skulle vi ta ner en stor gran, göra ved av den och använda toppen som julgran. Det snöade massor.

img_1555 img_1556 Vi blev försenade för att motorsågen och fyrhjulingen krånglade, och Jonathan hetsfällde granen så att toppen gick av. Det visade sig att toppen inte alls var så fin som den sett ut från marken, så det gjorde inte så mycket. Det fick bli en gran till barnens rum istället. Sen hetsfällde han en gran till på måfå, men den hade en ännu fulare topp.

Medan allt detta hände körde jag omkring barnen med fyrhjulingen – de åkte efter på en madrass.

img_1563 Ojsan, jag gjorde en skarp sväng i hög fart för att överraska dem. De blev överraskade!

img_1565 Här är barnens gran, den doftar i alla fall väldigt gott!

img_1568

Igår fällde vi ytterligare en gran, vars topp faktiskt inte heller var så värst snygg, men vafan. Nu tar vi den.

Leker min hund med en räv…?

Bodil har en hemlig kompis i skogen. Igår när Jonathan var ute med henne i mörkret hörde de ett konstigt djurläte, och Bodil försvann som ett skott! Hon var borta och störtade omkring inne i skogen länge – då och då såg Jonathan lampan på hennes halsband blinka till på olika ställen. När Bodil springer rakt emot en och man har pannlampa på sig lyser hennes ögon som lampor – men den här gången var det två par lysande ögon som kom skuttande bredvid varandra!

Bodil har haft kontakt med räven tidigare, två gånger har hon jagat iväg den när den varit här och slagit lovar kring hönsgården. Båda gångerna har de varit borta länge, vem vet vad de har haft för sig? Jag ser naturligtvis det här framför mig:

Och efter att ha googlat lite och hittat den här historien om en hund och en räv i Norge stärks min teori! (Obs, rekommenderar att titta utan ljud.)

På kvällen började Jonathan spela upp rävljud för att se om det verkligen var en räv han hört (det var det), och Bodil blev väldigt intresserad och började se sig om och speja ut genom fönstren!

 

Inställningen till livet och till pepparkakshus

Jag och Jonathan har gjort varsitt pepparkakshus i år. Hans hus föreställer vårt eget hus, fast med glasverandan vi planerar att bygga i framtiden. Mitt hus (som Ines har dekorerat) föreställer vårt hönshus. Som ni ser blev de inte riktigt prick lika fina. Här återger jag fritt ett samtal från igår kväll. Allt han säger stämmer faktiskt, men jag vill gärna framhålla att min inställning till livet kan vara användbar i andra sammanhang!

Jag: Varför ser ditt pepparkakshus ut såhär…

dsc01418

… medan mitt pepparkakshus ser ut såhär:

img_1340

Jonathan: Det handlar delvis om engagemang, du bryr dig inte riktigt medan jag går igång på det. Jag planerar också bättre än vad du gör – jag tänker i förväg hur jag ska hålla de olika delarna för att få en bra vinkel när jag monterar och sånt.

Är det allt?
Nej, det handlar nog om en grundinställning till livet, som också avspeglar sig i pepparkakshusmontering; när jag tänker: ”vad kan gå fel och hur löser jag i så fall det?” så tänker du ”det här blir säkert lätt!”

Har du några knep för att lyckas, förutom inställningen till livet?
Istället för att doppa väggarna i smält socker och sammanfoga dem tar jag en sockerbit och doppar två av sidorna i smält socker. Sen använder jag den som vinkeljärn eller hur man ska säga, jag lägger den i hörnet så att båda väggarna fäster i den. Det blir jättestabilt!

Fönstren gör jag genom att krossa karameller eller halstabletter i en mortel och strö ut pulvret i fönsterhålet före gräddning.

Så fort jag har tagit ut plåten ur ugnen lägger jag mallen ovanpå bitarna och ser om de har svällt i ugnen och behöver skäras till igen för att få rätt passform.

Vinterdrömmen

Går igenom gamla bilder och drömmer om riktig snövinter. Såhär såg det ut i januari när det var 26 minusgrader, och jag och Bobo gick en liten liten promenad:

img_4132

Visst syns det att det är fruktansvärt kallt? Det gjorde ont att andas och jag var rädd att Bodil skulle förfrysa tassarna. Och det kom enormt mycket snö! Helt fantastiskt.

img_4343 img_4344 img_4346

Hela världen krymper ju här ute när det blir så mycket snö – man kan bara gå på de plogade vägarna eller de gångar man skottar upp till komposten, soptunnan, vedboden, hönshuset… Men ändå! Det är så fint! Och så vitt och rent! Och så roligt för barn och hundar. Hoppas det kommer mängder!