Vi slaktade äppelträden

Sen sist har det hunnit bli vår, och sen vinter igen. I dag var det klass 1-varning för kraftigt snöfall. Vi passade på att beskära äppelträden.

Vi har två stora äppelträd som ingen brytt sig om på decennier. De har skuggats från ena hållet av en massa sly, så de har helt enkelt sträckt alla sina grenar åt andra hållet. Huller om buller.

Vi såg ingen annan utväg än att gå hårt fram med sågen. Jag vet inte om träden klarar detta, men de klarar inte heller ett äppelår som det förra, så grenarna låg ner på marken under tyngden av alla äpplen…

Alla fallna grenar (eller ska jag säga halva träd) hamnade på marken och gjorde fåren väldigt glada.

Jag vet inte varför jag inte tog någon före- och efterbild här, kanske för att resultatet blev alltför brutalt. Ni får tänka er.

Sportlov

Jag åkte en snabbis till stan för att jobba på förmiddagen, och på eftermiddagen luftade jag barnen på bästa sportlovsvis: jag gjorde varm choklad och tog med dem upp på ett berg.

Hehe, bra jobbat med chokladkoppen där.

Nu jobbar jag i tre dagar i Stockholm. Ska bli kul!

I dag gav vi Agneta sista dosen smärtstillande. Min känsla är att hon kommer bli sämre de närmaste dagarna. Det blir antingen bultpistol eller veterinär (och kanske bultpistol ändå). Önskar att det redan var klart! Så jobbiga och svåra beslut.

Vår i februari

Man är ju lite paranoid när det gäller vädret nu för tiden, men inte är det normalt med tio plusgrader i februari?

Vi har haft den där första vårdagen, eldat ris och grenar i fårhagen och grillat korv. Men det är bara det att det inte är början av april utan slutet av februari! Superkonstigt. Men väldigt skönt, jag är så trött på vintern.

Klassisk första våren-bild. Skarpt solsken, ful natur, bleka fejs, snabbt ihoprafsad korvlunch.

Barnen var ute länge innan de gick in och spelade tv-spel. Jonathan gick för att ta sticklingar i sin poppelodling, och jag eldade i flera timmar till. Bertil kom och höll mig sällskap och tiggde gos. Han är så fin och kelig.

Vilken dag! Nu hettar det om öronen efter den starka solen. Jag är trött i kroppen och väldigt nöjd.

Nyklippta

Jag var på jobb i Stockholm igår när fårklipparen var här. Längtade hem så himla mycket! Jag ville vara med och se hur de klipptes fram ur vinterullen, se hur små tacklammen egentligen är, och hur tjocka tackorna blivit. I morse gick vi ut till dem.

De har blivit väldigt tjocka, de flesta! Kolla bara på Felicia här ovanför! Fårklipparen tyckte att de var i fint hull, på gränsen till tjocka, och att vi inte ska ge dem kraftfoder, då kan de bli för tjocka och få svåra lamningar. Så vi verkar ha bra hö i år i alla fall! Vi gjorde ingen analys på höet eftersom vi hade en massa olika sorter efter den här knäppa sommaren.

Agneta blev inte klippt, det hade varit en onödig påfrestning. Dessutom ska hon inte behöva lägga energi på att hålla sig varm utan på att bli frisk. Hon får ju smärtstillande/febernedsättande nu. Men det är så stor skillnad! Nu är hon precis som vanligt! Vi håller tummarna för att det verkligen har vänt och inte bara beror på medicinen. Hon har inte kastat ännu, och flytningen är nästan borta. Alltihop är så märkligt, men vi avvaktar lite och ser vad som händer. Nu mår hon ju bra (även om hon inte är bra) så det känns lugnt att vänta lite.

Hon fick komma ut med de andra en stund, hon var först ut och det känns som att det är skönt för henne att gå med flocken igen. Hon har ju Bella som sällskap i stallet, men två får är ingen flock. Här syns för resten Felicias kagge ännu tydligare. Vilken tunna hon är! Hon är Agnetas mamma. Fast det skiter de nog i.

Här är en till rejäl kagge, på Doris. Det där blir trillingar, sa fårklipparen. Fast det vet man ju inte. Men Bella och Agneta har en pappa som är finullsfår, och de är kända för att få många lamm – fem stycken är inte ovanligt – så de skulle ju kunna få många! Även om de båda är förstföderskor, och då är det vanligare med färre lamm tror jag.

Tacklammen är installade i stora stallet efter klippningen. De fick komma ut på luftning en stund, de är så tama att de kan gå fritt när vi är med. De inspekterade vagnslidret noga – de är otroligt nyfikna av sig – och gjorde några härliga rusningar med Ines och Jonathan (film finns på instagram). Sen följde de snällt med hem igen.

Jag tycker så mycket om att ha får. Särskilt gotlandsfåren är så otrolgit fina, sociala, gosiga, nyfikna och knasiga. Nu längtar vi efter lammen! En dryg månad kvar.

Bättre!

I natt sov jag dåligt, drömde att grisarna rymde och vaknade redan klockan fem och oroade mig för Agneta. Hon hade jättehög feber igår (men var märkligt pigg ändå) och vi bestämde tillsammans med veterinären att idag måste vi fatta ett beslut. Så svårt att fatt rätt beslut när man inte vet vad som egentligen är fel… Men igår kändes det som det enda rimliga var att ta bort henne idag, om hon mådde likadant.

Men imorse när vi kom ner stod hon upp och idisslade, gjorde duktigt motstånd när vi fångade in henne för att ta tempen och ge smärtstillande, flytningen hade avtagit i princip helt och hon hade nästan ingen feber. En sån lättnad! Nu känns det inte alls lika akut, vi kan avvakta lite och se vad som händer.

Men så konstigt ändå!

Svåra beslut

Ibland är det så svårt att vara djurägare. Det är så svårt att veta om man gör rätt, och är man nybörjare kan man inte direkt lita på sin magkänsla.

Fåret på bilden har inget med texten att göra.

Det är alltid en avvägning när ett djur mår dåligt – tillkalla veterinär, avvakta, avliva? Om man kunde se in i framtiden, det vore så skönt! Om jag kunde veta att Agneta skulle beta på välkomstbetet med två pigga lamm i april. Eller om jag kunde veta att hon inte kommer bli bra. Ja då skulle jag ju veta vad vi skulle göra!

Agneta fick ju ett träd över sig förra helgen. Sen dess har vi haft henne installad, med Bella som sällskap, för att kunna övervaka henne. Vi har konsulterat en vän med koll som tyckte att så länge hon äter och dricker så är det okej. Självklart har hon ont efter en sån jättesmäll, men hon borde inte vara allvarligt skadad eftersom allmäntillståndet ändå är gott. Att en tacka skulle kasta, dvs få missfall, efter trauma hade vår vän aldrig varit med om.

Och Agneta åt och drack, idisslade, kissade och bajsade och blev långsamt bättre – rörde sig mer, reste sig direkt när man kom in i stallet. Piggare i ögonen och öronen vända rätt ut som en vingmutter.

Men i förrgår upptäckte jag att hon fått en brun flytning. Inte bra såklart. Hon hade också feber. Kisade med ögonen, öronen slokade lite. Så troligen håller hon på att kasta ändå.

En kastning sköter tackan själv, man behöver inte göra något mer än att låta naturen ha sin gång och förstås hålla koll på allmäntillståndet, det säger alla vi har pratat med. Men det händer inget mer, hon har en flytning, verkar besvärad, hon har lite feber. Men inga värkar, hon krystar inte, det kommer inte ut några döda små lamm.

Vi har efter konsultation med tre olika veterinärer valt att avvakta och ge henne smärtstillande. Så nu är hon pigg och äter med god aptit.

Men. Hon kan ju inte gå på smärtstillande hur länge som helst. Vi väntar några dagar, men vad gör vi sen? Ringer hit en veterinär för flera tusen som kanske inte kan göra något? Tar fram bultpistolen, fast kanske i onödan? Låter henne vara tills hon dör eller blir frisk?

Vi vill självklart inte att hon ska lida. Att det dessutom är vårt fel att hon har det såhär känns ju fruktansvärt (hon skulle ju rent teoretiskt kunna kasta av en annan orsak än olyckan, men det känns ju ändå väldigt osannolikt).

Det är ens ansvar som djurägare att se till att djuren har det bra. Och när man inte kan erbjuda ett bra liv är det också ens ansvar att avliva djuret som lider. Men när vet man?

Birgittaljus

En del ljusstakar man hittar på loppis har en så märklig dimension på “ljushålen”. Julgransljus passar nästan, men är lite för små. Vanliga ljus alldeles för tjocka. Det tog lång tid för mig att fatta att det fanns en storlek däremellan – nämligen birgittaljusen! Just ordet birgittaljus kanske är Liljeholmens varumärke för resten?

För det här paketet jag fick av svärmor i helgen, eftersom hon vet att jag har en ljusstake (som hon också har gett mig) där de passar, heter barnspiror. Jag tänker bara på barn-ben, men det är nog inte det som avses.

Så fin förpackning i alla fall, ärvd efter Jonathans mormor. Tydligen ska dessa användas till jul, på ovansidan är en liten juldikt tryckt.

I tidig morgontimma
har mor i kärlek tänt
det allra första ljuset
i bävande advent…

Gulligt va! Hur som helst, missa inte birgittaljusen! De är så vackra, riktigt höga och smala.

Kalashelg

I helgen hade vi släktkalas för Sixten och Ines. Tror vi var 30 pers totalt! Som vanligt blev det kaotiskt men kul.

Diana och Monika spanade in mopsen Dolores, och Dolores spanade in grisarna. Vilken kulturkrock! På våra kalas kör vi upplägget: lunch, gå ut och hälsa på djuren, fika. Utmärkt!

Grisar får kli. Diana var inte dräktig trots allt, sista chansen för henne att grisa var nu i helgen. Nu funderar vi på att bjuda hit en galt till Monika och slakta Diana. (För resten, vad fult det är nu. Detta är precis så som jag inte vill att det ska se ut hos oss – nu är jag hemmablind och märker det visst inte ens förrän jag ser det på bild. Bajs och bök (kan man iofs inte göra något åt), bildäck och lastpallar… När vi flyttade hit tänkte jag att vi aldrig skulle bli såna som har trasiga vitvaror i trädgården, men nu har vi faktiskt en torktumlare på baksidan av huset sedan något år tillbaka… Oh well.)

Morris lillkusin Dylan var också här och uppvaktades ivrigt av de stora barnen.

Sen plockade Jonas fram skäggagamen Gecko, och det är ju en given succé i alla sammanhang.

Och just det! Jag fyller också år snart och fick en massa presenter! Så himla fina grejer! Birgittaljus, en liten loppisvas, massor av bad/spa/kroppsprodukter, ett gott te, och bäst av allt: fem böcker som jag är väldigt sugen på att läsa! Kan inte tänka mig bättre födelsedagspresenter.

Vi dödade nästan Agneta

Usch, jag drar mig för att skriva det här för det är så hemskt. Men i söndags fällde vi ett träd rakt över Agneta!

Vi har fällt träd i fårhagen hur många gånger som helst, fåren är ofta i krokarna, men springer alltid undan när trädet faller. De har aldrig ens varit i närheten av det fallande trädet, så jag har inte tänkt så mycket på risken att någon skulle få det över sig.

Men nu är det djup snö, vilket gör att fåren rör sig långsammare. När trädet kom brakande hann Agneta inte undan – hon fick stammen rätt över ryggen, en rejäl smäll. Jag tänkte först att hon måste ha brutit ryggen och började prata om att ringa grannbonden som har bultpistol. Men vi rullade undan trädstammen och fick upp Agneta på benen. Hon stapplade iväg efter de andra.

Vi har kunnat utesluta bruten rygg och brutna ben eftersom hon kan röra sig, och inre blödningar, helt enkelt eftersom hon inte har dött. Hon har inte heller kastat, alltså fått missfall. Sannolikt räddades hon av den djupa snön som hon tryckte ner i.

Hon äter, idisslar, dricker, kissar och bajsar – allt det är goda tecken. Men stackarn vad ont hon har. Mest ligger hon och ser plågad ut. Vi har stallat in henne tillsammans med Bella för att hon ska få vila, och hoppas att hon blir bättre inom några dagar.

Jag tror att hon kommer att bli bra, det känns så. Men gud vad rädda vi blev! Och vilken ångest, att det var vårt fel helt och hållet att det hände.

I april

Nu har all den vackra snön sjunkit ihop och börjat smälta. Det är fult, blött och isigt. Ingenting är kul, och det är NIO VECKOR TILL PÅSK! Jag skulle kunna tänka mig att gå i ide, och vakna lagom till lamningen i början av april. Låt oss blicka fråmåt mot april – eller egentligen bakåt, till april 2018:

I början av april låg det fortfarande snö, dikena var översvämmade och allt var brunt.

Det var stökigt och fult, risigt och kalt. Men ändå vackert! Längtar efter att gå i gympaskor i gruset.

Hulken (eller vem det nu var) fick tre små söta kycklingar som befann sig i ständig rörelseoskärpa.

Sen smällde det till och blev sommar! Bara ben-varmt och tvätten hängde ute.

Jobba med öppet fönster!

Och det här är nästan det bästa med våren: att vara ute och jobba med trädgårdslanden till sent på kvällen, det är ljust och fåglarna kvittrar som galningar och så luktar det våt jord. Mmmm.

Ja, bara tio veckor kvar sådär!