Gulligulligulligull

Alltså kolla här på de tolv små trynena som föddes natten till lördag:

Vi var hos Monika i fredags kväll och märkte att något var på gång. Hon hade bäddat fint med gräs och pinnar inne i huset och vankade oroligt omkring och buffade i bädden. Till slut la hon sig med huvudet under en stog hög med hö och låg och flåsade. Vi lämnade henne ifred.

Gick tillbaka efter fredagsmyset vid tio, ingenting. Gick och la oss. Jonathan vaknade vid fyra på morgonen och gick bort för att titta till henne – och då låg tolv små kultingar där och diade! Eller två var helt nyfödda och låg fortfarande vid Monikas bakdel, så Jonathan lyfte fram dem till varsin spene. Griskultingar är väldigt pigga redan när de föds, nästan så att de kravlar sig ut själva, och börjar genast leta efter en spene. Både lamm och kalvar är vingliga första stunden, men inte kultingar.

De är så otroligt fina! Monika verkar rätt cool med att vi hanterar kultingarna, men vi är försiktiga i början för att inte störa deras anknytning. När Monika äter passar vi på att kika lite närmare på dem och gosa lite lite.

De är väldigt försigkomna fast de är så rysligt små, de travar omkring och undersöker allt och kollar läget utanför huset. Jag längtar tills de är lite större och springer omkring i hela hagen och leker (nu är de i en mindre inhängnad för att inte bli borttappade).

Vi hade inte vågat hoppas på tolv stycken levande, friska och starka. Så skönt! Vi är så lyckliga!

One thought on “Gulligulligulligull

  1. Åh så mysigt, smågrisar är bland de sötaste varelser som finns. Avundas er! Skönt att det gick bra för Monika.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *