Är jag ens stockholmare längre?

Jag jobbar i Stockholm igen, och igår svängde jag förbi Hornstull i väntan på att familjen skulle komma till stan, vi skulle gå på nattbio i Rålis. 

Jag bodde vid Hornstull för hundra år sen, då var det fortfarande Knivsöder, mest vanligt folk, knegare och a-lagare. Hornstull var den otrendiga avkroken på Söder, det var på Nytorget allt hände.

Jag vet ju att Hornstull är hipsterhippt sen länge, den där gallerian är ju inte ny ens för mig (även om jag knappt varit där). Men ändå. När man inte exponeras för det där dagligen får man ju ett annat perspektiv på det.

Det finns bara ett ord för Stockholm och det är: löjligt.

Folk ser utklädda ut! De har liksom klätt ut sig för att gå hemifrån, de går omkring och visar upp sig för varandra som malliga barn som rotat i utklädningslådan. Jag skäms lite när jag tittar på dem.

Jag gick till Vurma för att äta en macka, och där säljer de visst rödbetslatte nuförtin. Okej, så rödbetslatte?!? Ursäkta men jag kan inte uttrycka det på något mer sofistikerat sätt: det är löjligt. Det är ängsligt, bajsnödigt, löjligt.

När jag skulle ta bussen över bron kom 54:an istället för fyran, okej, det var ju nygammalt – men det var tydligen inte vanliga 54:an, den här hade en annan sträckning. Man har verkligen tappat kontakten med en stad om man inte längre har koll på dess kollektivtrafik! Hur som helst var bussen så knökfull att jag inte iddes tränga mig på. Jag har helt vant mig av vid att stå och trycka mig mot främmande människor och andas in deras utandningsluft.

Så jag började promenera över bron, och här kommer den enda ljuspunkten i denna dystra historia om staden och dess barn som blev främlingar för varandra. Jag fick syn på platsen nere vid klipporna på Långholmen där vi alltid nattbadade som unga. Efter utekvällar i augusti simmade vi nakna i Mälarens ljumma vatten, i mörkret med stadens ljus omkring oss – då ägde vi staden och var en del av den! Det var fint. Så visst älskar jag Stockholm ändå – tack vare dess 20 år gamla meriter.

Naturligtvis är det inte bara staden som har förändrats på de fem år som gått sen jag flyttade, det har ju jag gjort också. På jobbet satt två kollegor och pratade om fiffiga tjänster där man kunde beställa hjälp med allehanda sysslor, som att köra sopor till tippen eller sätta ihop en Ikeamöbel. Väldigt praktiskt om man ”behövde borra upp en gardinstång” och ”inte har en händig karl hemma” (!!!!) . Hjälplösa människor tänkte jag, vem kan inte sätta ihop sin egen Ikeamöbel?

Jag är absolut ingen händig person, det kommer inte naturligt för mig. Jag är uppväxt i ett hem där Ikeamöblerna rasade för att hälften av skruvarna blev över när bygget var klart, och där köksluckans trasiga gångjärn var lagat med tejp (helt sant, sån där genomskinlig tejp som man slår in julklappar med). Det har definitivt funnits en tid då jag inte kunde borra upp en gardinstång på ett vettigt sätt. Men att bo i ett hus, på en gård, utan att kunna använda en skruvdragare, det går liksom inte. Jag har lärt mig så mycket de senaste åren. Jag tapetserar och lägger om tak och renoverar fönster.

Det där samtalet fick mig att fundera; är jag ens stockholmare längre?Och om inte – vad är jag då? Jag känner mig ofta som en främling bland lantisarna också. Både och, varken eller, hur ska det gå. Är det inte såhär folk som byter land brukar säga – de går runt i Sverige och känner sig som främlingar och fantiserar om sitt gamla hemland, men när de återvänder märker de att de inte hör hemma där längre och att alla ser dem som svenskar. 

2 thoughts on “Är jag ens stockholmare längre?

  1. Samma känsla här. Uppvuxen vid Mariatorget, flyttade ut för 14 år sen men lite till och från. För 10 år sen blev det väl mer permanent att bo nån annanstans. Och ja… man kan väl bara säga att nej, jag känner mig inte hemma där :/ It ain’t what it used to be, så att säga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *