Kan man bo på landet och ha en jämställd relation?

När jag sopar köket tänker jag “Och kungens lilla piga hon har ett fasligt sjå…”

Sen vi flyttade hit har vår relation blivit så mycket mindre jämställd så jag står inte ut. Vi klev liksom automatiskt in i de klassiska könsrollerna mycket mer än tidigare – han lagar bilen och jag sopar i köket, ungefär.

På många andra sätt har vi det mycket bättre här, på det hela taget är vi lyckligare – men det här tar fan knäcken på mig. Vi pratar om det så mycket, och vi vill egentligen samma sak, men hittar ingen lösning.

Det känns (helt oventenskapligt naturligtvis) som att jag nu gör ungefär 75 procent av hushållsarbetet, 10 procent gör Jonathan spontant och resten får jag be honom att göra. Det är inte det att han inte vill, eller tycker att hushållet egentligen är min sak – men han ser inte vad som behöver göras. Eller ibland tycker han inte att det är så himla noga.

Hans återkommande argument när vi pratar om det här är att han gör andra saker som jag inte gör – och det är såklart sant. Och han tycker väl att han gör 75 procent av jobbet ute, att jag gör 10 procent spontant och resten får han be mig om.

Jag tyckte det var svårt att få vår relation helt jämställd redan när vi bodde i stan. Även om vi tog lika många vabdagar, föräldramöten och blöjbyten. Även om vi delade upp hushållssysslorna så att det skulle bli rättvist, så var det ändå jag som tog huvudansvaret och var projektledare. Och visst, jag tar på mig den rollen också, jag gillar att bestämma och vill gärna ha det på mitt sätt. Fair enough.

Men sen vi flyttade hit har det blivit så mycket svårare.

Jonathan är mer intresserad av utomhusarbetet, han är händigare och starkare. Men det betyder inte att jag är mer intresserad av städning. Jag inser att en del av lösningen är att jag kliver ut och tar samma ansvar för pumpen eller traktorn eller vedklyvningen som han gör. Men jag kommer aldrig dit, jag kommer inte ut ur huset!

Jag tycker det är ovärdigt vår generation att den här diskussionen ens finns kvar. Våra mödrar drev den här kampen på 1970-talet, varför pågår den fortfarande? Det är otroligt frustrerande att fastna i ett så klyschigt mönster, att vi inte är bättre eller liksom större människor än så.

Ibland undrar jag om folk som bara ger upp jämställdheten har ett lyckligare liv. De som inte ens försöker. Man har liksom olika domäner; en sköter hushåll och barn, en sköter bilen, borrar upp hyllorna och drar in pengarna. Ansvarsfördelningen är tydlig och ingen förväntar sig någon hjälp av den andre inom sitt eget område. Då blir en sovmorgon på mors dag en romantisk överraskning!

Men vill man inte ha det så, då får man istället stånga sig blodig varje dag och undra om man kanske egentligen inte är skapt för tvåsamhet.

6 thoughts on “Kan man bo på landet och ha en jämställd relation?

  1. Ja fy fan vad svårt det är. Kan tänka mig att det är ännu svårare när man har en traktor och den ena är ingenjör typ. Har ingen lösning eller tips, men väl pepp – att prata om det är ju skitviktigt och att du är en sån som gillar att jobba hårt är ju en jäkligt bra grej i sammanhanget.

    Nu ska jag läsa alla inlägg med taggen gnäll, älskar att du har en sån! Anna P Bratt i ett finfint nötskal.

  2. Det är precis så som du tänker! Otillfredsställelsen ligger i “glappet” mellan verkligheten (du sopar han klyver ved) och idealet (du sopar hälften av gångerna och han gör det andra hälften – utan att bli påmind, ni hjälps åt med veden). Detta innebär att vi i Sverige, som har höga jämställdhetsideal och är ett av världens mest jämställda länder ändå är mer otillfredsställda med upplevelsen av jämställdhet än i vissa andra länder. I vissa länder är det alltså så att det är väldigt ojämställt, men eftersom ingen heller förväntar sig något annat så är “glappet” mellan verklighet och ideal väldigt litet och tillfredsställelsen därmed större! Googla på studier gjorda av t.ex. Mikael Nordenmark för att veta mer om detta! Superintressant och superduperfrustrerande!!

  3. Jag hade tänkt rätt mycket på det där innan vi köpte hus och började bygga o renovera. Läste massa bygg- och renoveringsbloggar och la märke till att männen oftast byggde medan kvinnorna skötte markservice, barn, ganska mycket målning samt dokumentation (bloggandet alltså). Bestämde att vi inte skulle ha det så, jag är egentligen mer intresserad av att bygga och hade femma i träslöjd. Men det är verkligen en evig kamp! Av nån jäkla anledning kunde Johan skilja på alla olika sågar och pluggar osv och jag fattar inte var han snappat upp det! Och när den ena har ett kunskapsförsprång har den en lägre tröskel för att sätta igång med grejer och så blir det där försprånget större…

    Vi har försökt kämpa emot, dels har jag varit stenhård med att det är min lägstanivå som gäller inomhus och vägrat kompromissa med det. Ingen av oss gör nåt annat innan den är uppnådd. Vi har också sett till att lära oss olika byggmoment, till exempel är det mest jag som murat och putsat och medan Johan får göra byggnadssnickeri. Och bära tunga grejer, för det är väl det enda som jag faktiskt inte tycker behöver fördelas jämnt mellan könen 🙂 Så alltså, jag tror att det går, men inte av sig självt.. och det kan nog mycket väl vara så att man vore lyckligare om man bara “gav upp”.

    1. Grattis till er, det verkar som att ni har hittat ett bra sätt! Det låter underbart att det är din lägstanivå som gäller och att ingen gör något annat förrän den är uppnådd. Helt ljuvligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *