RIP Mumin

IMG_1093
Här händer det. Det blev en dålig bild i mörkret, men det kanske var tur det.

Minns ni Mumin, vår stackars höna som ville ruva och hamnade i slagsmål med Svarten (tror vi), och blev så illa tilltygad att hon fick flytta till en box i stallet för att läka? Hon blev inte accepterad av flocken efter det, utan fick flytta till våra vänner Sverker och Karins hönshus istället. Där har hon inte heller accepterats riktigt, och inte kunnat bete sig utan börjat äta upp de andra hönornas ägg. Det är hopplöst att få en höna att sluta äta ägg om hon en gång börjat, så igår var tiden ute för Mumin.

Hon skulle halshuggas.

Jag ville gärna närvara vid avrättningen som en förberedelse inför kommande höns/tuppnackningar här hemma, så jag åkte över till dem igår kväll. Såhär gick det till: Sverker plockade ut en sömndrucken Mumin ur hönshuset. Dängde henne i huggkubben så att hon svimmade (vet inte om hon verkligen gjorde det, men hon låg i alla fall stilla). Lyfte yxan och högg huvudet av henne med två effektiva hugg. Huvudet rullade ner vid sidan av huggkubben, och kroppen, som Sverker höll ner i en hink, fortsatte röra sig länge efteråt. Säkert en minut.

Mumin sa knappt ett pip, blodet sprutade inte, ingen svimmade, och jag kände mig tämligen oberörd faktiskt. Kanske hade det varit annorlunda om jag själv förrättat avrättningen.

Det enda jag tänkte var att vi borde gjort detta långt tidigare. Hennes sista månader i livet var inte så kul – först sitta och uggla i stallet i flera veckor, sen få stryk av en massa höns, och sen bli halshuggen.

På vägen hem la jag Mumin i Sverkers och Karins soptunna, men nu har hon visst fått flytta till komposten hörde jag. Lika bra det, nu blir hon begravd med det hon gillade mest i livet: matrester.

2 thoughts on “RIP Mumin

    1. De misstänkte att hon var sjuk så de var inte så sugna på att äta henne. Men i framtiden blir det coq au vin efter tuppslakt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *