Loppislycka

Den enda sanna lyckan är loppislyckan – när något man längtat efter och spanat efter i ÅR plötsligt finns framför en – man vänder på prislappen – och inser att man just gjort århundradets FYND! Ett riktigt KAP!

Jag har så länge velat ha en sån här grå fårskinnspäls. I lördags när jag klev in på Pingstkyrkans loppis i Norrtälje hängde den där! Den var perfekt! Priset? TVÅ HUNDRA KRONOR!!!

Ines tog den här bilden när vi var ute med hunden, vägrade ta fler för att hon frös om händerna. Måste fixa en bättre fotograf. I alla fall! Det var tio minusgrader och jag frös inte ett dugg!

Körsnär, inte ett supervanligt yrke i vår tid va.

Pälsen var hel och ganska fräsch, men den luktade lite, hrm, vintage – så den får hänga på vädring ett tag.

Sitter vid köksbordet och kikar ut på den just nu. Jag är så glad!
Men jag gjorde fler fynd också!

En hopplös näverburk som var helt oemotståndlig – vet absolut inte vad jag ska ha den till, tänker alltid på Emils pappa när jag köper såna saker, när de är på auktionen i Backorva och Emils pappa försöker behärska sig men måste vråla och skaka Emil lite för att han köpt en totalt värdelös sammitask. Jaja, den var fin i alla fall, och kanske hittar jag ett användningsområde, annars är den fin som pynt.

Men! Se där bredvid! Där ligger ett par ullkardor som jag betalade 25 spänn för! De är svindyra att köpa nya, säkert 600 spänn! Har ingen aning om vilket skick de är i pga har aldrig kardat. Men ändå! Vi har massor av ull, och nu finns det ingen ursäkt.

Vidare slog jag till på den här lilla piedestalen i mässing (eller nåt sånt). Så nöjd! Om det hade varit mindre krafs i bakgrunden hade ni lättare kunnat se hur fin den är.

2 thoughts on “Loppislycka

  1. Oj! Då ska jag vara tacksam för de gamla kardorna jag fick av mamma (troligen hennes farmors gamla). Man vill ju gärna slippa lägga ut 600 spänn, när man kan använda gammalt arvegods!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *