Stackars Bobo!

Mellandagarna blev inte som vi hade tänkt, för på julafton hoppade Bodil efter de romerska ringarna i Ines rum, halkade när hon landade och slet sönder ligamenten i ena bakhasen.

Tiden sen dess har tillbringats på UDS i Uppsala eller i bil på väg dit eller hem (tre timmar tur och retur). Vi måste välja mellan tre svåra åtgärds/behandlingsalternativ som alla har sina risker.

Bodil har väldigt ont (även om hon är väldigt smärttålig och inte klagar) och det är en komplicerad skada – hur komplicerad vet vi inte förrän kirurgerna har öppnat och tittat in. Men de misstänker andra skador som inte syns på röntgen.

Nu har hon ett tillfälligt bandage och en skena för att stabilisera, efter nyår ska vi tillbaka till UDS och ge besked om hur vi vill göra. Hon har en jättestor tratt för att inte komma åt bandaget, och vi passar henne hela tiden när tratten inte är på. Vi har möblerat om halva huset och lagt ut madrasser för att hon inte ska hoppa upp i möbler.

Bodil är den finaste hunden! Alla som mött henne på sjukhuset säger att hon är så trevlig och medgörlig – stoisk, som en veterinär uttryckte det. Många hundar gråter i högan sky där på sjukhuset, och även snälla hundar bits när de har ont och blir undersökta. Men inte Bodil, hon viftar på svansen när sköterskan kommer in, fastän hon är så drogad att hon inte kan lyfta på huvudet ens.

Nu måste vi bestämma oss för vilket behandlingsalternativ vi ska satsa på i första, andra och tredje hand, vi måste planera om vår tillvaro de närmaste månaderna då en av oss kommer behöva vara hemma så gott som hela tiden och vi kommer behöva åka till Uppsala varannan-var tredje dag för omläggning av bandage. Och så måste vi hitta på en ny plan för veden vi skulle tagit nu på jullovet, och vad vi kan avstå från (DN-prenumeration, familjens tågluff till Berlin i sommar) för att ha råd med den astronomiska veterinärräkningen…
Vi hade just köpt en dragsele till henne, och på julaftons morgon drog hon upp en säck foder till hönsen i pulkan. Men det blir nog inget mer dragande för henne, och definitivt inget mer kampande/hoppande/springande efter bollar och pinnar. Ett stillsamt liv som familjehund väntar efter behandling och konvalescens.

Ja det är ju bittert alltihop, men jag grämer mig inte faktiskt. Jag är bra på att gilla läget, precis som Bodil som tycks finna sig i allt vi utsätter henne för. Nu är det såhär, och vi ska göra det bästa möjliga för Bodil!

2 thoughts on “Stackars Bobo!

  1. Åh stackars fina Bodil. Så hemskt när djuren skadar sig. Min katt blev påkörd och alla fyra benen blev uppfläkts vilket resulterade i en dyr operation på djursjukhuset. Tyckte så synd om henne sedan under konvalescensen.
    Hoppas det går bra för Bodil hos veterinären och att behandlingen lyckad. Att man inte kan leva på samma sätt som tidigar eller enligt plan är ändå ganska lätt att anpassa sig till. Det är värre om man inte kan behandla så att det blir ett bra liv för henne. Ett lugnt och stillsamt familjeliv med mycket kel och gos förtjänar hon. Kram

    1. Tack 🙂 Ja, jag tror också hon kommer få ett bra hundliv när allt har läkt och hon är färdigrehandlad, även om det blir annorlunda än hon tänkt sig 🙂 Så fruktansvärt med din katt!!! Vilken mardröm. Vad skönt att det gick bra för henne. Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *