Vår muminfamilj

 

Det här var en dålig bild, men det var här det hände – jag fick ett lyckomysrus när jag stod och hängde tvätt och hörde deras glada röster på studsmattan. (Lider också svårt av mammagrejen att jag inte kan koppla av om jag inte vet att alla är med och har roligt.)

Igår hade vi hela huset fullt med ungar – vi åkte och badade och sen lagade vi mat till alla. En sov över (i trädkojan! Tre av fyra barn verkar ha klarat hela natten därute, vi räknade med att de skulle komma intassande).

Även om jag gillar lugn och ro, ordning och att vara ensam, så går jag verkligen runt och myser när jag hör glada barn och känner att huset är fullt med liv. Jag gillar att ha gäster överlag, men framför allt gillar jag att barnens kompisar känner sig välkomna här. Vi säger nästan aldrig nej när barnen vill ta hem kompisar, vår familj är en sån där man alltid kan slänga fram en extra tallrik eller en sovmadrass, och helt ärligt är det ingen stor grej. Vet att många har ett motstånd mot att bjuda in, men det har inte jag. Många familjer är så supertajta som kärnfamilj, en sluten enhet, men vi är nog lite lösare i kanterna… Jag tror att våra barn lär sig att vara generösa och inkluderande och socialt ansvarstagande.

Muminfamiljen är idealet, jag tänkte redan när jag var liten att jag ville ha en sån familj – jaha, flyttade bisamråttan in? Han kan väl bo på verandan.

Sixten sitter vid trädkojan och väntar på de andra nattgästerna. Jag kände mig som muminmamman när jag skickade med dem en termos med te att dricka innan läggdags.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *