För det mesta springer barnen omkring och gör lite som de vill

Barnen har blivit helt förvildade. Eller, sanningen är nog att de alltid varit det, men igår när vi var tvugna att ta med dem till Stockholm och vänta på service på Bauhaus i 45 minuter (jag överdriver inte, det tog 45 minuter innan någon hade tid att hjälpa oss – så är det ofta, sa tjejen vid kundtjänstdisken surt till mig när jag frågade om någon mer kunde komma till VVS-avdelningen och hjälpa till), då märktes det extra tydligt. Den här bilden sammanfattar dagen ganska bra:

IMG_9422Liksom de 40 bilderna av det här slaget som finns i både min och Jonathans mobil:

IMG_9430

Barnen var helt enkelt vansinniga. De sprang omkring, gapade högt (om än glatt), tog av sig skor och tröjor, ålade på golvet, klättrade på butiksinredningen. Och det kändes så välbekant, en påminnelse om vårt gamla liv.

Livet i stan var en enda räcka av åthutningar i mataffärer, tjat om att gå åt rätt håll utan avstickare på vägen till eller från, sitta stilla och prata i normal samtalston på tunnelbanan.

Sånt är ju förstås bra att kunna behärska – kanske kommer våra barn inte kunna genomföra en normal resa i kollektivtrafiken eller en middag på restaurang förrän de är 18, men det är så skönt att slippa (nästan) allt det där vardagsgnället. Vi behöver ju sällan utsätta oss för den här typen av situationer längre. Ofta handlar vi innan vi hämtar barnen, ofta är barnen hos grannen när vi åker till Bauhaus, eller så åker vi en i taget.

För det mesta springer barnen omkring och gör lite som de vill.

Vårt liv har blivit så mycket enklare av att ha ett stort hus, en trädgård, och – lets face it – en vardag med bil.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *